Min plats i solen

Barndomsminnen

2012-02-15T16:41:00.000+01:00

Igår när vi satt här och mös med kärleksmums med vispad grädde kom en varm känsla över mig och med den ett helt hav av minnen från barndomsdagar hemma hos mormor och morfar. Just denna kaka är otroligt mycket min barndom. Mockarutor som min mormor kallade dem.

Min mormor är mycket mat för mig. Som gammal kokerska var det ständigt något som tillagades eller bakades i köket då jag var liten. Kakor i långa banor. Alla de gamla klassikerna. Det fanns alltid bullar, mjuk kaka och de obligatoriska hårda kakorna hemma hos mormor och morfar. Kaffe med kakor var ett dagligt inslag. Det har hänt lite med hälsorönen sedan den tiden vill jag lova.

Jag tror att det är efter mormor jag har ärvt min passion för att safta och sylta. Hos mormor och morfar fanns det en matkällare som jag i hemlighet brukade smyga in i. Där stod det burkar och flaskor i långa rader på hyllorna. Hela sommarens skörd. Och jag tyckte att det var så vackert. En rikedom och ett sätt att bevara sommaren länge, länge.

Nu är det längesedan min mormor saftade, syltade, bakade och lagade mat. Idag vet hon inte längre vad en spis är för något. Hon vet inte heller längre vem jag är. Det är så sorgligt. Min mormors själ har lämnat hennes kropp och kvar är nu bara ett skal. Jag tröstar mig med att hennes själ har återförenats med morfar och jag väljer att minnas min mormor som den hon var. Den som for runt som en virvelvind i köket.

Sluter jag mina ögon förflyttas jag på en sekund till barndomen och kan känna smaken och doften av mormors svart vinbärssaft, rabarberkräm och hennes goda mockarutor. För visst är det så att många av våra barndomsminnen är kopplade till dofter och smaker. En rikedom av minnen.

(Fotografi: Min plats i solen)

Kärlekens dag

2012-02-14T12:37:00.001+01:00

Visst är det så att Alla Hjärtans Dag har blivit en kommersiell dag. En dag då de dyraste röda rosorna säljs världen över. Och visst är det så att det är den kärlek och omsorg vi visar våra nära årets alla 365 dagar som är det viktiga och inte det vi gör en dag om året. För att inte tala om den inflation det har blivit med dagar att fira året om. Oavsett om det gäller kanelbullar eller nallar. Men allt detta till trots tycker jag om Alla Hjärtans Dag.

Vi firar födelsedagar, bröllopsdagar, religösa högtider, ett nytt år och annat som har betydelse i vårt liv och då känns det ganska självklart att ha en dag då hela världen hyllar kärleken. En dag då de vi älskar får stå i centrum. Då vi visar lite extra omsorg och uppskattning mot vår omgivning. En dag då vi tänker lite extra på de som står oss nära. Våra barn, en partner, föräldrar, syskon, släkt, vänner, kollegor och de som inte längre finns bland oss. Sedan är det upp till var och en av oss hur kommersiell vi gör denna dag.

Här hemma blir det extra mycket pussar, kramar och mys denna dag. Fina små kort vid frukostbordet. Kort som döttrarna har knåpat ihop i hemlighet och fyllt med oändlig kärlek. Lite choklad som väntar vid frukostbordet till chokladtokiga döttrar och ett mail fyllt med kärlek till mig från maken då jag öppnade upp datorn för dagen. Min kärleksgåva blir kärleksmums som vi ska gotta oss med senare idag. Kärleksmums som jag bakade ofta då barnen var yngre vilket dottern påpekade igår, men som det var alldeles för längesedan jag bakade sist. Flera år sedan. Därför blir det nybakade kärleksmums idag. Bakade med kärlek.

Kram till er alla denna kärlekens dag!

( Bild lånad här )

Dear Monday

2012-02-13T13:52:00.000+01:00

Efter en helg med hela livets palett i form av glitter och glamour, mängder med snö, varmvattnets återkomst och den sorgliga, sorgliga nyheten om Whitney Houstons död känns det på något vis skönt att välkomna en ny vecka och en ny start. En måndag som välkomnande strålar i ett uppfriskande ljus och med en vackert blå himmel.

Det där ljuset får hela min själ att sjunga och svänga rumpan i takt med musiken på radion. Hela kroppen spritter av kreativitet och skaparlust. Love is in the air och då syftar jag inte bara på kärlekens dag som stundar imorgon, utan en bubblande känsla av kärlek till livet, familj, vänner och allt det vackra i mitt liv. Men också de livsöden och människor jag skapar i mitt huvud och som genom mina händer och datorns tangenter kommer till liv på ett sätt som gör mig alldeles varm inombords. Jag tror att jag har förälskat mig i varenda en av mina karaktärer och jag njuter av att få lov att dela deras värld under några timmar varje dag.

Måndag - vilken underbar dag det är! Min dag. Därav återanvändningen av det underbara citatet ovan.

Gör denna måndag till din dag! Kram

(Bild lånad här )

Bloggen 2 år

2012-02-11T09:13:00.000+01:00

Två år. Det är ju helt galet. För inte fanns det i min tanke den där dagen för 2 år sedan då jag låg sjuk här hemma, tyckte synd om mig själv och fick infallet att börja blogga att jag skulle blogga i 2 år. Och vilka 2 år det har varit! Bloggvärlden tog emot mig med en stor öppen famn och jag har mött mer värme, omtanke, kreativitet, inspiration och jävlaranamma än någonsin tidigare. Möten via datorskärmarna med fantastiska människor. Människor som alla har en historia att berätta. Ni har en viktig röst i denna bloggvärld, glöm aldrig det. Ett stort TACK till er alla för att ni har gjort mina 2 år till ett sådant makalöst bloggäventyr. För det är ni alla som har gjort min blogg till vad den är idag. Det är ni som får denna plats att leva. Ett stort Hurra för er idag!

För att fira att min blogg fyller 2 år idag tänker jag ha en utlottning. En utlottning av ett stort Lotta-paket. En vinnare kommer att få ett paket med:

Hela första säsongen av den brittiska tv-serien Downton Abbey på DVD. Som den anglofil och fantast av brittiskt kostymdrama jag är känns detta som en given sak att ha med i ett Lotta-paket.

Ett exemplar av Jamie Olivers kokbok Jamies Matrevolution. För er som har hängt med ett tag är det ingen nyhet att jag har en stor passion för kokböcker och att Jamie Oliver är den stora favoriten. Därför är min absoluta favorit bland hans kokböcker ett måste i ett Lotta-paket. En bok jag älskar för att den innehåller mängder av rätter som har blivit stora vardagsfavoriter i vårt hem. Dessutom behövs inga stora kökskunskaper för att kunna laga dessa rätter. En riktig vardagskokbok med andra ord. En pärla.

En av mina favoritböcker: Jane Eyre av Charlotte Brontë. Böcker och ord är en annan av mina passioner och listan över favoriter är lång men i dagens mediabrus över nya författare och genres vill jag gärna påminna om klassikerna som håller än idag. En av dessa är just Jane Eyre som dessutom fått en ny renässans tack vare filmatiseringen som gick upp på biograferna förra året.

Trädgård och då framför allt odling av sådant som är ätbart är en annan av mina passioner. Min kära köksträdgård som är under ständig förvandling. Vad passar väl bättre då än att i ett Lotta-paket skicka med ett exemplar av Terence Conrans bok Kockens Trädgård - Köksträdgård på liten yta. En vacker liten pärla där designern Terence Conran visar att det inte behövs enorma ytor för att kunna anlägga en egen köksträdgård. Tips på vad som behövs för att anlägga en köksträdgård, råd om vad att odla och dessutom recept. Oavsett om du bor i lägenhet, radhus eller villa.

Dessutom kommer det i Lotta-paketet stoppas ner sådant som choklad, fröpåsar, te och lite annat smått och gott. Vad behöver du nu göra för att ha chans att vinna detta Lotta-paket? Jag brukar inte kräva några motprestationer för att delta i mina utlottningar men denna gång kommer jag att göra ett undantag. Dock kommer det inte krävas några länkningar eller följ-mig-uppmaningar (jag har lite svårt för det där måste jag erkänna, eftersom jag vill att de som följer mig ska göra det av fri vilja och intresse och inte för att ha chans att vinna ett pris). Däremot vill jag att du ska skicka mig ett mail på adressen: minplatsisolen@hotmail.se och berätta varför du läser min blogg. Vad är det som gör att du återvänder? Finns det något du önskar jag skrev mer eller mindre om? Saker jag kanske skrev om tidigare men som kanske har fallit bort? Önskerubriker eller ämnen? Vad är bra och vad är dåligt?

Det jag vill ha är helt enkelt feedback. Från dig. Så skicka mig ett mail (minplatsisolen@hotmail.se) senast den 18 februari kl. 11.00 och du är med i utlottningen av mitt Lotta-paket. Och självklart är du välkommen att skriva även om du inte vill vara med i utlottningen.

Tack för två fantastiska år här på Min plats i solen!

Uppdatering: Det tycks vara lite strul med mailen. Jag besvarar alla mail som ni skickar och bekräftar att ert mail har kommit fram och att ni är med i utlottningen. Har du inte fått ett svar på ditt mail inom ett dygn så skicka det igen för det verkar som det är något som strular med hotmail. Glöm inte heller att det är .se i slutet på min mailadress och INTE .com

(Bild 1 från tumblr.com plus text från Min plats i solen och bild 2-5 av Min plats i solen)

Att känna livet i sig en fredag

2012-02-10T16:13:00.001+01:00

Efter en vecka då vårt gamla hus här på landet verkligen har testat oss till det yttersta med frusna varmvattenrör (vi väntar fortfarande på varmvattnets återkomst), frusna avloppsrör vilket i sin tur innebar stopp och översvämning (tack och lov att det finns människor som arbetar med att hjälpa till i sådana här situationer), 4 (!) fångade råttor i källaren under vårt hus plus en råtta som orsakade strömavbrott (tack och lov för jordfelsbrytare) då den gnagade på sladden bakom vår spis, har det inte varit lätt att se charmen med att bo i ett gammalt hus på landet. Tvärtom har jag nog aldrig längtat så mycket efter ett nybyggt hus i stan som just dessa dagar.

Då är det lite otippat att vakna upp denna fredag och verkligen känna livet i sig. Se solen stråla från en klarblå himmel och de första små basilikaskotten som tittar upp i fönsterkarmen. Känna en lycka över att bo just där jag bor även då vårt gamla hus driver oss till vansinne. För i ärlighetens namn vill jag inte bo någon annanstans på jorden. Och även om dottern ligger nerbäddad i en rejäl förkylning och känner sig allt annat än pigg så har vi det bra. Vi har tak över huvudet och mat på bordet. Kärlek i överflöd och åtminstone kallvatten. Och med en nybakad kladdkaka med vispad grädde till kvällen känns det som en alldeles strålande fredag. Livet kunde vara bra mycket värre.

Jag hoppas att ni alla har en fin helg framför er oavsett om den blir fylld med spännande äventyr, jobb eller avkoppling. Själv har jag en helg framför mig med mycket lek. Mitt i allt kaos denna vecka fann jag glädjen att fotografera igen och därför har jag bestämt mig för att i helgen leka med min kamera. Testa nya saker, nya motiv och våga utmana mig själv. Learning by doing. Men framförallt ha roligt och fortsätta känna den där berusande känslan av att känna livet i sig.

Trevlig helg allihop!

(Fotografi: Min plats i solen)

Kvalitetstid

2012-02-09T10:36:00.000+01:00

Det finns ord som får nackhåren att resa sig på mig. Ord som gör mig ledsen och arg. Ett av dessa ord är kvalitetstid. Ett modernt ord som inte bara gemene man slänger sig med utan som även används flitigt i media och reklam. Ett allmänt vedertaget ord skulle vi kunna säga. Ett ord som får mig att skaka på huvudet varenda gång jag hör det och undra vem i hela världen som kom på detta uttryck. Kan det ha varit en förälder med dåligt samvete som genom ordet kvalitetstid vill rättfärdiga ett beteende och beslut som de innerst inne känner är fel? Eller bara ett försvarstal från en vuxen utan dåligt samvete? Jag vet inte och ska jag vara ärlig har det inte speciellt stor betydelse, däremot tycker jag att det har betydelse att ordet har blivit allmänt accepterat och det skrämmer mig att det nästan uteslutande används då människor pratar om sina barn eller sin partner. Att det viktiga inte är kvantitet utan kvalitet och att de hellre har kvalitetstid tillsammans med sina barn. Hur tänker man då? Vad är kvalitetstid och vilken tid du tillbringar tillsammans med dina barn är inte kvalitet? Vad i sjutton är kvalitet? Är det bara semester och fredagsmys som räknas som kvalitet? Men vardagen då? Trötthet, tjafset, tårarna, skratten, diskussionerna, veckohandling, läxläsning, kramarna och att bara finnas där. Är det inte kvalitet och viktiga stunder av vår vardag?

Jag blir mörkrädd när jag hör om undesökningar som visar att föräldrar talar med sina barn i snitt 8 minuter om dagen. Åtta minuter! Vi tillbringar alla mer tid på toaletten under en dag. Är inte våra barn värda mer än så? Ska de formas till bra vuxna på 8 minuters "kvalitetstid" om dagen? Och hur kommer det sig att det bara pratas kvalitetstid då det gäller våra barn? Jag har aldrig hört någon säga att de ska tillbringa lite kvalitetstid på arbetet och att kvalitet är bättre än kvantitet då det gäller arbetet.

Menar jag då att alla ska sluta arbeta och vara hemma med sina barn? Nej, självklart inte. Däremot menar jag att det är viktigt att vi tar ansvar och finns där för våra barn. Den tid de behöver och inte den tid vi är villiga att ge mellan facebookuppdateringar, blogginlägg, twittrande, träningen, shoppingrundan, tv-serierna eller lattefikan med väninnorna. Att "egentid" (ännu ett modernt ord) inte får bli mer än den tid vi ger våra barn. Att inse att de där få åren av vårt liv som vi har våra barn boendes hemma faktiskt är de viktigaste i våra liv. Tid då vi måste ta ansvar och tid då vi måste sätta våra egna behov lite på vänt. Dagen då sista barnet lämnar boet kommer fortare än vi tror och vill vi då att de ska gå ut i vuxenlivet med 8 minuters "kvalitetstid" om dagen i ryggsäcken och ett löfte om att fira jul ihop via de sociala medierna?

Jag vet fortfarande inte vilken tid tillsammans med mina tonårsdöttrar som skulle vara av kvalitet och vilken som då måste vara motsatsen och för en gångs skull känner jag mig lycklig över att vara ovetandes. Tacksam och lycklig över att känna att varenda minut de vill tillbringa tillsammans med sin mamma har betydelse. För mig. För dem. För oss.

(Bild lånad här )

En känsla av vår

2012-02-07T13:51:00.000+01:00

Idag andas det en känsla av vår här hemma. Ja, inomhus då vill säga. Utomhus är läget oförändrat med snö, -12 grader och inte någon vår så långt ögat når. Men inomhus däremot frodas vårkänslorna mer än någonsin. Idag sår jag nämligen basilika och tomat och får den där första härliga känslan för året av att skita ner händerna i jorden.

Min absoluta favorit bland allt det jag odlar i min köksträdgård är basilika. Jag i det närmaste dyrkar denna fantastiska krydda och jag blir lika förundrad varje år över att dessa små svarta frö om några månader kommer att skänka vår familj ljuvlig pesto och krydda till vår mat. Jag längtar efter ljumma sommarkvällar då jag går barfota i köksträdgården och drar med fingrarna genom min basilikalåda och känner doften sprida sig. Det är sommarkänsla det.

Förutom spirande vårkänslor är det lugn som råder här hemma. Kylan har slagit hårt mot skåneland och varmvattenleningarna har frusit i vårt gamla hus vilket innebär att vi får nöja oss med kallvatten. Kvällarna tillbringas framför brasan eller nerbäddade i sängar och under filtar läsandes. Kraften har gått till att hålla sig varm men även om vi ser fram emot lite varmare temperatur har vi alla också välkomnat avbrottet och lugnet och alla bubblar vi om våra böcker just nu. Döttrarna har övertalat mig att läsa Hungerspels-triologin som de båda är helt lyriska över. Ja, det blir mycket bokprat här hemma just nu.

Jag vill också passa på och tacka er alla för intressanta och kloka tankar kring det här med att blogga i mitt förra inlägg. Det är just det här som jag tycker är så fantastiskt med att blogga, när människor delar med sig av sina tankar och känslor och det uppstår ett möte. Inte bara mellan två personer utan flera. Tack för att ni delade med er!

Nu fortsätter de spirande vårkänslorna här hemma med mer frö som ska ner i jorden och mer jord under naglarna. Nog är det vår inomhus alltid. Även utan varmvatten.

(Fotografi: Min plats i solen)

Min blogg

2012-02-04T12:25:00.001+01:00

Jag får då och då frågor kring varför jag väljer att blogga anonymt. Varför jag inte "outar" mig själv på bloggen med fullständigt namn och bilder på mig, min familj och vårt hem? Om jag inte vågar stå för det jag skriver? Varför jag gömmer mig bakom anonymitet?

Först vill jag bara säga att sätten att blogga är lika många som det finns bloggare och enligt min åsikt finns det inget rätt eller fel sätt. Jag tror att vi alla väljer den form som vi tycker känns bäst för oss här och nu och det är kanske just det jag tycker så mycket om med bloggvärlden - variationen. Vi behöver inte göra lika. Själv besöker jag bloggar av alla de slag. De bloggar där jag som läsare vet vad bloggaren heter, var hon/han bor, hur de och familjen ser ut och hur deras hem ser ut och sedan bloggare som jag inte ens vet vad de heter i förnamn, var de bor och hur de ser ut men där jag kanske vet desto mer om vem de är som person. Och sedan självklart hela spektrat däremellan. Oavsett vilket blir det intressanta möten som sker i bloggvärlden och mångfald berikar och gör det hela mycket mer intressant.

Då jag bestämde mig för att börja blogga tog jag beslutet att göra det utan bilder av mig, familjen och vårt hem. Detta för att bloggandet var mitt beslut och inte familjens. Det fanns inget behov av att lämna ut övriga familjemedlemmar. Jag skriver om min familj emellanåt men det blir mest skrap på ytan och alltid med deras godkännande och aldrig med bilder. Jag har ingen inredningsblogg/renoveringsblogg och därför blir det inga hemma hos bilder och jag har inte min blogg i företagssyfte och behöver därför inte lämna ut namn och adress. Jag har inte flyttat utomlands och bloggar för att hålla kontakt med familj och vänner hemma i Sverige. Nej, jag började blogga för att hitta tillbaka till mitt skrivande. Hitta min röst igen. Jag är en ordmänniska helt enkelt. Det var orden jag ville skulle stå i fokus på min blogg. Under resans gång upptäckte jag hur ofantligt roligt det är att fotografera och glädjen med vackra bilder. Där någonstans blev min blogg en ord och bild blogg. En spretig blogg har det varit från dag 1 och jag vet inte vilken kategori den skulle hamna under. Kanske helt enkelt under "Spretiga bloggar"?

Står jag då inte för det jag skriver på min blogg? Jo, varenda ord. Jag ansvarar för varenda ord och bild som jag publicerar på min blogg och även om de flesta av er inte vet vem jag är så finns det flertalet familjemedlemmar och vänner från tiden före bloggen som läser min blogg och som både kommenterar och som inte gör det. För många är jag med andra ord inte anonym. De känner mig och vet vem jag är och de vet också att det jag skriver om här på bloggen är mitt liv men bara en liten del av mitt liv. Den del jag väljer att dela med mig av. Ibland brutalt naket och ärligt för att i nästa stund vara mer ytlig. För tro det eller ej, innerst inne är jag en väldigt privat person. Jag har aldrig haft som mål att bli en "stor" bloggare eller göra karriär som bloggare. Tvärtom blir jag nästan skrämd av att se besöksantalet växa och vetskapen om att det efter snart 2 år finns en hel del människor som läser min blogg om mitt liv och mina tankar. Nu kan ju någon tycka att detta rimmar dåligt med mina drömmar om att en dag kunna leva på mitt skrivande av mina böcker men för mig är det helt skilda saker. Då handlar det om människor, miljöer och historier som jag har hittat på. En fantasivärld. Bloggen däremot är en del av mitt eget högst verkliga liv. Men det är inget som är skrivet i sten. Just nu trivs jag med att blogga på detta vis men vem vet, nästa vecka slår jag kanske till med både bilder av mig själv och mitt hem.

För någon vecka sedan såg jag en bloggerska på stan. Hon var i sällskap med ett av sina barn och att jag kände igen henne berodde på att jag kände igen hennes barn från bilderna på hennes blogg och då slog det mig att själv kan jag segla genom Sveriges gator utan att någon vet vem jag är men för många av er andra bloggare därute är livet annorlunda. Det vore roligt att höra era tankar kring det här med bloggande. Om era val kring ert bloggande, för- och nackdelar, om människor ni inte visste läste er blogg (eller bloggvänner) kommer fram och berättar det för er på stan eller helt enkelt tankar och funderingar kring bloggvärlden.

(Bild från tumblr.com)

Tankar en kall fredag

2012-02-03T13:22:00.000+01:00

Jag tycker om den här bilden och försöker bära med mig dessa ord dagligen. Vara rak i ryggen och drottningen i mitt eget liv. Känna mig vacker och betydelsefull. Veta vem jag är och vad jag kan. Ge mig själv det allra bästa i form av sömn, bra mat, motion, kärlek och passion för både kropp och själ. Varje dag.

Jag vet inte vad det är med den här bilden men den får hela min själ att sjunga varje gång jag ser den. Färgerna, ljuset, träet, stolen ... ja, det är kärlek helt enkelt. Dessutom framkallar den vårkänslor i mig utan dess like.

Nej, det är inte en bild från min garderob, men visst hade det varit trevligt om så vore. För nog är det intressant det där att jag har en garderob full med kläder men trots det infinner sig känslan av "jag har inget att ta på mig" allt för ofta. Jag har aldrig någonsin hört maken säga de magiska orden medan de närmast ses som en tradition från min mun då vi är bortbjudna eller ska ha bjudning här hemma. Min garderob får definitivt bli ett projekt för 2012. En garderob som behöver ses över, struktureras upp och bli ett område där denna 39-åriga kvinna känner sig bekväm och nöjd. Och så måste jag sluta köpa samma kläder om och om igen. Hur många liknande toppar, koftor och annat behöver en kvinna? No, it's time to think outside of the box.

Utmaning. Bara ordet sätter igång någonting inom mig. Jag gillar utmaningar och är det en utmaning som någon hävdar att jag inte klarar eller som kommer bli svår, ja då går jag igång än mer. Framförallt tycker jag om att utmana mig själv. Att lämna det trygga hörnet som medvetet eller omedvetet hindrar mig från upplevelser och möten. Därför tycker jag om citatet ovan och försöker ha det med mig. Ibland misslyckas jag men väldigt ofta lyckas jag - att göra en sak varje dag som skrämmer mig. Nu pratar jag inte om att slänga sig ut från ett plan i en fallskärm (men man ska aldrig säga aldrig) utan de där små eller stora sakerna som kan vara skämmande i din vardag. I mitt fall handlar det bland annat om att varje dag sätta mig ner framför min dator och skriva och tro på mig själv och min röst, att åka hiss ensam, att blotta sin själ för en annan människa eller att be om hjälp. Saker som kan te sig skrämmande men som stärker självkänsla och själ varenda gång jag övervinner dem.

Trots att vinterlandskapet är så vackert att det nästan gör ont måste jag erkänna att jag just nu längtar till våren och till den där allra första omgången tvätt som har fått torka i den friska vårvinden. Det är något magiskt med just den tvätten. Att borra ner huvudet i tvättkorgen och bara andas in all friskhet.

Choklad. Utan tvekan "the drug of my choice". Godis och sötsaker i övrigt kan jag klara mig utan men choklad ... ja, då är jag helt såld och visst är det något oslagbart i kombinationen fredag och choklad?

En fantastiskt fin vinterhelg önskar jag er alla!

(Bild 1 här , bild 2 och 5 tumblr.com, bild 3 och 6 här samt bild 4 här )

Bloggare på G

2012-02-03T09:11:00.000+01:00

Bloggvärlden är en enda bubblande gryta av otroligt begåvade och kreativa människor. Många är de som tagit steget att förverkliga sina drömmar och jag blir lika glad varenda gång jag har möjlighet att stötta och bidra på deras resa. Att dessutom kunna glädja två fantastiska bloggare samtidigt känns extra roligt.

Den kreativa och otroligt begåvade Milla med bloggen Millandante har skapat helläckra tryck som nu går att köpa hos Hemlängtan.com, en webbutik som drivs av den kloka och fina Jenny med bloggen Hemlängtan. Dessa två kvinnor har ingått ett strålande samarbete och för mig som har följt dem under några år nu känns det roligt att kunna gynna dem båda genom ett köp av två tryck till döttrarnas tonårsrum. Så läckra och helt rätt för det rummet.

Milla och Jenny är två av alla dessa inspirerande kvinnor som har haft modet att ta steget att leva sin dröm och göra det som de brinner för. Ni anar inte hur mycket ni inspirerar alla oss andra. Världen behöver er kreativitet, ert skapande och framförallt ert mod. Lycka till med ert fortsatta äventyr!

(Fotografi: Min plats i solen)

Heavenly day

2012-02-01T18:12:00.001+01:00

Den första dagen i månaden februari visade sig bli rent himmelskt vacker. Påbylsad med makens håliga långkalsonger, varma strumpor, tjock täckjacka, vantar och mössa gav jag mig ut på min dagliga promenad. Likt en Michelin-gumma, men en varm sådan, dansade jag fram längs landsvägar och åkrar med solen strålande i mitt ansikte. Och nog strålade jag ikapp med solen idag alltid. Det var fullständigt omöjligt att göra något annat med en himmel som den ovan. Galet vacker på det där viset att jag nästan tappade andan och jag var bara tvungen att föreviga den med min kamera. Det blåa och det vita, flygplanet långt där uppe i skyn och delar av månen som höll ett vakande öga på mig. Himmelskt vackert!

Tack vare mp3-spelaren jag fick av min familj i julklapp längtar jag numera efter min dagliga promenad för under den där mössan finns de små hörselsnäckorna instoppade i mina öron. Varje dag ett nytt möte med en människa och dess fantastiska historier. Jag lyssnar, suger åt mig, skrattar, gråter och ler igenkännande. Idag gjorde jag alltihop och viktigast av allt - jag fick den spark i baken jag behövde. Ibland behöver vi en påminnelse om vad vi kan och vart vi är på väg. Den första dagen i februari blev himmelskt vacker. På många sätt.

(Fotografi: Min plats i solen)

Vardagskärlek

2012-01-30T21:59:00.000+01:00

Jag och maken hand i hand. På väg till affären för att göra veckohandlingen. Tillsammans. Bara vi två. En helt vanlig måndag. Vardagskärlek.

(Bild tumblr.com)

comfortfilm

2012-01-29T19:26:00.001+01:00

Söndag, förkyld, snö, kyla, kanelbulle och härlig söndagslunk. Då känns det skönt att bädda ner sig under en filt i soffan och titta på en riktig comfort film. Den där typen av film som jag vet kommer att få mig att le och känna den där härliga feelgoodkänslan trots att jag har sett den så många gånger att jag kan replikerna utantill. För mig är You've got mail med Meg Ryan och Tom Hanks den ultimata comfort filmen. En av de där filmpärlorna som jag aldrig tröttnar på. Kärlekskomedi när den är som bäst och varenda gång får den mig att drömma om en egen bokhandel som Kathleen Kellys (Meg Ryan).

Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Peter's Friends, The Notebook, Under Toscanas sol, Love actually, The Holiday, Pride and Prejudice... ja, min lista över comfort film kan nog bli rätt lång och ibland är en riktigt härlig comfort film precis vad som behövs. Idag behövde jag en dos av You've got mail.

Har ni någon/några comfort film/filmer? Film som får er att må riktigt bra? Film ni rekommenderar mig att se? Alla tips tas tacksamt emot. Ha en fin söndagkväll!

(Bilder från tumblr.com)

Tårar en lördag

2012-01-29T14:50:00.000+01:00

Jag har tidigare här på bloggen hyllat radioprogrammet Barnaministeriet Dokumentär som sänds lördagar 11.03 - 12.00 i P4 och nu tänker jag göra det igen. Detta fantastiska radioprogram som det är så viktigt att vi vuxna lyssnar på. Oavsett om vi har barn eller inte. På hemsidan står Levande och nära om barn för vuxna och jag kan bara instämma. Ett program om barn och unga som vågar ta upp de svåra, smärtsamma och tänkvärda ämnena. Som belyser hur det är att vara barn och ung i Sverige idag. Lyckan och glädjen men också det svåra och smärtsamma. Ämnen som skilsmässobarn, ätstörningar, skola, kärlek, tonårsföräldrar, adoptivbarn och drömmar för att nämna några. Alltid ur barnperspektivet och alltid rakt in i hjärtat.

Gårdagens sändning var inget undantag. Programmet Ett trauma i tre generationer följer Tessan som varit fosterhemsplacerad som barn och som nu för en kamp mot de sociala myndigheterna för att undvika att hennes dotter ska tvångsplaceras och för att få tillbaka sin son som placerats i fosterhem. Ett reportage som skakade och berörde mig och maken så djupt att vi satt vid köksbordet och grät rakt ner i middagsmaten. Som förälder och medmänniska gör det ont att höra Tessans berättelse och jag är full av beundran för denna lilla starka människa och hennes kamp för sina barn. Människoöden som berör djupt in i själen. För att höra sändingen klicka HÄR

(Fotografi: Min plats i solen)

Fredagskänsla

2012-01-27T11:48:00.001+01:00

Jag tycker om känslan av fredagar. De har det där lilla extra skimmer som gör dem speciella. En förväntan som känns redan då jag vaknar på morgonen. Leenden, löfte om välförtjänt vila och tid att förfoga och styra över själv. Frihet.

I vårt hem härskar just nu vårkänslor. För mig tar det sig uttryck i form av vårblommor och frösådd. I helgen ska de små fröna ner i jorden. Våra fönster kommer att fyllas med små krukor som ska vattnas och gullas med under månader framöver. Det har kliat i fingrarna länge men erfarenheten har lärt mig att ha tålamod och vänta för att få bästa resultat. Nu är det dock äntligen dags att köra igång odlingssäsongen och luften andas förväntan.

För döttrarna innebär vårkänslorna ommöblering i tonårsrummen. Komplettering av lite nya möbler från det stora möbelvaruhuset resulterade i favoritmusiken strömmande ur rummen samtidigt som det skruvades och spikades för fullt. Hallen full med möbler och prylar och två föräldrar som fick order att hålla sig undan. Två självständiga kvinnor som kan själv. Det värmer våra föräldrahjärtan och det lilla vemodet som svepte förbi över att inte behövas på samma vis längre försvann snabbt till förmån för den stolthet över dessa två starka, trygga och godhjärtade döttrar som jag och deras pappa känner. Ett lugn som säger att det kommer att gå bra för de här två. Att vi har gett dem en bra grund.

En trevlig helg önskar jag er alla! En helg då jag själv förutom att så frö ska se till att kurera förkylningen som slog till med kraft från ingenstans igår. Men inte ens förkylningen och den bitande vind som viner runt knuten just nu kan ta ifrån mig den härliga glittrande fredagskänsla som färgar denna dag. Ta hand om varandra!

(Fotografi: Min plats i solen)

Barndomens tv

2012-01-25T23:04:00.000+01:00

Min favorit var kakmonstret. Det där galna blåa yrvädret som älskade kakor mer än allt annat och åt varenda kaka utan minsta hänsyn till någon annan. Väldigt politiskt okorrekt på 70-talet och kanske var det just därför som han var min absoluta favorit. Rebellen. Ja, och så älskade han ju kakor vilket jag definitivt kunde relatera till. Och så var det ju namnet - Cookie Monster. Bara en sådan sak.

För dagens svenska barn som växer upp med oändlig tillgång av barn-tv, filmer, tv-spel, dator, mobiltelefoner och media och underhållning dygnet runt verkar 70-talets barnutbud som stenålder och ytterst kulturellt fattigt. Jag vet inte, kanske var det så. Eller så var det kanske alldeles lagom mängd med utbud för just den tiden. Oavsett vilket var det på 70-talet högtidsstund då det visades barnprogram på tv. Barnen bänkade sig och med endast 2 (!) tv-kanaler såg vi alla samma program.

Två av mina favoriter då jag var liten var Sesame Street och The Muppet Show. Smått galna handdockor men på något vis gick det hem. Kanske för att vi var svältfödda på tv-program eller kanske för att det var bra. Som så mycket annat från min barndom gör nu Mupparna comeback med en film som går upp på svenska biografer i mars. Då får vi kanske svaret på om Mupparna är en 70-tals produkt som hör till det förgågna eller om det fungerar för barn även 2012.

Men visst är det intressant det där med barndomens tv-program. De där programmen som jag minns med värme: Fem Myror, Från A till Ö, Kalles Klätterträd, Beppes Godnattsstund, Anita och Televinken, Fragglarna, Toffelhjältarna, Lilla Huset På Prärien och Fame. De som är en del av min barndom och mitt liv. För det var tack vare Eva, Magnus och Brasse som jag lärde mig läsa och skriva då jag 5 år. Tillsammans med Hedvig och Helge lärde jag mig betydelsen av mängder med ord (och drömde om en egen gul postcykel), Anita och Televinken lärde mig om trafikregler och gänget i Fame fick mig och mina kompisar att springa runt i benvärmare. Så 70- och 80-talets barn-tv må tyckas stenålder idag 2012, men i mitt hjärta och minne bär jag med mig många fina guldkorn som har haft betydelse för mig och mitt liv. Flertalet av de där programmen tror jag håller än idag. Även för de barn av idag som kan hantera en ipad, mobiltelefon eller dator innan de är 4 år gamla.

Vilka av barndomens tv-program har haft betydelse för dig? Vilka var dina favoriter?

(Bild 1 tumblr.com och bild 2 här )

Tisdagstankar

2012-01-24T08:32:00.000+01:00

Bilden ovan får mig att minnas en liknande röd soffa som fanns hos min farfar då jag var liten. Jag älskade den där röda sammetssoffan. Den var så mjuk och jag minns att jag brukade dra min kind över kuddarna och att jag kunde ligga där hur länge som helst. Det var en fin soffa det. Just nu drömmer jag däremot om en riktigt skön läsfåtölj till mitt arbetsrum. En fåtölj där jag kan sitta och läsa igenom mitt bokmanus och sitta riktigt skönt. De fåtöljerna tenderar att kosta en hel del om man ska köpa sig en ny och på loppis får man ha riktig tur att hitta någon. Då kom jag att tänka på den där gröna schäslongen som står på vinden. Den vi fick ärva och som vi funderade på att klä om men som hamnade i förvaring eftersom vi inte fann någon plats för den. Den vore ju perfekt för mitt arbetsrum. Den är fortfarande grön men hej, mossgrönt är väl inte så dumt att ligga/sitta på och redigera?

En film jag verkligen vill se är My week with Marilyn som går på biograferna just nu. Kombinationen Michelle Williams och Marilyn Monroe känns som en lyckad kombination. För att inte tala om den nästan kusliga porträttlikheten. När tonårsdöttrarna frågande undrade vem Marilyn Monroe var insåg jag att detta är en film att se tillsammans med döttrarna. Att det nu växer upp en generation som inte har en aning om vem denna film- och stilikon var och den betydelse hon fick för världen, så kan vi ju inte ha det. Med andra ord får det bli ett biobesök.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om vår längtan efter en veranda här hemma. Vi drömmer och planerar och hoppas att vi en dag ska kunna sitta där på vår veranda och blicka ut över landskapet. Se såväl soluppgång som solnedgång tillsammans. Tills dess samlar jag på mig inspiration och på internet finns det hur mycket som helst av den varan. När jag såg bilden ovan sa det bara pang i mig och det var kärlek vid första ögonkastet. Där var ju min veranda. Bilden åkte genast ner i inspirationsmappen.

Som ni vet vid detta laget är jag verkligen en förespråkare av vardagslyx i alla de former. Vi behöver alla unna oss lite vardagslyx emellanåt. Lite guldkant som ger energi och gör att själen mår bra. En av mysigaste former av vardagslyx jag vet är frukost på sängen. Att bli överraskad med en frukostbricka och tidningen i sängen och när hela familjen sitter där i sängen tillsammans och äter, pratar och skrattar. Det är vardagslyx och må bra för själen för mig.

Ännu en bild som det sa tjong i mig då jag såg första gången. Min första tanke var att där kunde jag se mig själv sitta i en bokcirkel och diskutera böcker, dricka te och äta scones. Visst är det ett rum som gjort för just det? Och det där härliga puffbordet. Jag som inte är så mycket inredningsmänniska alls suckade högt vid synen av detta puffiga bord. Vem hade kunnat tro det!

Visst är det så. Genom att tro på oss själva är halva resan gjord. Viktiga ord att bära med sig och ord jag skickar med er alla denna tisdag. Ha en strålande fin dag!

(Bild 1 här, bild 2 här, bild 3, 4 och 6 tumblr.com och bild 5 här )

Bloggkärlek

2012-01-23T13:56:00.000+01:00

Den senaste tiden har jag blivit kärleksbombad på ett helt fantastiskt vis. På det där viset som gör mig alldeles varm i hjärtat, får tårarna att rinna och känna mig ödmjukt omfamnad av en stor bloggkram. Anledningarna till varför vi bloggar är lika många som det finns bloggare, ingen bättre eller sämre än någon annan. Oavsett om anledningen är lusten att skriva, fotografera, nätverka, finna likasinnade, ett specifikt intresse, företagande, skapande eller helt enkelt ett behov av bekräftelse så tycker jag ofantligt mycket om denna bloggvärld. En värld fylld med otroligt mycket värme, kraft, mod, kreativitet och jävlaranamma. Människor som inspirerar och låter sig inspireras, som uttrycker sig i text och bild och delar med sig av tankar, känslor och vardag. Som peppar, stöttar och finns där för varandra. Jag slutar aldrig att förvånas över den kraft och styrka som finns i bloggvärlden.

Den senaste tiden har jag blivit kärleksbombad med 7 otroligt värmande awarder från 7 helt fantastiska kvinnliga förebilder och inspirationskällor:

Lyckans lilla hus

Snickaregården

Joannas universum

CL.O.T - Pärlor & Annat

Tinas Tankar

Livet i vardagen

En matsked grejer

Awarder som har värmt mitt hjärta och med motiveringar som fått tårarna att falla, som har fått mig att le stort och som framförallt har gjort mig oerhört rörd och ödmjuk. Tusen tack!

Nu finns det de som hävdar att dessa awarder bara är ett enda stort ryggkliande och självklart är det så. Självklart kliar vi varandras ryggar - helt enkelt för att vi alla behöver lite ryggkliande emellanåt. Vi behöver alla uppmuntran, uppskattning, känna att det vi gör är bra och har betydelse för någon annan. Jag kan inte tänka mig något bättre ryggkliande! Så fram för mer ryggkliande och hyllande av alla de som gör ett sådant fantastiskt jobb där ute i bloggvärlden. Oavsett läsar- och kommentarantal.

I denna Liebster Blog Award ingår att skicka awarden vidare till 5 andra bloggare men eftersom jag nu har fått 7 stycken awarder tycker jag att det är helt ok att utöka min lista och skicka lite uppmuntran och hyllning till några till:

Livets pussel - Nettan, som skriver öppet, rakt och ärligt om sin vardag och om att få ihop livets pussel. En kvinna med ett stort varmt och generöst hjärta som alltid har uppmuntran och ett värmande ord att dela med sig av till sin omvärld. Någon som kan skicka ett mail fullt med omtanke när hon tycker att du behöver det som mest. Du är en pärla Nettan!

Mrs Clapper - Malin, denna inspirerande och härliga kvinna som jag beundrar så mycket. En kvinna med mod, styrka, jävlaranamma och så otroligt mycket kärlek. Som bloggar ärlig och naket om det tuffa i livet, om kärleken, längtan, drömmar och lycka. Du är fantastisk Malin - glöm aldrig bort det!

Tankar från ön - Åsa, denna kloka och jordnära kvinna som bor på den magiskt vackra ön. Du är en sådan otrolig inspirationskälla med ditt jävlaranamma, mod, styrka och äventyrslusta. Jag inspireras av ditt sätt att ta för dig av livet och att inget är omöjligt. Dessutom tar du de mest fantastiska bilder Åsa!

Hemtrevligt hos Johanna - Johanna, som skriver öppet och rakt om sin smäll in i den berömda väggen och om vägen fram till något bättre. Om den smärta, sorg, lycka, frustration, glädje och kärlek som är livet då man har stått öga mot öga med sig själv. Och så fina Marley, familj, Göteborg, naturen, pyssel och allt det andra som är Johanna. Du är stark, modig och vacker Johanna! Du inspirerar!

Drömmar och Lycka - Linnéa, fina du som har så otroligt mycket kreativitet inom dig. Som precis som jag när en dröm om att skriva böcker och nå ut med dina historier men som just nu har fullt upp med både studier och renovering av ert hem. Du som har ett sådant öga för inredning, färg och form och som tar de mest fantastiska bilder som tar andan ur mig varenda gång. Vilken gåva du har fått! Lova mig att du fortsätter med ditt fotograferande och att när studierna är över sätter du rumpan på stolen och skriver klart din bok. Världen behöver en dos av Linnéa!

Rufft och sött - Camilla, denna otroligt modiga kvinna som tillsammans med familjen lämnade norra Sverige och flyttade till Österlen. Som följde sitt hjärta och sin dröm. Och vi skåningar visste nog inte hur mycket vi behövde denna härliga vitaminkick från norr med sin kreativitet, sin skaparlust, sin känsla för inredning och färg och form. Hennes kombination och kärlek för de båda landsändarna i sitt skapande är oslagbar. Ditt mod och styrka inspirerar Camilla och den styrka och sammanhållning ni har i er familj kommer att ge er kraft att möta framtiden. En framtid som jag hoppas ska vara fri från smärta och sjukdom.

Millandante - Milla, du otroligt starka och livsbejakande kvinna som inspirerar oss alla och visar att allt är möjligt. Att det bor en inre styrka och kärlek inom oss alla som är en starkare kraft än någonting annat. Du som har bevisat att livet är den vackraste och viktigaste gåva vi har fått. En gåva vi måste vårda. Varje dag. Du härliga virvelvind som har så mycket kreativitet och skapande inom dig och som inspirerar andra att våga ta steget mot sina drömmar. Världen behöver dina mönster, tryck och ditt skapande Milla!

Hemlängtan - Jenny, som hade modet att leva sin dröm och bli egen företagare. Som inte bara driver webbutiken Hemlängtan utan också är mamma och fru, renoverar sitt hem och tar helt fantastsika foton. Jenny som berör genom att på ett ärligt och innerligt sätt skriva om den tyngsta sorg det innebär att förlora en älskad syster men också om den fullständiga lycka som det innebär att gifta sig med stt livs kärlek under den spanska solen. Fina Jenny, du är en fantastisk kvinna!

I Dorrans värld - Dorro, denna härliga kvinna som befinner sig mitt i livets karusell med små barn, man och hem och som skriver så vardagsnära och klokt om sitt liv. Om kärleken och glädjen men också om det svåra och smärtsamma. Denna kvinna som har så mycket klokhet inom sig och ett stort varmt hjärta som tycks räcka till för allt och alla. Dorro, lova mig att du tar lite av all den kärlek och omtanke du visar andra och ger dig själv. Ta hand om dig och dina drömmar. Du är värd det och så mycket mer!

Marielsworld - Marie, en underbar svensk kvinna som bor tillsammans med sitt livs kärlek i Alaska och som med sina härliga vardagsskildringar har fått mig att drömma om att en dag besöka hennes Alaska. Fina Marie, jag beundrar dig för din klokhet, ditt varma hjärta, din självdistans och din härliga humor som alltid finns närvarande i dina inlägg. Tack för att du finns där ute och ger lite guldkant på min vardag!

The Shed - Tina, maken till mer kreativ kvinna har jag aldrig tidigare stött på. Denna härliga virvelvind stormar fram bland loppisar och fyndar, bygger om, skapar och fixar. Hon har byggt ett imponerande vackert Shed, tar fantastiska bilder och har alltid nya projekt på gång. Hon inspirerar en hel bloggvärld med sitt skapande, kunnande, sitt jävlaranamma och DIY-anda. Men allra mest är hon för mig Tina med det stora varma hjärtat som alltid har ett vänligt ord och en bloggkram över för sin omgivning.

Rimfrost och rosor - Helena, som jag inte har känt särskilt länge här i bloggvärlden men som det känns som jag har känt hur länge som helst. Denna kloka kvinna som befinner sig i den intensiva småbarns perioden och som skriver om sin vardag med att få ihop familj, arbete, hem och livet i övrigt. Jag dras med i hennes texter som får mig att tänka till, reflektera, minnas och känna. Du är en fantastisk kvinna och mamma Helena - glöm inte det!

Lyckliga praliner - Ann-Louise, denna härliga bloggpralin som alltid berör. Oavsett om hon skriver om sorg, smärta och svåra saker eller om hon skriver om lycka, sin vardag och glädjeämnena i livet. Humorn och självdistansen är alltid närvarande i Ann-Louises inlägg och jag tycker så mycket om hur hon bjuder på sig själv och får mig att le, tycka och tänka. En bloggpralin som tillför bloggvärlden så mycket!

Finurliga fröken - Ida, fina du som skriver så starkt om kärleken, om att vara mamma, om lycka, tvivel, drömmar och om att kämpa med sin självbild. Jag beundrar dig för din styrka, ditt mod och din ärlighet. Jag tycker om att kika in hos dig och bli berörd, känna och tycka och jag hoppas att du ser all den skönhet i dig själv som är självklar för din omgivning. Du är en vacker och stark kvinna Ida!

Vad jag målar - Karina, denna fantastiskt härliga kvinna som är full av så mycket värme, omtanke och livslust. Som målar de ljuvligaste tavlor, har utställningar och verkligen lever ut kreativiteten och skaparlusten inom sig. Som lever här och nu. Du är en sann förebild och inspirationskälla Karina och du får mig alltid att le!

Mammaxtre - Lotta, rara Lotta med sitt oändligt stora hjärta som skriver om sitt liv här och nu med familj, jobb, vardagen och sitt älskade lantställe. Som alltid har ett vänligt ord då jag behöver det som mest. Som finns där även då min blogglust tryter och då tiden för bloggrundor ej finns. Tack fina Lotta för att du alltid finns där, du anar inte hur mycket det betyder. Jag hoppas att du inser vilken fantastisk kvinna du är, hur älskad du är av din omgivning och att du är good enough på alla sätt och vis.

Vardagssaker - Suz, som är ganska ny i bloggvärlden men som har virvlat in som en härlig och energifylld fläkt och som berikar denna bloggvärld med fina, kloka och intressanta inlägg om livet i stort och smått. Dessutom med ett stort hjärta och en värme som gör en så glad. Välkommen till denna härliga bloggvärld Suz och jag ser fram emot att få följa dig under lång tid framöver. Din röst behövs här i bloggvärlden!

Skicka awarden vidare till 5 bloggare du tycker behöver lite uppmuntran och hyllning eller bara njut av din award. Du bestämmer själv!

(Fotografi: Min plats i solen)

Söndag i vitt

2012-01-22T15:39:00.000+01:00

Ena dagen ligger jag med rumpan i vädret och fotograferar blommande snödroppar i trädgården för att nästa dag fotografera ett snötäckt landskap. Det är den skånska vintern i ett nötskal. Min vårlängtan har fått sig en liten knäck i och med all snö som har fallit de senaste dagarna. Men jag måste ju erkänna att det ser väldigt vackert ut med det gnistrande vita täcket som breder ut sig över landskapet och i vår trädgård stoltserar numera inte bara snödroppar utan också två snögubbssnyggingar. Inomhus blir det varmt på fötterna, tänd brasa och varm choklad denna vita söndag. Inte dumt alls!

(Fotografi: Min plats i solen)

Vardagslyx och pastell

2012-01-20T19:53:00.001+01:00

Jag vet inte vad det är med det där magiska årsskiftet men så fort vi har tagit steget in i det nya året så försvinner all längtan efter det mörka och burriga för mig. Istället kryper Pastell-Lotta fram ur vinterdvalan. En intensiv längtan efter de ljusa och skira nyanserna av rosa, blått och grönt sätter in och jag ger mig fullständigt hän åt min pastell-craving. Framförallt tar den sig i uttryck i blommor. Pärlhyacinter, ranunkler, tulpaner ... ja, jag får inte nog av pastellhavet. Min favorit är de ljusrosa tulpanerna som går att finna i handeln just nu och de är en vardagslyx jag unnar mig. En bukett som står i sovrumsfönstret som en liten påminnelse om att våren väntar runt knuten, även om morgonens snöfall försökte påvisa motsatsen.

De senaste dagarna har tedoften legat tung över vårt hem och jag har varit innesluten i min skrivbubbla. En härlig bubbla fylld med skrivlust, förväntan och tilltro min historia. En energikick utan dess like som jag kommer att leva på hela helgen. En helt oplanerad och öppen helg. Är inte det vardagslyx så säg?

Trevlig helg på er!

(Fotografi: Min plats i solen)

teatime

2012-01-17T22:22:00.000+01:00

Det råder "teatime" här hemma just nu. Jag tar några dagars paus från bloggen och kryper in i min skrivbubbla. Med min tekopp bredvid datorn och varma strumpor på fötterna kommer jag under några dagar fokusera helt och hållet på min skrivandet av min bok. Men vi syns snart igen. Om några dagar. Ha en fin vecka och ta hand om er!

(Fotografi: Min plats i solen)

En bild säger mer än tusen ord II

2012-01-16T21:12:00.001+01:00

Audrey Hepburn

Colin Firth

Julia Roberts and George Clooney

Jennifer Aniston

Anne Hathaway and Jake Gyllenhaal by James White

Ryan Gosling

Downton Abbey for Vogue

Kate Winslet for Vogue

Julia Roberts by Herb Ritts

Michelle Williams

Det blir lite stänk av glitter och glamour så här en helt vanlig måndag i januari. Jag kör en favorit i repris: "En bild säger mer än tusen ord". Jag gillar när en riktigt bra fotograf kan fånga de där ögonblicken och genom sin bild förmedla en känsla. Just de här bilderna blir det idag bara för att jag tycker om dem. De får mig att bli glad och le. Och Julia Roberts i sin tyllklänning, ja den bilden är en favorit så den får minsann hänga med denna gången också. Bara för att.

Nu är galornas tid här och i natt vann Michelle Williams en Golden Globe för sin rollprestation i "My week with Marilyn". De röda mattorna kommer att rullas ut hej vilt de närmaste månaderna. Både här i Sverige och utomlands. Nu är det väl så att de flesta av oss inte kommer få vandra de där röda mattorna till fotoblixtrars sken och ta emot priser och läsa tacktal. Så därför har jag denna måndag min egen gala och rullar ut en röd matta för er alla att gå på. En matta där ni kan skina och glänsa som bara ni kan en måndag i januari. Pris får ni också. Varenda en av er. Det finaste pris man kan tänka sig, nämligen ett pris till alla er vardagshjältar och hjältinnor där ute. Ni som går upp när väckarklockan ilsket ringer, som arbetar, studerar eller söker jobb, tvättar, städar, lagar mat, läser läxor, nattar barn, tar hand om sjuka familjemedlemmar och lever er vardag. Varje dag. Ni är vardagshjältar och förtjänar alla pris. Så ikväll hyllar jag er! En helt vanlig måndag i januari.

(Bilder från tumblr.com)

Att ta sig själv på orden

2012-01-15T09:33:00.003+01:00

Jag bestämde mig för att ta mig själv på orden i mitt förra inlägg och göra lördagen "ridiculously amazing". En riktigt härlig dag blev det. Inte nog med att solen strålade från en klarblå himmel hela dagen, den innehöll också den där bitande klara luften som jag gillar och jag och dottern tog oss en promenad tillsammans. Jag tycker om de där guldstunderna med promenader då vi går där och pratar om allt mellan himmel och jord. Allvar som skratt. Funderingar och känslor. Förtroenden. Att finnas där och lyssna. Alla tillsammans eller bara några av oss.

Biobesök blev det också. Hela familjen bunkrade upp med tilltugg och lutade sig tillbaka i biomörkret en helt vanlig lördagseftermiddag i januari och försvann in i Sherlock Holmes värld.

Hemma igen blev det pizzabakning och att stå utomhus tillsammans och titta upp på den stjärnklara himlen och försöka hitta alla stjärnbilderna (igår var de riktigt många). Sedan blev det andra stjärnor på tv med en semla i tv-soffan. Ja, vi gjorde verkligen lördagen till "ridiculously amazing" och jag tar med mig citatet vidare in i söndagen. För visst kan en dag med tvätt på schemat också bli löjligt fantastisk! Ha en riktigt fin söndag!

(Bild 1 här, bild 2 här och bild 3 Min plats i solen)

En lördag i januari

2012-01-14T10:04:00.000+01:00

Det är precis vad jag tänker göra denna lördag. Jag hoppas att ni gör detsamma. Njut av dagen.

(Bild från etsy.com)

Kan du inte kommentera? Kolla här!

2012-01-13T17:59:00.003+01:00

Har du fått problem med att kommentera på en del bloggar sedan blogger introducerade sin nya kommentarfunktion? Blir det bara en vit sida? Kan du inte ändra till inbäddat inlägg på din egen blogg och se kommentarerna du får? Jag tror att jag ÄNTLIGEN har kommit på vad som är felet. Efter att ha jämfört de bloggar som den nya funktionen fungerar på och de som det bara blir en blank sida på och min egen blogg har jag kommit fram till det som är skillnaden är delningsknapparna längst ner under ett inlägg. De som har delningsknapparna och redan har inbäddat kommentarfält, fullständig feed och någon av de nya mallarna fungerar det utan problem på. Jag gick in och skaffade delningsknapparna och nu fungerar det.

Har du inga delningsknappar loggar du in på din blogg, klickar på layout och sedan på redigera blogginlägg. Där kryssar du i boxen för delningsknapparna och sparar. Har du inte ett inbäddat kommentarfält går du in i inställningar och under "Inlägg och kommentarer" ändrar du till "inbäddat" (glöm inte spara). Kolla också för säkerhetsskull under övrigt att du har valt "Fullständig" på "Tillåt bloggfeed" (och spara). Har du en av de nya mallarna (inte de klassiska) ska du nu kunna använda den nya svarfunktionen bland dina kommentarer och dina läsare ska både kunna läsa och kommentera. :)

Förtydligande: Det hjölper inte att DU har designknapparna om du besöker en blogg som använder inbäddat kommentarfält och blogginnehavaren INTE har designknapparna. Du kan inte kommentera förrän blogginnehavaren har skaffat delningsknapparna eller ändrat till pop-up fönster.

UPPDATERING: Att byta till en annan webbläsare kan lösa ditt problem med att inte kunna kommentera hos andra bloggare MEN det löser inte problemet på din egen blogg. Eftersom vi inte alla har samma webbläsare innebär det fortfarande att det finns läsare som inte kan kommentera och se kommentarer på din blogg om du har ett inbäddat kommentarfält UTAN delningsknapparna. Genom att lägga till delningsknapparna gör du det möjligt för alla dina läsare, oavsett webbläsare, att kunna kommentera.

En trevlig helg önskar jag er alla!

(Bild tumblr.com)

Bloggkärlek och bloggstrul

2012-01-13T11:02:00.000+01:00

Jag visste det redan men än en gång har jag fått bevisat för mig att jag har de bästa och klokaste läsare som finns. Tusen tack för all bloggkärlek och omtanke som har strömmat över mig det senaste dygnet sedan jag skrev mitt inlägg. Tårarna har sprutat och jag har verkligen känt mig lyckligt lottad av att vara inbäddad av så mycket omtanke och värme. TACK!

Vill också passa på att lugna dem av er som är oroliga för hur jag mår. Jag mår bra men precis som min käre man säger så är jag en människa som ständigt prioriterar andras lycka och välmående och är skitkass på att göra detsamma för mig själv. Jag har blivit bättre på det men det är så lätt att trilla dit igen. För en del av det där ligger ju i hur jag är som människa. Min personlighet. Duktiga flickan inom mig. Det låter hemskt, men jag måste helt enkelt träna på att bli mer egoistisk. Inse att jag kan prioritera mig själv samtidigt som jag bryr mig om andra människor.

Så till alla er som oroar er: Jag mår bra! Jag har dragit i handbromsen, öppnat verktygslådan och tillsammans med all den kärlek jag är omgiven av insett att jag måste korta kravlistan ytterligare. Att för varje val jag gör måste jag välja bort något istället för att göra listan längre. Något jag tydligen behövde påminnas om.

Återigen ett stort TACK till er alla! Ni är fantastiska!

Från bloggkärlek går vi till blogstrul. I dagarna har blogger lanserat sin nya tjänst för att kunna besvara kommentarer. Som vi bloggeranvändare har längtat efter den tjänsten. Än så länge kan man bara använda sig av tjänsten om man har kommentarfältet inbäddat och bloggfeed på fullständig. Det har dock uppstått problem. För många av oss går det inte att kommentera hos dem av er som har den nya tjänsten. När vi klickar på kommentarer så ser vi under en microsekund kommentarfältet men sedan blir det bara en vit tom sida. Eller så kan vi se kommentarfältet men det händer inget då vi klickar på svara-funktionen. Likaså kan några av oss som har pop-up inte ändra till inbäddat eftersom vi bara får det vita fältet. I vissa fall kan besökare se det nya kommentarfältet men inte bloggaren själv. Lite strul i bloggvärlden just nu med andra ord. Själv har jag försökt med vad som känns precis som allt med att fixa problemet på min blogg men ej lyckats. Så därför får jag behålla mitt pop-up så att alla kan kommentera och avvakta och se om detta är ett problem som blogger kan lösa eller om någon kommer på vilka inställningar eller åtgärder som måste göras i våra datorer för att det ska fungera. Varför det går hos vissa men inte hos andra har jag ingen aning om. Jag avaktar och ser vad som händer men är det någon som vet hur problemet fixas får ni gärna höra av er.

Ha en strålande fin fredag! Här skiner solen och jag hoppas att den gör det hos er med!

(Bild tumblr.com)

Let go of things

2012-01-12T10:52:00.001+01:00

Dåligt samvete. Inte hinna med. Inte räcka till. Borde. Skulle. Måste. Det finns ord och meningar som har en väldigt negativ klang. Ord som i sig själv ökar på känslan av misslyckande. Och det är i den där röran av ord och känslor som jag befinner mig just nu. Känslan av att inte räcka till. Av att vara som en bläckfisk med alla dessa armar som försöker vara överallt på en och samma gång. Lite här och lite där vilket mer blir till ett inre kaos än något av substans.

Jag vill ju så mycket. Hinna med och finnas där för min familj på alla sätt och vis, vara den bästa tänkbara mamman, hustrun, dottern, systern, barnbarnet och vännen. Finnas där för att lyssna, trösta, peppa, hålla om och tala om hur mycket jag tycker om. Jag vill hinna ringa de där telefonsamtalen som betyder så mycket, skriva mailen och breven till dem som väntar på svar och till dem som bara behöver lite glädje mitt i vardagen. De där fikastunderna, besöken och pratstunderna med nära och kära som betyder så mycket. Hemmet och trädgården som båda är i behov av så mycket TLC.

Jag vill skriva på min bok, hitta tillbaka till min glädje för fotografering, läsa böcker, ta hand om mig själv bättre, bara sätta mig i bilen och ge mig ut på mina roadtrips med kameran som jag gjorde innan. Jag vill ta mig tid att baka, testa nya saker och utmana mig själv i köket.

Och bloggandet... ja, den senaste månaden har det inte blivit mycket av något alls. Sporadiska inlägg där jag känner att jag famlar lite. Känslan av att ha tappat bort mig själv och min röst i bloggandet. Bloggrundor som jag inte hunnit med. Det dåliga samvetet som växer sig gigantiskt fast jag i starten för snart 2 år sedan lovade mig själv att bloggandet enbart skulle vara ett roligt och inspirerande äventyr helt fritt från dåligt samvete och måste. Men sanningen är ju att jag får dåligt samvete när jag inte hinner med att besöka er, kommentera, svara på frågor, mail och brev. Jag vill ju så mycket. Jag vill räcka till.

Att det ska vara så svårt att känna att man är good enough. Att jag gör så gott jag kan och att det är bra nog. Varför dömer jag mig själv så hårt och låter de där negativa känslorna ta över och tynga ner? Istället för att se allt det fantastiska jag gör och hinner med och låta den vetskapen lyfta mig. Att le istället för att se tårarna strömma ner över tangentbordet när jag skriver detta inlägg. Det känns som budskapet ovan är något jag måste ta till mig idag: Breathe deep and let go of things. Släppa taget, gå vidare och inse att det inte är min uppgift att göra andra människor lyckliga men att det är min skyldighet att se till att jag själv är lycklig. Att jag är good enough.

(Bild tumblr.com)

Never let me go

2012-01-11T23:41:00.000+01:00

Det finns böcker och filmer som går direkt till hjärtat och stannar kvar. De där böckerna och filmerna som får dig att tänka, känna och tycka långt efter att sista sidan är läst eller då eftertexterna rullat färdigt. Böcker och filmer att minnas. Länge. Och extra starkt blir det de gånger då både läsupplevelsen av en bok och sedan filmatiseringen av densamma berör hjärtat. Never let me go av Kazuo Ishiguro blev en av de upplevelserna för mig.

Mitt första möte med Kazuo Ishiguros författarskap skedde för många år sedan då jag som student fick i uppgift att läsa hans The remains of the day och därefter se filmatiseringen med Emma Thompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. En läs- och filmupplevelse som knockade mig fullständigt. Och nu har det hänt igen. Med samma författare. Jag tycker om Ishiguros finstämda sätt att med vad som kan tyckas små enkla mejseldrag (vilket inte är enkelt utan en gåva få förunnat) berätta en historia som går direkt till hjärtat. En mästare i historieberättande.

Vi får genom Kathy följa henne och de två vännerna Ruth och Tommy från barndomens dagar på internatskolan Hailsham till den vuxenvärld de alltid vetat de var ämnade för. En berättelse om vänskap, kärlek, längtan, svek, hopp och livets skörhet. Men också en berättelse i samma anda som Orwells 1984 i form av en tankeväckande och skrämmande påminnelse om det samhälle vi skapar och dess konsekvenser. En bok som berör och gör ont i hjärtat. En stor läsupplevelse på många olika sätt. En måste-bok.

Jag tyckte om filmatiseringen då den har bevarat den ton och stillsamhet som kännetecknar boken. Tillsammans med ett vackert foto, miljöer som förmedlar mycket av det som aldrig uttalas och framförallt ett enastående rollporträtt av Carey Mulligan i rollen som Kathy tycker jag att filmen har fångat bokens kärna. Carey Mulligan äger verkligen denna film och med hennes rollprestation i An Education i gott minne råder det inget tvivel om att detta är en av de blivande stora filmstjärnorna, just nu aktuell på svenska biografer i den kritikerrosade Shame och senare i år i nyinspelningen av The Great Gatsby tillsammans med bland annat Leonardo Di Caprio.

Never let me go - en berättelse som berör och som stannar kvar. Både som bok och film.

( Bild 1 filmposter och bild 2 by Michael Thompson for W Magazine)

En burk fylld med historia

2012-01-10T16:34:00.000+01:00

Med en bukett rosa tulpaner och två semlor åkte jag hem till min farmor idag. Min fina farmor som har svårt för att höra och allt svårare för att gå. Men även om kroppen signalerar att hon börjar bli gammal så är det inget fel på knoppen. Pigg och glad som alltid och det är så trevligt med våra små pratstunder om allt och ingenting.

Idag var det tvättdag och jag är glad att jag kunde hjälpa henne bära upp och ner med tvätt. Jag beundrar hur hon som bor själv kämpar med alla dessa trappor varenda gång det är dags att tvätta. En nyttig påminnelse för mig att inte sucka nästa gång jag ser tvätthögen här hemma. Jag som har min egen tvättmaskin och friska ben.

Idag fick jag en stor burk av min farmor. En burk fylld med historia. Denna stora burk innehöll nämligen alla hennes fina formar till mandelmusslor, vaniljhjärtan och vaniljblommor. Formar som har varit en glädje för generationer. Nu gav min farmor detta arv vidare till mig och med stolthet tog jag emot denna burk fylld med så mycket av min egen historia. Glad över förtroendet men också lite sorgsen över att min farmor vet att hon aldrig mer kommer att baka dessa kakor. Det måste vara en sorg när man som gammal inser att vissa saker kommer man aldrig att göra igen. Sådant som tidigare varit självklart. Som när jag härom året fick hennes cykel då hon skaffat sig rullator efter att flera gånger ha vält omkull med sin cykel. Jag vet att hon sörjde förlusten av att få cykla oerhört.

Mitt i det där sorgsna tror jag att min farmor glädjs över vetskapen om att jag blev väldigt glad och stolt över alla dessa vackra bakformar och att de kommer att användas. För hon vet att jag älskar att baka och nu har jag verkligen all anledning att ge mig i kast med att baka mandelmusslor, vaniljhjärtan och vaniljblommor. Något jag aldrig har bakat. Det känns som det är dags att lära sig det nu och föra traditionen vidare. Tänk vad glad man kan bli av en burk fylld med historia.

(Fotografi: Min plats i solen)

Söndagstankar

2012-01-08T10:39:00.000+01:00

Jullovet närmar sig sitt slut. Snart återvänder vardagen och det är nog tur det. Jag tror inte våra kroppar klarar mer julgodis, sovmorgnar, sena kvällar/nätter och lata dagar. Batterierna är fulladdade och vi känner oss redo för en dos vardag nu.

Det har verkligen varit ett helt underbart jullov. Efter en intensiv höst och vinter med både skola och jobb behövde vi verkligen dessa dagar av att bara vara. Och som vi har njutit och tagit dagen som den kommit. Vi har läst massor. Döttrarna som verkligen är i den där härliga bokslukarålderna har avverkat bok efter bok och med stormar och regn utomhus har det känts mer än ok att ligga nerbäddad i sin säng och fullständigt försvinna in i en annan värld timme efter timme.

Däremot har det varit väldigt ont om snö detta jullov. Inga snöänglar, snölyktor, snöbollskrig, pulkatävlingar eller snöfort. Lite tråkigt tycker jag. Nu när vi är inne i januari känner jag att det antingen får bli ordentlig vinter (och då inkluderar jag snö) bums eller så kan det lika gärna vara och gå mot vår istället. För det här mellantinget med stormar och mängder med regn känns inte speciellt roligt tycker jag.

Vila är ett ord vi har tagit fasta på detta lov. Vi var alla rätt så slitna innan jul och därför såg vi till att ha en oplanerad kalender dessa lovdagar. Tid att bara vara och vila. Ingen väckarklocka på morgonen utan vakna när kroppen vill och gå och lägga sig när kroppen är trött. Det känns som det var precis vad våra kroppar behövde.

Brittiskt har varit ett annat ledord för mig detta jullov. Jag har frossat i te, brittiska efterrätter, brittisk litteratur, film och tv-serier. Anglofilen inom mig har verkligen fått sitt lystmäte stillat då jag utan hämningar gett mig hän dessa dagar.

Något som det däremot har blivit mindre tid till dessa dagar är bloggen och bloggrundor. Det innebär inte att jag har glömt bort er. Hur skulle jag kunna? Däremot har det dessa dagar varit fokus på familjen vilket innebär mindre tid vid dator och mindre jag-tid och istället mer värdefull vi-tid. Ett medvetet och självklart val. Men även om jag har varit osynlig här och i kommentarfält vill jag att ni ska veta att jag uppskattar er mycket och att ni trots min frånvaro kikar in och kommenterar här. Ni är var och en av er som en gnistrande kristall i en magnifik kristallkrona (som på bilden ovan). Ett hav av skönhet och skimmer som lyser upp min vardag. Tack för att ni finns där ute!

Nu när vardagen snart återvänder är det också dags för mig att varje dag gå upp för trapporna till mitt arbetsrum (nej, det är inte mina trappsteg på bilden, min trappa är en vindlande mörk sak) och innesluta mig i min skrivbubbla. Och vet ni vad, jag längtar!

Jag längtar efter att återigen få krypa in i min fantastivärld. En fantasivärld som jag helt och hållet styr över. Att få ge mig hän åt karaktärer, miljöer och liv. Att kliva på berg-och-dalbanan, sätta på säkerhetsbältet och med pirr i magen kasta mig ut. Ömsom leende känna vinden blåsa i mitt numera väldigt korta hår och ömsom skrika högt. Galet? Ja, kanske, men jag kan inte tänka mig något annat.

Dessa ord tar jag inte bara med mig in i min skrivbubbla utan in i vardagen och det nya året överhuvudtaget. För alla har vi en egen röst. En viktig röst som behöver höras och som vi själva måste lyssna till.

Nu ska jag njuta av en härlig familjesöndag och krama ur det sista ur detta jullov innan vardagen vänder tillbaka. En strålande söndag önskar jag er!

(Bild 1 och 9 Min plats i solen, 2, 3, 4 och 6 tumblr.com, bild 5 www.trendir.com, bild 7 av Julian Wass och bild 8 www.bhldn.com)

Längtan

2012-01-06T15:21:00.000+01:00

Vilken dag! Strålande solsken, klarblå himmel och den där klara friska luften som jag har längtat efter. Längtan är utan tvekan dagens ord för oj, nu har den verkligen satt in - min trädgårdslängtan. Jag längtar efter att få gräva, få jord under naglarna, så, vattna och vårda. Jag längtar och snart är det dags att sätta igång med att så frö inomhus. Men utomhus dröjer det ett bra tag till innan säsongen sätter igång. I köksträdgården råder fortfarande vila. Tegelstenarna jag använder för att hålla fiberdukarna på plats ligger vilande i en hög.

Alla odlingsbäddar ligger tomma. Dock önskar jag att jag kunde säga att de får vila men istället ser de ut som hela havet stormar efter att ha fått besök av både vildsvin och hjortar. Nåja, bättre nu än under säsong. Själv tillåter jag mig denna fredag att trädgårdslängta riktigt ordentligt.

Jag längtar efter att få se de vita små knopparna av snödroppar överallt i rabatter och gräsmattor.

Jag längtar till tiden då äppelträd och körbärsträd står i blom.

Jag längtar efter att få ligga och svänga fram och tillbaka i hängmattan under äppelträden och lyssna på vindens sus, bäcken som porlar och fåglar som kvittrar. Svänga i takt med livet och bara vara.

Jag längtar efter ljumma sommarkvällar då vi med barfota sommarfötter står vid bärbuskarna och äter solvarma bär av hjärtans lust.

Jag längtar efter den sköna känslan av att skörda det jag odlat. Belöningen efter allt hårt arbete.

Hela min kropp skriker av längtan efter att gå mitt i havet av solrosor. Ett hav av skönhet.

Ja, denna fredag tillåter jag mig att längta lite extra och känna trädgårdslusten i mig spira. Njuta av nuet och denna vackra dag men samtidigt längta till det som finns bakom hörnet. Det som komma skall. Längtan - vilket vackert ord!

(Fotografi: Min plats i solen)

Gosford Park

2012-01-06T09:57:00.000+01:00

Är du en av dem som tyckte om Downton Abbey och kanske känner viss abstinens av brittiskt stiffer upper lip och upstairs downstairs-känsla kan jag varmt rekommendera filmen Gosford Park som SVT2 sänder kl.13.05 idag. Manus till denna Oscarsbelönade film skrevs av Julian Fellowes, skaparen av Downton Abbey och innehåller en imponerande skådespelarlista (se ovan). Inte minst Julian Fellowes favorit Maggie Smith i en roll som påminner en hel del om den hon spelar i Downton.

Filmen utspelar sig under en jakthelg på det brittiska godset Gosford Park i början av 1930-talet och vi får följa livet bland såväl herrskap som tjänstefolk. Filmen är en elegant kombination av kostymdrama och mordgåta, lite Downton Abbey möter Agatha Christie. Rekommenderas varmt!

(Bild från movieberry.com)

Att klippa av sig håret

2012-01-05T17:45:00.000+01:00

Idag har jag klippt av mig håret. Eller om vi ska vara ärliga, jag var den som gav ordern medan det var min hårfrisörska som utförde själva klippningen. Rätt ska vara rätt.

Ett nytt år, som dessutom ska bli mitt år om ni minns, kräver förändring känner jag. Visst skulle jag ha kunnat köpt en ny tröja, ett par nya skor eller ett nytt läppstift för att markera att det nya året är här och att jag antagit utmaningen om ett spännande 2012. Och kanske kommer jag att även göra det framöver. Det lär vi får se. Men jag gillar förändringar som syns, att överraska och att våga. Därför gick jag idag in på salongen med långt hår och kom ut med kort. Och nu pratar vi kort.

Eftersom jag inte är den som skymtar förbi med bilder av mig själv här på bloggen så blev det istället dessa två snyggingarna; Carey Mulligan och Michelle Williams, som får ge er ett hum om hur jag numera ser ut eftersom min nya frisyr är en kombination av dessa två skulle man kunna säga.

För dem av er som träffar mig även utan för datorernas värld är detta egentligen ingen stor händelse eftersom jag ofta gör så här. Jag har av någon förunderlig anledning begåvats med väldigt bra hårgener (tack mamma och pappa) vilket innebär att mitt tjocka hår växer som en gräsmatta på anabola steroider (maken hävdar dock att det är lantluften som är nyckeln). Detta har inneburit att jag kan växla mellan långt och kort hår utan någon större ansträngning alls. Jag vet, oerhört orättvist men jag kan trösta er med att jag alltid har tittat längtansfullt på alla dem av er som har lockigt hår då det inte finns en tillstymmelse till minsta lilla lock i mitt spikraka hår.

Kombinationen att vilja testa nya saker (i detta fall nya frisyrer) och ett enormt förtroende för min frisör gör att jag ofta kommer till henne med orden:"Gör vad du vill!" och det fantastiska är att jag aldrig har gått därifrån missnöjd. Vi är ett team som helt klart är vinnande!

Hur har ni det? Återvänder ni till samma frisör eller provar ni nya? Blir det ofta samma frisyr eller testar ni nya? Vore roligt att höra för visst är det så att vårt hår och våra frisyrer har betydelse. Inte bara hur vi uppfattar oss själva men också för hur andra uppfattar oss och för att de precis som vår klädstil avslöjar en hel del om vilka vi är som människor. Så nu är jag nyfiken, vilken typ av hårmänniska är du?

Ps. Det känns lite bart och ovant i nacken men jag är helnöjd med min nya frisyr! :)

(Bilder lånade från okänd källa på nätet)

Varghonan inom mig

2012-01-04T21:50:00.000+01:00

Det finns tillfällen då den där varghonan inom mig gör sig påmind. Som då barnen har blivit orättvist behandlade av någon. Eller om de har skadat sig. Tillfällen då varghonan med beskyddarinstinkten vaknar till liv. Igår kom hon fram igen. Utomhus röt stormen Emil så att rutorna skallrade. Bäcken forsade och dånade. Träden slets fram och tillbaka i en vild dans. Det kändes skönt att vara inomhus. Tryggt. Men trots det kom hon fram - varghonan. Yngsta dottern befann sig nämligen hemma hos en kompis för en härlig tjejkväll med övernattning. Och även om jag visste att hon var trygg där hon befann sig och dessutom hade hur roligt som helst hade jag svårt att sova. För då det stormar utomhus känns det tryggt att ha hela flocken samlad under samma tak. En känsla av kontroll i en kaotisk situation.

Dottern är hemma igen. Självklart hade hon haft det hur bra som helst och tillsammans med sina kompisar skapat värdefulla minnen. Stormen har bedarrat och i natt kommer jag sova gott då hela familjen är samlad under samma tak igen. Ibland visar hon sig varghonan och påminner mig om hur mycket jag älskar min familj och hur tacksam jag är för att de finns i mitt liv, men också hur stor beskyddarinstinkten är för att de ska vara trygga och må bra. Jag är glad att hon finns där inom mig och kikar fram då och då. Det känns tryggt.

(Bild lånad från tumblr.com)

På väg

2012-01-02T20:56:00.000+01:00

Ja, nu är vi på väg. Ett nytt år har tagit sin början och jag vet inte vad det är med årets första dagar men jag tycks fyllas av oändlig energi och behov av att se framåt. Nystart på hemmafront. Detta innebär att julen har städats ut, stormpinade fönster har putsats och nya växter har inhandlats för att ersätta de julblommor som har huserat i våra fönster. Energiskt? Javisst, men så fort jullovet är slut och jag kryper in i min skrivubbla på allvar igen lär vårt stackars hem inte få mycket omsorg alls. Så under årets första dagar ger jag rejält med TLC åt vårt hem som kompensation för all bristande omsorg under min skrivtid.

I år fyller denna anglofil 40 och tanken är att detta än mer än vanligt ska bli ett år i brittiskt anda. Jag är helt övetygad om att en resa till de brittiska öarna inte kommer som någon överraskning för dem av er som känner mig way back. Tvärtom känns det som ett klockrent resmål detta år.

Men tills dess mina fötter åter står på brittisk mark dämpar jag min Downton Abbey-abstinens här hemma med att se om första säsongen på dvd. Pyjamas, a nice cup of tea och nedkrupen under filt i soffan känns det som om ett jullov inte kan bli mycket bättre då det blåser och stormar utomhus.

Minns ni mitt kaosartade arbetsrum? Innan jullovet är slut är tanken att det där kaosartade arbetsrummet ska vara "No more". Jag är en person som har behov av att bre ut mig då jag arbetar. Anteckningar, block, pennor, utskrifter och annat som jag behöver då jag skriver. Och just nu kan jag inte bre ut mig eftersom så mycket annat har brett ut sig i mitt rum. Därför är det dags att återta kontrollen, röja och göra det till MITT rum igen. Göra det till min skaparoas. Jag hade gärna haft en läshörna som den ovan i mitt rum men jag får nöja mig med att jag har mitt arbetsbord framför ett fönster med oslagbar utsikt.

I say no more. Te och varma strumpor (eftersom golvet är iskallt i mitt arbetsrum) är det enda jag behöver då jag sitter och skriver. De bästa av förutsättningar.

Det är med förväntan, nyfikenhet och beslutsamhet jag har påbörjat detta nya år. Ett år som förhoppningsvis ska präglas av mycket skrivande, spännande möten, nya utmaningar och dessutom ett firande och tacksamhet över varenda dag. Oavsett om den har siffran 39 eller 40. För inte är det siffror som definierar vilka vi är utan våra handlingar. Åtminstone vill jag tro att det är så.

Känns som ett klockrent citat att bära med sig in i detta nya år. För mig. För alla. Jag tror jag ska sätta upp det på min inspirationsvägg ovanför arbetsbordet för de där stunderna då tvivlet sätter in.

Nu är 2012 igång och nu kör vi tycker jag!

(Bild 1 och 2 här , bild 3 här , bild 4 och 5 tumblr.com, bild 6 här och bild 7 tumblr.com)

På tröskeln till något nytt

2011-12-30T18:32:00.001+01:00

Nu är det snart dags att lämna 2011 bakom sig och välkomna ett nytt spännande år. Ett oskrivet blad fyllt med möjligheter och visst klingar det vackert om 2012? Jag är nyfiken på vad detta 2012 kommer att föra med sig och känner den där bubbliga förväntan inombords över att snart kicka igång ännu ett nytt år. Med ett öppet sinne och nyfikenhet kommer jag därför att ta steget in i detta nya år - ett år av möjligheter.

Jag vill också passa på och tacka er alla för ett fantastiskt bloggår. Det är ni som med era kommentarer, åsikter, tankar och berättelser ur er vardag gör detta till en plats fylld med värme, omtanke och glädje. Ni inspirerar mig och den stora öppna famn som har omfamnat mig här i bloggvärlden värmer så otroligt gott. Ni är var och en pärlor i det vackraste av halsband. Tack för att ni finns där ute!

Ett gott slut och ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla! Må 2012 bli ett fantastiskt fint år!

Kram Lotta

(Bild från tumblr )

We all have stories to tell

2011-12-29T18:01:00.000+01:00

Det är ingen nyhet att jag inte är någon fena på det där med tekniska prylar. Jag är absolut inte teknikfientlig på något vis utan det är väl snarare så att jag tuffar på i min vardag och anammar allt nytt i teknikväg när prylarna redan finns i var och varannan människas ägo. Jag är med andra ord ingen pionjär vad det gäller teknik och elektronik. Men när jag väl upptäcker dessa prylar och deras magiska värld, ja då har de mig som i en liten ask.

I julklapp av min familj fick jag en mp3. Jag hade önskat mig en liten sådan att ha med mig på mina promenader och jag måste erkänna att jag är fullständigt tokförälskad min lilla tekniska pryl. I den där pyttelilla prylen har jag nämligen laddat ner en hel drös med Sommar- och Vinterpratare. Nya och gamla favoriter i en salig blandning och varje kväll när jag går och lägger mig lyssnar jag på ett program. När hela huset har somnat ligger jag där och lyssnar på Babben Larsson, Johan Wester, Mia Skäringer, Patrik Sjöberg och alla de andra. En människas berättelser varje kväll. Jag ler, fnissar, skrattar högt, berörs, förfasas, gråter, reagerar och lyssnar noga, noga. Och inte bara till de kända namnens berättelser utan också de för mig okända namnen.

För det är ju så det är - vi har alla historier att berätta. Oavsett vad vi heter, bor och har presterat i våra liv. Vi bär alla på historier värda att berättas. Värda att lyssnas på. Och jag lyssnar och suger åt mig som en svamp. Människor och deras historer har alltid fascinerat mig. Jag växte upp omgiven av en stark berättartradition och jag var en ivrig lyssnare och iakttagare som inte missade något. Jag fick tidigt lära mig att de där sakerna går hand i hand. För att kunna bli en god berättare måste du vara en god lyssnare. Jag hoppas och tror att mitt oerhörda intresse för människor och deras historier är mig till gagn i mitt eget berättande. För visst är det så att det bor en berättare inom mig och en lika stor, om inte större, lyssnare och iakttagare. Och tack vare den där lilla tekniska julklappen har jag en liten guldstund varje kväll innan jag somnar då jag lyssnar och suger åt mig av andra människors historier och låter mig beröras.

Ikväll blir det brittiskt på tv för hela slanten för min del. SVT1 visar kl.21.00 Downton Abbey - bakom kulisserna vilket är ett måste då det inte finns mycket som slår denna brittiska tv-pärla. Morgondagens Christmas Special har jag redan sett (bara för att jag inte kunde vänta utan var tvungen att få reda på hur det skulle gå) men trots det kommer jag sitta bänkad även då kl.21.00. Och efter kvällens Downton blir det brittisk deckare i form av Brottsplats Edinburgh kl. 21.50. i SVT1. En helgjuten brittisk kväll i tv-soffan med andra ord. With a nice cup of tea.

(Fotografi: Min plats i solen)

My 2012

2011-12-27T19:28:00.000+01:00

Efter en härlig julbubbla med alla tillbehör så som julgran (som katten var fullständigt ointresserad av), julmat, julklappar, skratt, ljus, julgodis, Kalle Anka, Jenga-Mästerskap och pyjamasdag (Juldagen) försöker vi nu ta oss ur sockerkoman vi har hamnat i efter alldeles för mycket av livets goda. Tänk att julmat och julgodis kan vara så vansinnigt gott och efterlängtat under de där juldagarna för att sedan mest framkalla suckar om någon föreslår julrester till middag. Därför blir det istället något lätt och mer vardagligt som köttfärssoppa till middag ikväll. Välkommet efter all "tung" mat.

Jullovet fortsätter här hemma. Livet i ett lite långsammare tempo. Och bland promenader, mellandagsrea, filmtittande, timme efter timme liggandes på sängen läsande riktigt bra böcker, julklappsmusik som strömmar ur tonårsdöttrarnas rum och solande i vintersolskenet dessa sista skälvande dagar av detta år kommer tankarna på det kommande året. Detta år 2012 som ligger framför oss som ett fullständigt oskrivet blad. Ett spännande äventyr då allt är möjligt.

Jag är inte mycket för begränsningar. Alltså blir det inga löften inför det kommande året som handlar om saker jag INTE ska göra. Tvärtom, mina löften inför ett kommande år brukar snarare handla om saker jag SKA göra. Inför 2012 handlar mina förhoppningar om sådant som redan finns i mitt liv men som jag vill ha mer av. Sådant som berikar mitt liv och som jag aldrig kan få för mycket utav (ok, choklad är väl ett gränsfall). För livet är ett enda stort smörgåsbord och det gäller att ta för sig av allt det goda och även våga prova de där sakerna som aldrig har provats förut. Ha modet att kasta sig ut och möta det okända och tillåta sig att överraskas. Men innan allt det nya och spännande tar vid finns det några sista sköna dagar av 2011 att njuta av. Dagar att erövra och göra till mina.

Njut av årets sista dagar och allt gott inför 2012 - ett inspirerande oskrivet blad!

(Bild & text: Min plats i solen)

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

2011-12-22T15:10:00.000+01:00

Inte någonstans på min jullovslista stod det uppskrivet någon önskan om att ligga nerbäddad under 10 dagar på grund av influensa. Men så blev det. Totalt knockad av virus har jag istället för jullov med skrivbubbla och julförberdelser intagit sängläge med hosta, rinnande näsa och värk i kroppen. Jag har helt och hållet överlämnat mig själv, hemmet och allt vad jul heter till min fantastiska familj och som de ljuvliga änglar de är har de både tagit hand om sjukling, jobb och skola och alla julförberdelser. Gran, städning, handlande och bak har de fixat. Sockerbagaren har huserat i köket och skafferiet innehåller numera mängder av kola, knäck och fudge. Döttrarna har fixat med övrigt julgodis, bl.a. Rocky Road (minus pistgenötter som inte går hem här) som är ett måste på julafton här hemma. Jag är helt övertygad om att dofterna och smakerna som har fyllt vårt hem den senaste tiden har gjort sitt för att skynda på tillfrisknandet för sjuklingen har nämligen fått agera provsmakare. En provsmakare i pyjamas och med sårig näsa. Vilken syn!

Men nu är faktiskt den här pyjamastjejen på benen. Något skakiga är de dock, men jag är med och kan äntligen vara lite delaktig jag med. Jag har stekt köttbullar och svängt på rumpan till julmusik på radion idag och med ens känns det väldigt hoppfullt att jag ska må bra på julafton. I morgon ska vi klä julgranen och det kommer att bli en utmaning som heter duga då vi numera har en liten katt som har attityden att vårt hem är ett enda stort nöjesfält och att allt går att leka med. Så kombinationen leklysten katt och gran, ljus, glitter och julgranskulor blir helt klart julens mest spännande moment.

Det blev inte lika mycket skrivbubbla som jag hade hoppats dessa dagar men det bästa är att jullovet inte är slut. Tvärtom. Nu när energi och livslust återvänder kommer jag både fira jul och njuta av min skrivbubbla. Mitt löfte inför det nya året och framförallt till mig själv är att 2012 ska bli ett år för mitt skrivande. Jag tänker göra 2012 till mitt år helt enkelt. Fullt fokus på att skriva färdigt min bok. Lite mindre bloggande kommer det att bli men när jag inte syns här och bland era kommentarfält vet ni att jag kommer att sitta och knattra på min dator, ömsom slita mitt hår och ömsom njuta av skrivflow. Allt ackompanjerat till en doft av te som kommer ligga tung över vårt hus. Den fantastiskt fina röda teburken med tepåsar ovan har fått hedersplats på mitt arbetsbord. Som en påminnelse varje gång jag tvivlar på min egen förmåga bland orden. Tack fina Helena för den!

Efter tre veckors separation har jag och min kamera hittat tillbaka till varandra igen. Igår var lusten plötsligt tillbaka och kameran fick komma ut i ljuset igen. Lite ringrostig men vad roligt det var att fotografera igen. Ibland är det inte dumt med lite paus.

Jag hoppas att allt är bra med er alla och att ni tar det lugnt bland grytor, granar och julklappar. Glöm inte att njuta och ge er själv lite välförtjänt vila i jul. En julklapp till er själva. Ta hand om varandra och ha en riktigt, riktigt god jul!

Kram Lotta

(Fotografi: Min plats i solen)

Jullov

2011-12-12T11:54:00.000+01:00

Nu är det dags för mig och bloggen att gå på jullov. Med en och en halv vecka kvar till jul tar jag ledigt ett tag. Jag ska se till att bli frisk från denna dunderförkylning som har knockat oss här hemma, jag ska krypa in i min skrivbubbla och slutligen ska jag och familjen ge oss fullständigt hän åt allt vad julförberedelser heter. Julbak, julgodis, julmat, gran, julklappsinslagning, julmusik, Ernst på tv och sköna kvällar framför brasan. Ja, nu blir det jul för hela slanten här hemma. Därför vill jag passa på att redan nu önska er alla en riktigt, riktigt god jul och tacka er för ett helt magiskt bloggår. Tack för att ni finns där ute!

Ta hand om varandra och så hörs vi snart igen!

Stor varm julkram

Lotta

(Fotografi: Min plats i solen)

Vinnaren är...

2011-12-12T09:15:00.000+01:00

Måndag och ny vecka, vad passar väl bättre än att börja veckan med att göra en annan människa glad. Ett stort tack till alla er som ville vara med i min utlottning av "Cold Feet - The complete box Season 1-5" och jag kan härmed meddela att vi har en vinnare från morgonens lottdragning. Boxen med denna brittiska tv-pärla kommer att skickas hem till Lena med bloggen Jag och Vitt . Grattis Lena!

Jag hade även 4 stycken små tröstpriser att lotta ut och dessa gick till: Lyckans lilla Hus, Coolaannna, Längtans Hem och Linda på Hagahome. Grattis till er alla!

Maila mig era adresser på: minplatsisolen@hotmail.se så skickar jag iväg vinsterna bums.

Ett stort tack till alla er som var med i utlottningen!

(Bild från itv med text av Min plats i solen)

Tårar en lördagskväll

2011-12-11T11:22:00.000+01:00

Igår kväll när vi satt här i tv-soffan och tittade på "Så mycket bättre" sköljde sorgen över mig som en svallvåg och det gick inte att hejda tårarna. Jag var helt oförberedd på deras styrka och att smärtan fortfarande kan vara så intensiv. Det var när Mikael Wiehe pratade om sorgen efter sin bäste vän Björn Afzelius och om hur en del av ens eget liv dör när ens bästa vän avlider. Med en enda mening satte han ord på de känslor jag burit inom mig under flera år nu och igår exploderade de ut i form av tårar som aldrig ville ta slut.

Saknaden efter min bästa vän som för några år sedan förlorade sin kamp mot cancer är ständigt närvarande. Smärtan, sorgen och saknaden lever sida vid sida med de vackra minnena, skratten och kärleken. Även om hon ständigt är närvarande i mitt liv, varje dag, har Mikael Wiehe så rätt när han säger att det var en del av mitt liv som dog när min bästa vän dog. För det finns saker som man bara pratar med sin bästa vän om, saker om dig själv som ingen annan än din bästa vän känner till. Det är inte bara din vän som dör utan en viktig del av ditt liv. Som för alltid förändras och lämnar en tomhet.

Men precis som med kärlek har vänskap den fantastiska förmågan att dyka upp när vi behöver det som mest. Nya vänner kommer in i våra liv, gamla vänskaper förändras och stärks i takt med att livet förändras och vi blir äldre. Idag har jag en handfull med fantastiska vänner som jag skulle kalla mina bästa vänner. De jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten om så behövdes och de skulle finnas där och lyssna och bära mig när jag inte orkar gå. Luften i mina lungor. Men jag är även omgiven av denna sköna bubbla av vänner från min barndom, från tonåren, från mitt vuxna liv, studievänner, kollegor och bloggvänner. Vänskap i alla dess former och som betyder så mycket på så många olika sätt. Jag är lyckligt lottad som får ha olika former av värdefull vänskap i mitt liv. Att förlora en vän är att förlora en del av sig själv. En smärtsam upplevelse. Men en upplevelse som fått mig att uppskatta det stora med vänskap och den gåva den är.

(Bild: Min plats i solen)

Sockerbagarns Kola, Knäck och Fudge

2011-12-10T08:44:00.001+01:00

I dessa julgodistider bjuder jag på en favorit i repris i form av Sockerbagarns (dvs makens) egna recept på kola, knäck och fudge. Jag har ju turen (oturen skulle mitt midjemått hävda) att vara gift med en sockerbagare med en stor passion för just julgodis och nu är det åter dags för den tid på året då maken tar över köket fullständigt. Det hackas, rörs i grytor, görs kulprov och avsmakas. De mest ljuvliga dofter sprider sig i vårt hus och sockerruset stiger till oanade höjder. Och vi låter honom hållas för han bjuder oss på den mest fantastiska kola, knäck och fudge. Förra året lyckades jag klura ur honom recepten och här kommer de åter igen:

Världens bästa kola

6 dl vispgrädde

6 dl strösocker

2 dl ljus sirap

4 msk kakao

4 msk vaniljsocker

1. Blanda alla ingredienser i en stor gryta och koka utan lock på högsta värme. Rör om med jämna mellanrum.

2. Med hjälp av kulprov avgörs då kolan är färdig. Häll upp kolan i smord långpanna. Låt svalna. Gärna över natten.

3. Skär upp kolan i valfri storlek och vira in bitarna i smörgåspapper/bakplåtspapper.

Sockerbagarns knäck

4 dl vispgrädde

4 dl strösocker

4 dl ljus sirap

4 msk vaniljsocker

8 msk ströbröd

1 krm bakpulver

100 gram hackad mandel

1. Fyll en bakplåt med tomma knäckformar.

2. Hacka mandel.

3. Blanda vispgrädde, socker, sirap och vanilj i en stor gryta och koka på högsta värme och rör om med jämna mellanrum.

4. Ströbröd, bakpulver och den hackade mandeln tillsätts precis innan knäcken är klar.

5. Kulprov användes för att avgöra då knäcken är klar.

6. Ta bort grytan från plattan och häll snabbt upp knäcksmeten i formarna. Låt svalna på plåten. Gärna över natten.

Chokladfudge

2 dl grädde

3 dl socker

3 msk smör

1 msk vaniljsocker

3 msk kakao

(50 gram hackad mandel, valfritt)

1. Lägg alla ingredienser utom mandlar i en stor kastrull. Koka upp och låt koka i ca 20 minuter. Gör ett kulprov för att avgöra när fudgen är klar.

2. Rör ner de hackade mandlarna.

3. Häll upp smeten i en smörjd liten långpanna eller likvärdig mindre form. Låt svalna.

4. Skär fudgen i lagom stora bitar och förvara i lufttät burk.

Kulprov: Droppa lite av smeten i ett glas med kallt vatten. Går smeten att forma till en liten mjuk kula är den klar. Annars låter du smeten koka ytterligare några minuter och upprepar sedan kulprovet.

(Fotografi: Min plats i solen)

Fredag

2011-12-09T08:35:00.000+01:00

Det känns som om denna vecka gick ovanligt fort. Som om det nyss var måndag. Jag vet att det beror på att jag har haft en ovanligt intensiv vecka där dygnets timmar inte har räckt till för allt jag skulle, borde och ville göra. Trots det sitter jag här något förvånad över att det redan är fredag. Men trevligt förvånad, för jag tycker om fredagar och för att jag vet att jag har en lugn och avkopplande helg framför mig. Efter en intensiv vecka med skrivbubbla, inköp av julmat, julklappsjakt tillsammans med familjen med avslutande restaurangbesök (jag drömmer fortfarande om pastan med saffranssås och räkor som jag åt och scannar nu internet efter recept på något liknande), utvecklingssamtal, läxläsning och prov, förkylningar som har brutit ut och en bil som låter konstigt känns det nu skönt att helgen stundar. En helg då det står julgransjakt i skogen på schemat samt julbak, pyssel och inslagning av julklappar.

Fredagen blir annorlunda än planerat med en sjuk dotter nerbäddad, drickandes varm choklad och tittandes på film samtidigt som det stormar utomhus. Vi tar en paus i alla måsten och tar en dag i ett lugnare tempo för att kurera förkylningar och mysa tillsammans. För nog påskyndar det tillfrisknandet alltid. Om inte så känns det åtminstone bättre.

En trevlig helg önskar jag er alla och ta det lugnt i busvädret idag!

(Fotografi: Min plats i solen)

Cold Feet for Christmas

2011-12-08T14:14:00.001+01:00

För mig är jul inte bara att umgås tillsammans med nära och kära, äta god mat, Kalle Anka på tv, snö, ljus, värme, tomten och julklappar. Jul är också i allra högsta grad att på Juldagen gå i pyjamas hela dagen, äta resterna av julmaten, äta alldeles för mycket av både knäck och kola, spela spel och titta på tv och film. Det brukar finnas en hel massa trevliga filmer och program att titta på tv under julhelgen och skulle det vara så att inget faller i smaken kan man plöja avsnitt efter avsnitt av en favoritserie på dvd. Därför tänker jag ge en av er läsare möjlighet att under julhelgen kunna se en av mina absoluta favoriter bland tv-serier: Cold Feet (Kalla Fötter). Jag lottar ut ett ex av samlingsboxen med alla fem säsongerna av denna brittiska pärla. Allt du behöver göra är att skriva en kommentar till detta inlägg senast måndag 12/12 klockan 08.00. Lycka till!

(Fotografi: Min plats i solen)

Let it snow

2011-12-05T15:04:00.000+01:00

När jag behövde det som mest kom vinter- och julkänslan singlande ner från skyn i form av snöflingor. Först lätta små och sedan var det som om himlen öppnade sig och snön bara vräkte ner. Jag var bara tvungen att ta en paus i mitt skrivande och hoppa i skor och jacka och bege mig ut i det där härliga snöfallet och dansa runt. För visst är det något speciellt med den där allra första snön? Den som får oss att känna oss som barn igen. Den som plockar fram den där femåringen inom oss och som längtar efter att göra snögubbar, snölyktor, snöänglar och åka pulka. Det må hända att snön kommer att försvinna innan kvällen men just nu är hela vår gräsmatta alldeles vit, det snöar fortfarande och julkänslan omfamnar mig. Jag tänker dansa några varv till och låta femåringen inom mig få sitt lystmäte stillat innan jag ger mig in i min skrivbubbla igen.

En strålande måndag önskar jag er alla!

(Bild: Min plats i solen)

Önskerubrik: Min tro

2011-12-05T10:52:00.000+01:00

Idag blir det ytterligare en önskerubrik från er läsare. Det är den fantastiska Trillingnöten med bloggen Life is like a box of chocolates som vill att jag ska skriva ett inlägg med rubriken Min tro. Så nu kör vi!

Jag tror på kärleken. Kärleken är den största kraften av dem alla. Kärlek kan uträtta mirakel. Vi måste ha kärlek i någon form i våra liv - föräldrar, syskon, släkt, vänner, partner, våra barn, husdjur etc. Kärleken stärker, lyfter, skänker hopp och värme, ger oss liv och mod. Kärleken omfamnar oss. Den rör vid vårt innersta, vid vår själ. Kärleken får oss att blotta oss för livet, för andra människor. Det finns inget som kan smärta som kärlek, men det finns inte heller något som kan hela så som kärlek kan.

Jag tror på karma. Jag tror att det du sänder ut får du tillbaka. Visar du din omgivning omtanke, värme och respekt är det vad du själv kommer att mötas av. Leenden och omtanke är som ringar på vatten. De sprider sig vidare utan slut.

Jag tror på det goda. Att det goda alltid vinner över ondska. Något annat alternativ finns inte.

Jag tror på jämlikhet. Människors lika värde oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, tro och samhällsklass. Vi har alla samma rättigheter och skyldigheter.

Jag tror på drömmar. Våra drömmar är det som får oss att se framåt. Att sträva, hoppas och känna pirret i magen. Vi blir aldrig för gamla för att drömma.

Jag tror på mod. Den inre styrkan som finns inom oss alla. Vardagsmodet. Det som gör skillnad. Modet att vara den vi är, att kämpa för det vi tror på, att älska, att hoppas och att kasta oss ut i det okända.

Jag tror på vänskap. En av livets stora ovärderliga skatter. Att tycka om en annan människa och se dem för den de är med både förtjänster och brister. Finnas där i vått och torrt, stötta, lyfta, lyssna, dela och skratta.

Jag tror på förlåtelse. Att förlåta är stort. Det är inte alltid lätt. Tvärtom kan det var oerhört smärtsamt. Men det är befriande och det är stort.

Jag tror på människan. Varje dag möter jag människor som bevisar att det finns hopp för människan. Människor som är fyllda med godhet, kärlek och värme. Små som stora vardagshjältar. De ger mig hopp och det är dem jag tänker på varje dag då jag möts av svarta rubriker om hemskheter i media. När det hemska förfasar och smärtar känner jag hopp i att veta att de små och stora vardagshjältarna är fler till antalet. Att det goda leder mot det onda.

Min tro har inget namn. Jag behöver inget namn på min tro. Det är min tro, de grundpelare jag och mitt liv är baserade på. Det är en del av den jag är som människa. En del av Lotta. Min tro handlar om livet här och nu. Inte vad som händer efter döden. Det vet jag inget om och jag kan inte påverka det. Men jag kan påverka det liv jag lever här och nu. Göra ett aktivt val om vem jag vill vara. Det är min tro.

Ps. Förlåt för att det blir lite återanvändning av bilder just nu men lusten att fotografera ligger lite på is. Jag hoppas att lusten återvänder snart.

(Fotografi: Min plats i solen)

Kramgo söndag

2011-12-04T21:22:00.000+01:00

Söndagar är en riktigt kramgo dag hemma hos oss. Som den kramglada familj vi är är egentligen alla veckans dagar kramgoa men söndagar lite mer än andra. Söndagar är nämligen vår skrotardag här hemma. Ofta försöker vi att låta bli att planera in alltför mycket denna veckans sista dag utan låter det bli en sådan där härlig skrotardag där var och en kan göra vad den känner för och i sitt eget tempo. En härligt kramgo skrotardag där det blir mycket mys, läsande och samtal. De där stunderna liggandes ovanpå sängen pratandes om allt mellan himmel och jord som kan röra sig i en tonårings eller förälders huvud. Guldstunder och förtroenden som är så viktiga. Tid att lyssna. Tid att prata. Tid att vara närvarande. Tid för kramar. Jag tycker så vansinnigt mycket om söndagar.

(Bild från tumblr.com)

När blogglusten försvinner

2011-12-03T10:34:00.000+01:00

Jag har läst bloggar under flera år nu och i februari har jag (om jag fortfarande är med då) själv bloggat under 2 år. Under dessa år har mitt liv korsats av underbara, kreativa och varma människor med hjärtan av guld. En värmande cybervänskap som betyder mer än man kan tro. Inget varar dock för evigt och under årens lopp har jag flera gånger stött på den där meningen: "Jag har bestämt mig för att sluta blogga." på vänners bloggar. Min första rent egoistiska reaktion är alltid en ledsamhet över att en blogg som jag tycker mycket om kommer att försvinna. Lite av samma känsla som då en favoritserie på tv visar sitt sista avsnitt eller då favoritbandet splittras. Jag vill ju ha mer! Men känslan försvinner lika fort som den kom och ersätts av en glädje. Glädje och värme för att personen i fråga fortsätter mot nya spännande äventyr och mål. Glädje över att de har tagit ett beslut som de känner sig trygga i. Som känns bra. För det är ju så det är, saker och ting varar inte för evigt. Blogglusten försvinner,livsstuationen förändras och ibland uppstår känslan av att vara färdig med något och att det är dags att gå vidare.

Senast i raden är Karin med den fina bloggen Karins Scrapblogg som har tagit beslutet att sluta blogga och gå vidare mot nya äventyr. Jag kommer att sakna hennes klokheter i bloggvärlden men jag förstår och respekterar hennes beslut till 100%. Dessutom har vi en vänskap utanför bloggvärlden vilket innebär att vi kommer att fortsätta vara en del av varandras liv. Men så är det ju inte alltid. Människor kommer och går i ens liv och så även vänskap. Vissa vidrör ditt liv under en tid för att sedan försvinna och ibland tänker jag på er. De som slutade att blogga och som sedan bara försvann. Jag tänker på er med värme och ler och hoppas att ni har de bra och njuter av livets alla spännande äventyr.

Inget varar för evigt och jag vet att även jag kommer att sluta blogga en dag. Och känner jag mig själv rätt så kommer det säkert att ske precis lika impulsivt som den gången då jag började. Men det kommer inte att ske idag. Ni kommer att få stå ut med mig ett litet tag till.

Ps. Bilden ovan är från mars i år. Inga snödroppar i gräsmattan än med andra ord. ;)

(Fotografi: Min plats i solen)

Må bra för själen-dag

2011-12-01T22:32:00.001+01:00

Igår hade jag en riktig Må bra för själen-dag. En dag med pausknappen intryckt. Jag gjorde precis det min kropp och själ behövde igår. Mys och julkalendern på tv tillsammans med döttrarna innan de begav sig till skolan (gillar andan av Dickens som vilar över den och ser fram emot fortsättningen), pyjamasdag, långa telefonsamtal med vänner och familj, julklappsinköpen via internet som skjutits på framtiden allt för länge, laga middag tillsammans med dottern, diska tillsammans med maken och stå och drömma tillsammans vad vi hade gjort om vi hade vunnit 100 miljoner kronor (apropå kollen av veckans lottodragning som kammade noll för vår del), filmmys tillsammans med döttrarna och den brittiska pärlan "Tamara Drewe" och sänggående i hysad tid. Någon skulle kanske hävda att jag inte fick gjort något av vikt alls igår men jag håller inte med. Denna avskalade dag i lugnt tempo var precis vad jag behövde för att finna ny kraft och energi. Andas i jämn takt igen. En välbehövlig Må bra för själen-dag.

(Bild från tumblr.com)

Onsdagstankar

2011-11-30T18:52:00.001+01:00

Det är nu kroppen borde ha hur mycket kraft och energi som helst för att orka alla julförberedelser och alla måsten som fyller dagarna i almanackan i december. Men just nu är min kropp så trött. Jag vet inte vad det är. De senaste dagarna har kraften runnit ur mig totalt. Trött och känslorna utan på kroppen. Inser att jag har försökt vara den där bläckfisken igen. Armarna åt alla håll för att försöka hinna med så mycket som möjligt och vara överallt samtidigt vilket resulterat i att jag känner mig splittrad och stressad. Så jag trycker på pausknappen ett tag, ser till att vila och minska ambitionsnivån. Låta mig omfamnas av kärleken som omger mig och krypa in i min skrivbubbla.

Bilden ovan tycker jag så mycket om. Den andas det där lugnet som jag vill hitta tillbaka till just nu. Julkänsla och lugn i ett. Att ta sig tid att bara sitta ner med en kopp varm choklad och blicka ut över landskapet och njuta av tystnaden. Av att vara här och nu. När vi väl bygger vår veranda ska jag ha en kökssoffa där. En soffa för sådana stunder av njutning.

Mitt i vintern kom vi att tänka på krocket här hemma. Vi köpte ett krocketspel när döttrarna var små som vi knappt använder. Mest troligen för att ingen av oss har någon riktig koll på reglerna. Men det ska bli ändring på det. Vi har bestämt oss för att kolla upp reglerna och till sommaren ska det bli familjemästerskap i krocket på gräsmattan. Fortsätter det milda vädret behöver vi inte ens vänta till sommaren.

Det finns böcker från barndomen som stannar kvar för alltid. Böcker som får mig att le, minnas och som det har varit roligt att återuppleva tillsammans med döttrarna. En av dessa favoriter är böckerna om Mary Poppins. De har en speciell plats i mitt hjärta.

Jag har alltid drömt om att bo i ett hus med lönngångar och hemliga dörrar som på bilden ovan. Jag tror att det var alla äventyrböcker och filmer från barndomen som satte spår. Äventyr, mysterier och hemligheter var min grej som liten. Fantasi har det aldrig funnits någon brist på. Nu bor jag ju i ett riktigt gammalt hus men trots att jag har letat så har jag inte lyckats finna en enda lönngång eller hemlig dörr. Men jag ger inte upp utan fortsätter hålla ögonen öppna. ;)

Sådana här galgar borde vi alla ha i våra garderober. För nog behöver vi alla uppmuntran då och då och framförallt när vi står där bland alla kläder och hittar absolut ingenting att ta på oss. En hel garderob men inget som passar just i denna stund. Känns det igen? Självklart behöver vi galgar som höjer oss!

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg denna bild. Just en sådan här sak vill jag ha till mitt trädgårdsrum ute i boden som jag ska fixa till i vår. Där ska jag ha en stor planteringsbänk, alla mina krukor, pinnar, redskap, jord och allt annat och i taket skulle jag vilja ha något som liknar detta ovan. Perfekt att torka örter på bland annat. Maken som gillar att arbeta med järn, svetsa och komma på kluriga lösningar har antagit utmaningen.

Känns som ett klockrent budskap denna tid på året.

Förra onsdagen såg jag det första avsnittet av den amerikanska tv-serien "Homeland" på SVT1 och fastnade direkt. Riktigt, riktigt bra. Spännande story och utmärkta skådespelare, bl.a. en av mina absoluta favoriter: Claire Danes. Ikväll är det dags igen. Klockan 22.00 på SVT1.

Så sant och det känns extra viktigt att påminna både mig själv och andra om detta nu när julen snart står för dörren och stressen breder ut sig. Att korta ner måste-listan och andas och njuta av julen och alla förberedelser. Men också ord lika viktiga att bära med sig året om. För visst är det så - You can do anything (but you can't do everything). En trevlig onsdagskväll till er alla!

(Bild 1 www.housetohome.co.uk, bild 2-7 tumblr.com, bild 8 www.svt.se och bild 9 cloudfront.net)

Nu blommar det

2011-11-28T15:27:00.001+01:00

Tack för all omtanke! Ni är fantastiska! Vi är kvar, huset står på samma plats och vi mår alla bra. Men hu, vilken kväll och natt det blev. Huset skakade, rutorna skallrade, utomhus smällde det, saker och ting knäcktes men det värsta av allt var nog ljudet. Dånet som aldrig tycktes ta slut. Värst var det när vi skulle gå och lägga oss och kulmen var strax efter midnatt. Jag somnade helt umattad vid 1-tiden på natten. När jag vaknade vid 3-tiden var det knäpptyst utomhus. Nästan lite läskigt efter att ha gått och lagt sig inuti en flygplansmotor (jag hittar ingen bättre liknelse). När solen gick upp i morse kunde vi konstatera att vi hade haft tur och klarat oss lindrigt undan. En del knäckta träd var mirakulöst nog det enda. Tänk vilken tacksamhet man kan känna en vanlig måndagsmorgon.

Trots stormen, eller kanske tack vare stormen, fick vi en riktigt mysig familjekväll med tända ljus, brasa, adventsfika och familjemästerskap i Jenga. En sådan där kväll med fullt fokus på varandra och fullständig närvaro. Att det ska till en storm för att bli påmind om det självklara. Om hur skönt det är att stänga av all elektronik och alla måsten. Att bli påmind om det som betyder mest.

Det är bara några dagar kvar av november. Snart går vi in i julmånaden och att då se gräsmattan fylld med blommande Tusenskönor känns smått overkligt. Hur mycket jag än älskar de där små solstrålarna i min gräsmatta vet jag att de inte ska vara där just nu. Årets vinter liknar så här långt inget jag har upplevt tidigare och just nu känns ett vitt snötäcke långt borta. Så jag njuter av mina små vita Tusenskönor i gräsmattan så länge. I väntan på det vita vintertäcket.

(Fotografi: Min plats i solen)

Stormig advent

2011-11-27T09:48:00.001+01:00

Om fredagen präglades av ett lugn kan jag konstatera att söndagen och tillika Första advent har ett helt annat sinneslag. Istället för att i lugn och ro fira advent far vi runt här hemma och stormsäkrar. Klass3-varning och oroande varningar om att det kan bli värre än stormen Gudrun gör att vi förbereder oss på det värsta. Det har burits undan både lösa och tyngre föremål från trädgården, vatten har tappats upp så att vi har så att vi klarar oss om strömmen går, batterier, tändstickor, stearinljus och laddat i vedlåren. Sedan kan vi inte göra mer än stänga in oss och hoppas på det bästa.

Jag tycker inte om stormar och orkaner. Jag får den där stora klumpen i magen och jag kommer aldrig glömma stormen Gudrun och hur vi låg framför brasan på madrasser hela familjen för att hålla oss varma i det kolsvarta huset och hörde hur stormen rasade utanför. Träden for som plockepinn runt omkring oss och hur otäckt det var att höra dessa urgamla träd falla i backen med stora dån och känna hur marken vibrerade. Men det allra värsta var nog att se förödelsen dagen efter. Mot naturens krafter är vi små. Nu håller vi tummarna och hoppas på det bästa. Och klumpen i magen, ja den lär nog finnas kvar tills morgonen gryr i morgon.

(Fotografi: Min plats i solen)

Fredagslugnet sänker sig

2011-11-25T13:31:00.001+01:00

Idag fick skrivandet vila och istället var det Lotta á la lussekattsbagare, fönsterputsare, sunkiga gymnastikklädstvättare och förste dammsugarförare som fick ta steget ut i rampljuset. En rejäl fejjardag, men som alltid i mitt eget tempo och med rumpan svängandes i takt med musiken från radion.

Utomhus faller regnet och den skånska dimman ligger som ett täcke över oss idag och släpper inte genom minsta lilla solglimt. Men inomhus lyser det och glimmar desto mer. Här fixas det med adventsljus, mossa, kanelstänger och de obligatoriska små flugsvamparna och kattrace. Vår lilla Kitty tycker nämligen att de där små svamparna är de bästa leksaker som uppfunnits och så fort jag vänder ryggen till snor hon dem. Mossan yr, katten rusar genom huset med en svamp framför sig eller i munnen och en stormatte efter. Vem behöver gymkort?

Men nu sänker sig fredagslugnet här hemma. Arbetsveckan är över, myskläderna är på, musik strömmar ut ur döttrarnas rum och den där härliga känslan att man styr över sin egen tid har infunnit sig. Inga måste, borde och skulle. Istället är fikabrickan dukad och det blir nybakade ljumma lussebullar, pepparkakor och glögg framför brasan. Nu börjar helgen här hemma hos oss.

Ha en strålande fin Första adventshelg och sköt om er allihop!

(Fotografi: Min plats i solen)

Happy Thursday

2011-11-24T08:50:00.001+01:00

En känsla att bära med sig denna torsdag i november. För oss alla. En skön känsla.

Happy Thursday!

Kram Lotta

(Bild från tumblr)

Winter wonderland

2011-11-22T15:28:00.001+01:00

För ett år sedan hade vi mängder med snö här nere i Skåne. Galet mycket snö. I år tycks det bli en Första advent i mer normal skånsk anda, med andra ord inte en snöflinga så långt ögat kan nå. Gröna gräsmattor och plusgrader. Men inte behövs det snö för att få till julkänslan. Nej, det gäller helt enket bara att ha de rätta tillbehören och ett öppet sinne.

Här hemma har vi just nu både ett vidöppet sinne och vidöppen dörr för jul- och vinterkänslan. Helgens julbord på vattnet mellan Sverige och Danmark med julmusik, lax, julskinka, ris á la malta och hela köret fick igång julkänslan rejält och nu verkar det inte finnas någon ände på julförberedelserna här hemma. Igår fick de första adventsljusstakarna och stjärnorna komma fram i de fönster som blivit putsade. Favoriterna Fairytale of New York, White Christmas och Last Christmas ljuder ur högtalarna och idag har jag pysslat med dörrdekorationer. Det är i stunder som dessa jag är tacksam över att vår gräsmatta består av mer mossa än gräs.

Första advent på söndag och nog har julkänslan tagit sig in vårt hem och mitt bland alla julstjärnor, pepparkaksdegar, saffranspaket skriver jag så att det ryker om det. Det gäller att ta alla chanser som bjuds då jag av erfarenhet vet att december kommer att bli en intensiv månad då det är många aktiviteter som slåss om uppmärksamhet i kalendern. Och i min egen fantasivärld i min bok är det inte alls juletid just nu vilket gör det till en välbehövlig oas att dyka in i nu då julen kommer att stå i fokus den närmsta månaden. Om inte annat för att minska risken för överdosering av jul och för att maken tycker att jag ska lägga på ett kol nu så att han får läsa den där boken snart. Mina sporadiska gästspel i bloggvärlden just nu beror alltså på att jag skriver av hjärtans lust på min bok och inte att jag har glömt bort er. Hur skulle jag kunna?

(Fotograi: Min plats i solen)

Önskerubrik: Resan tillbaka efter att ha fått näsan tillplattad

2011-11-20T12:54:00.000+01:00

För en tid sedan bad jag er läsare att utmana mig med önskerubriker och sådant som ni är nyfikna på eller vill att jag ska skriva om. Mina inlägg är alltid väldigt mycket här och nu. Vad som finns i mina tankar just nu. Därför blir det en spännande utmaning att skriva om något som någon annan har bestämt och jag börjar med en önskerubrik från Dorro med den fina bloggen I Dorrans Värld . Dorro önskade att jag skulle skriva mer om min tur in i den berömda väggen och hur jag blev den jag är idag. Rubriken löd: Resan tillbaka efter att ha fått näsan tillplattad. En utmaning som heter duga.

Jag vill börja med att säga att jag inte är någon läkare, psykolog eller på något vis hävdar att jag har någon kunskap om det bästa sätt att finna sin väg ur en utmattningsdepression, utbrändhet, krasch in i väggen eller vad vi än väljer att kalla det. Detta är MIN resa, MINA val och MIN väg. Inga pekpinnar, inga råd och ingen visdom. Bara min resa helt enkelt.

Min resa tog sin början den dag då jag erkände för mig själv vad de som stod mig närmast redan visste - att jag hade drabbats av en utmattningsdepression. Jag hade smällt in i väggen med dunder och brak. Familj, vänner och läkare hade berättat den brutala sanningen för mig men jag hade inte lyssnat. Jag ville inte lyssna. Jag var ju lycklig, stark och det fanns inget som jag inte klarade eller hann med. Hur skulle jag kunna vara deprimerad? Hur skulle jag kunna vara svag? Sjuk? Det avgörande för mig var läkaren som talade om för mig att min astma (en av många biverkningar min utmattningsdepression förde med sig och en biverkning jag kommer att få leva med resten av mitt liv) bara blev sämre trots medicinering och att de inte kunde garantera att jag kunde andas för egen maskin om fem år om jag inte förändrade mitt sätt att leva. Jag fick helt enket välja - mitt jobb eller min hälsa. Valet var inte svårt.

Dagen då jag lät faktum sjunka in är en av de mest smärtsamma dagarna i mitt liv. Samtidigt är det en av de viktigaste. Där började min resa framåt. Det handlade inte om att hitta tillbaka. Tillbaka var ju inte bra, det var ju det som hade gjort mig sjuk. Nej, för mig handlade det om att hitta en ny väg framåt. Fram mot något bättre. Ett bättre sätt att leva.

För att göra historien kort sade jag upp mig från mitt jobb. Ett jobb som jag älskade och som jag aldrig skulle kunna återvända till. Det krävdes ett smärtsamt sorgearbete att gå vidare, vårda de fina minnena och se framåt. Se möjligheterna. Det svåra var min egen naiva inställning. Jag trodde i min enfald att allt skulle bli bra då jag hade sagt upp mig. Men det var då det svåra arbetet började. De tre första månaderna sov jag och grät. Dygnet runt. Min kropp var fullständigt utmattad och skrek högt av den smärta jag hade åsamkat den. Utan den villkorslösa kärleken från min familj och vänner vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig igenom den där tiden. De bar mig fram med sin kärlek, tålamod och öppna famnar. De torkade mina tårar, lyssnade, tröstade, uppmuntrade och älskade mig när jag inte lyckades förmå att älska mig själv.

Min resa fram mot ett bättre liv och till att bli den jag är idag tog lång tid. År. Tid att lära mig att älska mig själv, att tro på mig själv och min styrka. Många, många resor in i mig själv. Stå öga mot öga med mig själv och se mig för den jag är. Bra som dåliga sidor. Omfamna det som är bra och arbeta med det som är dåligt. Lära mig att prioritera mig själv, lära mig att säga nej, inte ta all världens problem och olycka på mina axlar, inte vilja vara alla andra till lags, leva här och nu och njuta av nuet. Tillräckligt med sömn, äta regelbundet, motionera och lära mig att stress bryter ner mig istället för att stärka. Att dra i handbromsen och leva livet i ett långsammare tempo.

Det mörka hål jag föll ner i önskar jag ingen annan och det gör ont i mig varje gång jag hör om människor som är på väg in i eller har kraschat in i den där berömda väggen. Det är en av anledningarna till att jag talar öppet om min egen resa. För att ta bort den enorma skuld som ligger som en mörk skugga över det här med utmattningsdepression. Jag själv skämdes något enormt i början. Det var så skamligt. Att inte palla trycket. Tills den dag då jag insåg att jag inte hade något att skämmas över. Det är en sjukdom och sjuka kan vi alla bli men vi kan alla också bli friska igen. Och att tystnad låter skuldtäcket ligga kvar som ett mörker. Därför väljer jag att inte vara tyst. Jag ångrar ingenting och skulle inte göra det annorlunda idag. Jag är den jag är på grund av det jag har varit med om. Ur mörkret fann jag mig själv, ett bättre liv och en tacksamhet över att få leva. Varje dag. Jag är vacker. Jag är stark. Jag är modig. Jag är den bästa version av mig själv och jag kan äntligen säga att jag älskar mig själv. Det var en sjuhelvetesresa men jag kom ut levande på andra sidan. Starkare än någonsin.

(Fotografi: Min plats i solen)

Bästa-listan 18 november

2011-11-18T12:40:00.001+01:00

En dimmig fredag som denna i november kände jag att det skulle sitta fint med en Bästa-lista att kicka igång helgen med. Lite av det jag tycker är bäst just idag. En trevlig helg önkar jag er alla!

Bästa julklappstips - Det börjar bli dags att tänka på de där julklapparna snart och även om handeln hoppas på köprekord ännu ett år är det lätt att den där julklappslistan kan bli dyrare än vad man har råd med. Varför inte då satsa på lite "Homemade for Christmas"? Själv gillar jag att baka så julgodis, kakor, bröd och liknande hamnar ibland under granen till de som själva inte gillar eller har tid att baka. Kanske gillar du att sticka, pyssla, sy, fotografera, gjuta i betong, arrangera blomstergrupper, stöpa ljus eller vad det nu kan vara? Homemade with love slår alla gånger de dussinvaror som går att finna i affärerna.

Bästa godis - De där skumtomtarna har en tendens att följa med hem bland matpåsarna på fredagarna numera. Vi är lika förtjusta allihop och i ett nafs är den där påsen tom. Jag vet inte vad det är som gör dem så speciella. Är det smaken? Färgen? Formen? Eller helt enkelt för att även de är ett bevis på att julen närmar sig och kryddar julkänslan och längtan ytterligare?

Bästa blomma 1 - För mig börjar de spirande julkänslorna med de där hyacintknölarna. Jag kan inte låta bli att köpa med mig några hem då de dyker upp i butikerna i november. Små julkänslor förpackade i växande grönt och under helgen lär de där knopparna slå ut och sprida den där fantastiska doften i hela vårt hus. Ett tecken på att julförberedelserna har börjat så smått här hemma.

Mesta måste i handväskan - Just nu går jag ingenstans utan de fina vantarna jag fick av mamma i födelsedagspresent. Det är kallt utomhus nu och varma vantar är guld värda. Dessutom är de så fina och så väldigt mycket Lotta att jag blir varm bara av att se dem ligga där i handväskan.

Vackrast - Just nu är det utan tvekan frost. Som ett vackert vitt gnistrande täcke lägger frosten sig över landskapet och jag är full av beundran av det vackra som naturen skapar. Härlig vinterkänsla utan att behöva skotta fram bilen. Me like!

Bäst TV - Jag älskade första säsongen av Downton Abbey och det var med stor förväntan jag såg fram emot starten av säsong två i oktober och nu en bit in kan jag inte annat än att konstatera att förväntningarna uppfylldes. Brittisk tv när den är som bäst. Till och med döttrarna har fastnat. Jag tror att de där dagarna i London i somras födde två nya anglofiler i denna familj. Själv tror jag att jag ska önska mig första säsongen på dvd i julklapp så att jag kan ägna mig åt ett härligt maraton under jullovet och i januari släpps säsong två på dvd.

Bästa doft - Clementiner. Jo, jag är en clementinälskare av stora mått och frossar hejdlöst i dessa små söta frukter just nu. Andra behöver godisavväjning efter jul, för mig handlar det om clementinavväjning. Men just nu ger jag mig bara hän.

Bästa känsla 1 - Den där smygande julkänslan. I september och oktober är jag fullständigt likgiltlig inför handelns försök att ge mig den där julkänslan. Men halvvägs in i november. Ja, då händer något. Då smyger sig känslan på och jag slutar att värja mig. Istället öppnar jag upp dörren på glänt tills den slut står helt vidöppen och jag "go all in" och ger mig hän fullständigt. Denna helg känner jag att jag har öppnat upp dörren. Nu är jag redo att ta mig an förberdelserna inför julen.

Mesta tonårsfilm - I helgen blir det vampyrer, varulvar och kärlek för kvinnorna i denna familj. Själv har jag inte läst de älskade böckerna (men döttrarna har, framlänges och baklänges), första filmen tyckte jag mycket om, inte bara för kärlekshistorien men också för det fantastiska fotot som fångade mig fullständigt. Andra filmen hade inte samma känsla för mig och där någonstans var nog också min kvot av vampyrer och varulvar uppfylld. Tredje filmen har jag inte sett men döttrarna har lovat briefa mig innan helgens biobesök. För visst vill jag följa med döttrarna och mysa i biografmörkret med popcorn, vampyrer, varulvar och kärlek. För jag är ju en svagis för kärlek så är det ju bara.

Bästa stund på dagen - När solen går upp och ljuset återvänder. November är lite tuff med sitt kompakta mörker för en ljusfantast som mig. Dagarna känns så korta och de mörka timmarna är i majoritet. Därför lever jag upp lite extra när de där första ljusstrålarna skymtar på morgonen.

Bästa längtan - Det är inte ofta jag och maken spenderar nätter isär. Sedan döttrarna föddes kan de nätterna räknas på en hand. Därför kändes det väldigt tomt och ovant när maken skulle åka iväg på konferens och sova borta. Längtan satte in och med ens blev vi som tonåringar igen och skickade kärleks-sms och hjärtat bultade lite extra av att få höra hans röst då han ringde för att säga godatt. Nästa år firar vi 25-års jubileum som ett par och det är ett privilegium att fortfarande känna den där berusande kärleken tillsammans och bli som nyförälskade av få längta efter varandra. Du och jag. Tillsammans.

Bästa julkalender - Nu är det snart dags för årets julkalender. För första gången på länge har jag ingen koll på vad det ska vara för julkalender i år. Döttrarna har växt ifrån att öppna luckor framför tv:n (konstigt nog gäller det inte chokladkalender) och därför har inte årets kalender inhandlats. Men vi kommer att titta. Det hör till på något vis. Numera går de flesta julkalendrar att finna på dvd. Att titta på och minnas och nya generationer kan upptäcka de guldkorn vi växte upp med. Min absoluta favorit är Trolltider. Tätt följd av Albert och Herbert, Sunes jul och Stjärnhuset. Den senare finns nu ute i handeln som en av årets nyheter. Det var tack vare Johannes Brost och Sif Ruud som jag blev intresserad av stjärnbilder och historierna kring dem. Kunskap jag har nytta av än idag då vi tittar upp på det där magiska himlavalvet under stjärnklara nätter.

Bästa blomma 2 - Något otippat är en av favoritblommorna just nu rosorna i våra egna rabatter. Vad jag kan minnas har det aldrig hänt tidigare att jag har kunnat gå ut och plocka mig en bukett med rosor lite mer än en vecka innan Första advent. Denna ljuvliga rosbukett plockade jag idag och även om vi njuter av dess skönhet och doft så måste jag ju erkänna att det känns lite smått galet.

Bästa service - Den otroligt trevliga och tålmodiga tjejen på Boxers kundservice som via telefon hjälpte mig att få rätt på tv-kanalerna. Efter att själv ha försökt i flera dagar under högljutt muttrande och svärande att få rätt på eländet hjälpte hon mig. Dessutom utan att få mig att känna mig som en total jubelidiot. Jag hoppas att hennes chef uppskattar hennes servicekänsla och visar det i lönekuvertet. Jag som kund uppskattade det åtminstone oerhört.

Bästa känsla 2 - Självkänsla och självförtroende. Att tro på sig själv och sin egen röst. Skrivandet av min bok är som en känslomässig berg-och-dalbana med höga toppar och rejäla dalar och allt det där pirret i magen, lyckoruset, glädjen, skräcken och tjuten däremellan. Att ha modet att våga tro på sig själv. Det är en utmaning.

Bäst med november - Jag måste erkänna att november har varit den svåraste månaden för mig tidigare. Mörkret, kylan och de korta dagarna har inte precis fått mig att tokälska november. Men i år har jag förälskat mig i månaden november. Jag har förlikat mig med mörkret och de kortare dagarna och istället sett det som en utmaning att ta tillvara de där ljusa timmarna. Dessutom har jag försökt lyssna mer till min kropp och faktiskt se till att sova mer. Gå och lägga mig tidigare om kvällen och tanka energi. Och kylan, ja det har ju inte varit så mycket med den denna november. Så i år har jag och novemer haft en passionerad kärleksaffär med varandra. Vem hade kunnat tro det?

(Bild 1 www.countryliving.com + text och collage av Min plats i solen, bild 2,3, 4 och 7 Min plats i solen, bild 5 www.moviezine.se, bild 6 www.tumblr.com och bild 8 www.etsy.com)

Vem är du?

2011-11-16T17:38:00.001+01:00

Det finns ord som stannar kvar och citatet ovan är ett sådant för mig. Jag tycker att det passar alldeles utmärkt just här på bloggen eftersom det är NI därute som gör detta till en vacker plats. Det må vara att det är jag som skriver om mina tankar, känslor och upplevelser och visar bilder men det är ni som ger de där orden och bilderna vingar, får dem att lyfta och skapa sig ett helt eget liv med era kommentarer. Kommentarer där ni delar med er av era tankar, känslor och upplevelser. Jag inspireras av den dialog som uppstår och utan den hade jag nog slutat blogga för länge sedan.

Tack för all värme ni bäddar in mig i. Jag försöker vara osvensk och suga åt mig allt vad jag kan även om jag inte vet om jag verkligen förtjänar all denna värme och omtanke. Jag är ingen psykolog, ingen livscoach, ingen framgångsrik människa som har alla svar och goda råd att dela med mig av. Nej, jag är bara en vanlig liten människa. En kvinna med fel och brister (och bristningar med för den delen) som tänker högt. En 39-åring full av livslust som precis som alla andra försöker få ihop livets alla delar och räcka till. Ibland lyckas jag och ibland faller jag handlöst. Jag är precis som alla ni andra där ute. Lika och olika på en och samma gång. Bloggen är den osminkade versionen av mig. Glädje,sorg, framgång, misslyckande, allvar, humor och allt det andra som hör livet till. Det är inte hela jag men en bit av mig.

Att få kommentarer är nog bland det roligaste vi bloggare vet. Respons på det vi skriver och en bekräftelse på att det finns någon där ute som läser. De där kommentarerna betyder så oerhört mycket. Tack för att ni ger av er tid! Men man behöver inte skriva kommentarer. Man behöver inte synas. Det är ok. Men jag måste ju erkänna att jag är oerhört nyfiken på er därute som läser och som aldrig syns bland kommentarerna. Dem av er som bara är ett nummer i besöksstatisken och som jag inte vet något om. Vilka är ni? Vad är det som får er att titta in här hos mig? Så nu utmanar jag er alla ikväll. Alla som läser detta inlägg, oavsett om ni brukar kommentera eller ej, skriv en rad och har du ingen blogg så skriver du en kommentar, kryssar i anonym och klickar på publicera. Jag är nyfiken, vem är du?

(Bild från weheartit.com)

Att älska sig själv

2011-11-14T22:17:00.000+01:00

När jag gick i lågstadiet blev jag för första gången medveten om att andra människor kunde ha åsikter om min kropp. Att min kropp inte bara var min. Att det tycks, tänks och kommenteras kring kroppar.

"Vad du har tjocka vader!"

Kommentaren kom från en tjej i parallelklassen. Jag tittar oförstående på henne. Jag vet knappt vad vader är för något. Hon pekar och jag tittar ner. Ner på mina vader som jag aldrig har ägnat en tanke. Och trots att jag har hur fina och normala vader som helst så fastnar den där kommentaren. Jag minns den än idag.

Under 70-talet då jag växte upp var badrumsvågen lika självklar i badrummet som tandborste schampoo och toalettpapper. Jag och mina kompisar växte upp med att se våra föräldrar kliva upp och ner på den där vågen varje dag. Morgon och kväll. Som liten förstod jag inte det där. Att det var en vuxengrej förstod jag men själv tyckte jag bara att det var en rolig leksak med en pil som for åt alla håll och kanter då man ställde sig på den. Och om man pillade på inställningen så kunde pilen slå hela vägen till höger eller inte röra sig alls.

Sedan kom puberteten och jag var en av de första flickorna i klassen som fick bröst och mens. Kroppen fick rundare former. En kille i min klass tyckte att det var jätteroligt att skrika efter mig att jag hade en stor rumpa. Jag som återigen aldrig hade funderat på storleken på min rumpa blev arg. Vilket han tyckte var roligt. Men på insidan blev jag ledsen och började se på min kropp som något fult. En kropp som inte var som den skulle. Inte fin nog. Där började det för mig. Istället för att älska mig själv och min kropp fastnade jag och många av mina kompisar i den negativa spiral av känslan av att vi inte dög som vi var. Att vi var för tjocka, för smala, stor rumpa, ingen rumpa, för små bröst, för stora bröst, för stora fötter, för korta eller för långa. Ja herregud, tänk bara så många ungar det föddes som bara var helt fel på alla sätt och vis. Och alla tyckte vi att alla andra såg så perfekta ut. Alla utom vi själva. För vi dög ju inte. Tänk om vi bara hade pratat med varandra om det där och insett hur galet det lät och förstått att vi alla var perfekta precis som vi var.

Jag är idag mamma till två döttrar och när de föddes lovade jag mig själv att jag skulle göra allt i min makt för att de skulle växa upp med en sund självkänsla, ett starkt självförtroende och en kärlek och tacksamhet över sina kroppar. Jag skulle inte kunna skydda dem från idiotiska kommentarer men jag kunde åtminstone påverka vad de fick med sig i bagaget hemifån. Det var dags att bryta trenden med kvinnor som inte känner att de duger. Därför kastade jag ut badrumsvågen. Mina barn skulle inte växa upp med en mamma och pappa som klev upp och ner på en våg varje dag och som bedömde sig själva efter ett par siffror. Inget prat om kalorier eller tjocka magar och lår här inte. Det var inte ett arv jag ville föra vidare till mina barn. Utan istället ett sunt förhållande till mat, rörelse och sovvanor. Det är en befriande känsla att se deras självkänsla, självförtroende, styrka och mod att vara den de är. Att de är vackra och duger som de är och att deras kropp är deras egen.

Med dagens snevridna skönhetsideal och ett ständigt pumpande av förvrängda och retuscherade bilder är det inte lätt att växa upp med en stark självbild och jag lever inte under någon illusion att mina döttrar kommer att gå genom livet och känna sig vackra varenda dag. Den kvinnan tror jag inte existerar. Men att slänga ut badrumsvågen då de föddes är en av de bästa presenter jag någonsin gett mina barn. Och mig själv. För den vi är definieras inte av siffrorna på en badrumsvåg utan av våra handlingar och vår kropp är vår egen. Bara vår. Bara min. Bara din.

(Bild från feber.se)

Vinnaren är...

2011-11-14T16:30:00.001+01:00

Ett stort tack till alla er som via kommentarer och mail ville vara med i min utlottning av Mia Öhrns fina bok Julens godsaker. Lappar skrevs, veks, lades i en skål, skakades och ur skålen drogs lotten med namnet: Camilla/Rufft och Sött . Jag hade även två små tröstpriser att lotta ut och de gick till: Monnah och Vida . Ett stort grattis till er alla tre! Maila mig era adresser på: minplatsisolen@hotmail.se så skickar jag hem era priser bums.

Tack till alla som deltog i utlottningen!

(Bild från http://formabooks.se)

Winterfeeling

2011-11-13T11:24:00.001+01:00

När jag och döttrarna gick upp tidigt i morse för att fixa frukost på sängen till pappan här i huset möttes vi av ett vinterlandskap. Ett vitt frosttäcke hade lagt sig över hela vår trädgård och gnistrade och glimmade på det där vackra viset som bara frost kan. Med ens infann sig vinterkänslan och vi var överens om att den är välkommen. För med två veckor kvar till Första advent har vi tyckt att det har fattats något och det som fattades var just vinterkänslan. Idag kom den.

I bara pyjamas hoppade jag i skor och jacka och gav mig ut i vinterlandskapet med min kamera för att dokumentera allt det vackra. Köksträdgården ligger i välförtjänt vintervila och jag tycker att den är så vacker i sin skönhetssömn. Avskalad och naken. Röda och gula vinteräpplen hänger kvar i träden som en påminnelse om att det än finns liv och växtkraft bland allt som sover. Efter fotorundan var det skönt att komma in till en tänd brasa, varm choklad och ett varmt täcke att krypa inunder och äta frukost och läsa tidningen i sängen tillsammans hela familjen.

Idag hyllar vi alla dessa fantastiska pappor som betyder så mycket för oss. Pappa, bonuspappa, morfar, farfar, svärfar - ja, pappor av alla de slag. Pappor mitt ibland oss men också pappor som inte längre finns här kroppsligt men som ständigt är närvarande. Likaså alla de pappor som är på resande fot eller på annan ort. De finns i våra tankar idag. Pappa - det är ett fint ord det!

(Fotografi: Min plats i solen)

En bild säger mer än tusen ord

2011-11-11T00:00:00.000+01:00

Cate Blanchett by Annie Leibovitz

Julia Roberts by Herb Ritts

Colin Firth funnen här

James McAvoy by Carter Smith

Helena Bonham Carter funnen här

Jude Law funnen här

Natalie Portman funnen här

Leonardo Di Caprio funnen här

Kate Winslet by Robert Maxwell

Ryan Gosling and Michelle Williams funnen här

Meryl Streep for Vanity Fair

Fredag. Just nu är det ett ord som klingar skönt i mina öron. Jag tillhör inte skaran som brukar tokhylla fredagen och den stundande helgen. Jag försöker vanligtvis njuta och hitta guldkornen under veckans alla dagar. Men denna vecka känns inte riktigt som det har varit min vecka. Nackspärren och den smärta den förde med sig har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna. Det har fått mig att bli lite gnällig, känslosam, trött och vemodig. Vilket helt klart har avspeglat sig här på bloggen. Och för att bryta med den där vemodskänslan tar jag nu ett skutt upp ur allt det känslosamma och går till ytterligheter genom att bjuda på lite Hollowoodglamour denna fredag. Glamour i form av i mitt tycke fantastiskt foto av några av mina favoriter bland kvinnliga och manliga skådespelare. Och visst stämmer det att en fantastisk fotograf kan få en bild att uttrycka mer än tusen ord.

Så mina vänner, kicka av er skorna, sätt på favoritmusiken högt och dansa så som ni bara gör när ni tror att ingen ser och ha en glamourös fredag. Ni är fantastiska!

Vi valde att fira

2011-11-09T22:32:00.000+01:00

När tonårshormonerna rusar runt i kroppen är det inte roligt att få beskedet att man måste ha tandställning. Det hjälper inte att det är för att tänderna ska få plats och se bra ut. Det hjälper inte heller att flera klasskompisar också har tandställning. Det är inte roligt med tandställning när man är tonåring helt enkelt. Men istället för att deppa ihop bestämde dottern och jag oss för en dag på stan efter det där tandläkarbesöket. Det blev god mat och fika på favoritcaféet, shopping och gå arm i arm och skratt och mys tillsammans. Det blev firande istället för deppande. Firande av att dottern kommer ha de snyggaste tänderna som skådats då allt är över. Firande av att hon har det vackraste leende som finns - med eller utan tandställning. Firande av att hon som vet exakt vem hon är och som har ett självförtroende och en självkänsla som lyser starkt omkring henne kommer klara av det här med tandställning bra.

Det må vara att det i naturen är mer vår än vinter just nu med rosor som blommar för fullt i våra rabatter och vide som slagit ut i blom på nytt men idag kom julkänslan över oss rejält under vår dag på stan. Med hem kom julros, amaryllis, tazetter och hyacinter. Fattas vinter- och adventsstämning utomhus får vi helt enkelt jobba på den inomhus istället. För nog är det så att vi öppnar upp dörren mer och mer för julkänslan. Små steg i taget. Så att vi hinner njuta ordentligt och länge.

(Fotografi: Min plats i solen)

Ett mammahjärta fyllt med kärlek

2011-11-08T11:50:00.000+01:00

Jag ligger där med min nackspärr, halva kroppen balanserandes utanför sängkanten och med katten som ligger ihopkrupen vid mina fötter. Det är kolsvart i rummet, jag är varm och jag kan inte sova. Jag hör maken snarka och yngsta dotterns tysta andetag bredvid mig. Hon håller min hand. Och trots att jag vet att min kropp kommer att kännas fullständigt mörbultad när morgonen kommer känner jag mig så ofantligt lycklig. Lyckligt lottad. Och där i mörkret börjar plötsligt tårarna rinna nerför mina kinder. För hur mycket jag än försöker leva här och nu, i nuet, kan jag inte låta bli att tänka på att snart kommer den här tiden att vara förbi. Och det gick så rasande fort. För en kort sekund skulle jag vilja stanna tiden. Fånga ögonblicket och hålla kvar det. Få vara självisk och fånga lyckan i en burk.

När döttrarna var små kom de uppskuttande i min och makens säng varje morgon. I sina nattlinnen och pyjamas med nappen i mun, gosedjuret i handen och en av kiss tung och kall blöja kröp de ner. Antingen för att sova eller för att väcka oss. Och alla de nätter vi låg där med en fot eller en armbåge in i revbenen eller ryggen med ett eller två barn mellan oss som inte kunde sova, som var sjuka, som var rädda för oväder, monster, spindlar, att dö eller bara ville vara nära. Ibland saknar jag de där nätterna något fruktansvärt. För precis som sig bör växer barn upp och de där nätterna blir färre och färre i takt med ökad ålder och självständighet. Men så ibland kommer det en natt då det stormar utomhus, då det åskar eller som i natt då dottern har legat i timmar och vridit sig utan att kunna somna. För att huvudet är fullt med tankar och intryck. Efter att ha krupit ner med sitt täcke och kudde hos oss somnade hon direkt. Med sin hand i min. Liten och stor på en och samma gång. Och det är ju så det är de där tonårsåren då vi alla kämpar med att hitta oss själva och vår plats här i livet. Ett stort kliv ut i självständighet och det stora äventyret, men också en fot kvar i barndomen, det trygga. Säkerhetsnätet som fångar upp då det behövs.

Jag är ofantligt stolt över våra döttrar. Precis så där nästan pinsamt stolt som föräldrar ska vara över sina barn. Stolt över de kvinnor de är på väg att bli. Kvinnor med stora och goda hjärtan. Och jag och deras pappa kommer att vara deras största supporters och heja och stötta hela vägen. För förälder är något du är hela livet. Det tar inte slut då barnet flyttar hemifrån. Nej, att vara förälder är ett hedersamt livsuppdrag. Nya och spännande faser tar vid då en avslutas. Så jag torkar mina tårar där i mörkret, kramar dotterns hand och beslutar mig för att det är ok att minnas tillbaka då och då men att kärleken, fokus och kraften måste finnas här och nu. På det lilla som gör livet stort. Här och nu.

(Bild från tumblr.com)

Utlottning

2011-11-06T23:13:00.000+01:00

Den senaste veckan har en jullängtan smugit sig in här hemma. Lite tyst så där. Med små lätta steg. Pepparkaksbak, skumtomtar, önskelistor, adventsljus ... Små tecken här och där på att vi börjar förbereda oss. På att vi längtar. Det är dessutom bara tre veckor till Första advent och vad passar då bättre än att ha en utlottning med en dos av advents- och julkänsla.

En av mina absoluta favoriter då det kommer till godsaker är fantastiska Mia Öhrn. Hjälp, så mycket gott som har hamnat i våra magar tack vare denna kreativa kvinna. Är man sugen på något gott är recept från Mia Öhrn alltid ett säkert kort. Därför var det givet att hennes Julens godsaker fick följa med hem från årets Bokmässa. Och inte bara ett ex till mig själv utan även ett extra ex till någon av er. Känner du för att komma i lite julstämning inför första advent genom att frossa i recept så som Knäckklubbor, Glöggcheesecake, Kanelcookies, Lussekatter, Pepparkaksmuffins, Saffransmatbröd, Lingonkola och många fler godsaker? Skriv då en kommentar till detta inlägg eller skicka mig ett mail på: minplatsisolen@hotmail.se senast kl.08.00 den 14/11 och du är med i utlottningen av denna härliga smällkaramell till bok.

Lycka till!

(Bild från http://formabooks.se)

Det gör ont

2011-11-06T14:15:00.000+01:00

Jag vet inte vad jag hittade på igår men idag ligger jag iallafall här nerbäddad i soffan med nackspärr. När jag plötsligt inte kan vrida på huvudet utan att skrika högt inser jag med ens hur mycket jag vrider på huvudet under en dag och hur jag tar det för givet. En smärtsam påminnelse om att inte ta min kropp för givet och att jag kanske borde vara lite snällare mot den.

Det blir med andra ord inte många knop gjorda här inte men jag kunde ha det mycket värre än att ligga nerbäddad i soffan tittandes på film och med en familj som hela tiden passar upp mig, kramar och pussar mig och tycker synd om mig. Lite självömkan, en stor dos kärlek och vila är dagens tema här hemma. Tack för att ni står ut med mig och älskar mig vilkorslöst fina familj. I love you to the moon and back.

(Bild från meggielynne.tumblr.com)

Det här med städning

2011-11-05T19:39:00.001+01:00

Jag har ett komplicerat förhållande till det här med städning. Som idag. Idag har jag städat och tvättat mest hela dagen. Jag har gått fram som en virvelvind med dammtrasa, dammsugare, vattenkanna och tvättkorg. Och det har inte känts betungande på något vis alls. Tvärtom. Stunder som dessa är rena terapin för mig. Stunder då jag kan lyssna på radio, musik eller en cd-bok och helt i min egen takt virvla genom rum efter rum klädd i mina fulbyxor med hål och färgfläckar på, osminkad och med håret på ända. The real me och avkoppling allt i ett. Men ...

Sedan har vi den där typen av städning som får mig att slå bakut. Som då vi ska ha kalas, fest eller liknande och huset ska städas innan gästerna dyker upp. Det är den typen av städning som tar fram det värsta inom mig. Då förvandlas jag till värsta monsterversionen av Häxan Surtant försedd med dammtrasa och dammsugare. The cleaner from hell. Ju mer klockan tickar desto mer stressad blir jag vilket lockar fram Häxan Surtant. Och varför? För att det är så inbankat i själen att hemmet ska se tip top ut då det vankas besök. Och ärligt, hur många av oss sveper med fingrarna över lister och hyllor i jakt efter damm då vi är på besök hemma hos någon? Jag har aldrig gjort det. Skulle aldrig falla mig in och varför tror jag då att någon skulle göra det hos mig? Och om någon gör det, so what? Kommer min värld gå under? Nej, det är helt enkelt ett städspöke som sitter rotat där i huvudet och som jag måste jobba på att få bort och inse att familj och vänner besöker oss för att de tycker om oss och inte för att kolla hur välstädat vi har det.

Till slut har vi den där typen av städning som jag tycker är skittråkig. Till den kategorin hör att diska. Åh, detta evighetsarbete som aldrig tar slut! Det är verkligen det tråkigaste jag vet och jag tackar min lyckliga stjärna att maken tycker att damning och dammsugning är skittråkigt vilket innebär att han tar disken och jag dammandet och dammsugandet. Vilket är en himla tur för annars är nog risken stor att vi hade varit storkonsumenter av papptallrikar. ;) Det är jämställdhet för mig. Inte vem som gör vad inomhus eller utomhus eller hur ofta. Eller vem som är hemma mest med barnen första året. Utan att man hjälps åt med de där tråkiga sakerna som återkommer hela, hela tiden. De saker som aldrig tar slut och som suger otroligt mycket energi och tid. 365 dagar om året. Saker som dödar allt vad sexlust och energi heter om man är ensam om att ta hand om dem. Man som kvinna. 365 dagar om året.

En bonus med min avkopplande städdag denna lördag var utan tvekan döttrarnas pepparkaksbak. Hela huset doftar av ljuvliga pepparkakor så här tre veckor innan första advent och det råder ingen tvekan om att julen börjar smyga sig på här hemma. Och vi gläntar på dörren och låter den komma in. Med små steg i taget.

(Fotografi: Min plats i solen)

Här och nu

2011-11-04T17:20:00.000+01:00

Jag tog ledigt och gav mig hän åt det kravlösa livet under några dagar. Inga måste, skulle och borde utan enbart "det här vill vi just nu". Ingen dator, inget fotograferande, inget skrivande, inget tvättande, inget städande. Och framförallt: inget dåligt samvete för det jag inte hann med utan bara ren glädje för det jag gjorde. Veckan har varit en härlig mix av pyjamasdagar, impulsutflykt till storstaden med hela familjen med besök på museum, restaurang och shopping, fika på stan med barnens mormor, sena kvällar, sovmorgnar, lååånga frukostar och verkligen hinna med att läsa dagstidningen i lugn och ro och all den där vardagslyxen vi borde unna oss oftare som skumbad, ligga nerbäddade i sängen och prata och prata, fotmassage av maken, spela spel och tänka, andas och känna livet i varenda milimeter av kroppen. Här och nu.

Veckan avslutades dessutom med en helt fantastisk överraskning i brevlådan. Ett paket från härliga och inspirerande Anneli med den fina bloggen Trying to follow my dreams med denna glamorösa box innehållandes en urläcker tekopp, te och ett vackert kort med värmande och inspirerande ord. Bara så där. Vilken överraskning! Tusen TACK snälla Anneli för din otroligt fina, generösa och omtänksamma gåva som fick mitt hjärta att svämma över av tacksamhet och glädje. Min ena dotter uttryckte det så fint: "Ni tycks ha en sådan fin gemenskap i bloggvärlden och vilka fina vänner du har fått där mamma." Jag instämmer. Bloggvärlden är en plats med mycket värme, glädje och hjärta.

Just nu ser de flesta träden i trädgården ut så här.

Och istället ser gräsmattan ut så här. Snabbt gick det. På några dagar har löven fallit i en strid ström. Det känns som det är läge för att kratta löv i helgen.

Men det är i morgon det. För nu blir det snart något så exotiskt som stekt falukorv och makaroner till middag och sedan tänker denna kvinna sno åt sig skönast platsen i soffan, lägga upp fötterna och dricka "kärleks te" i min nya kopp och läsa Mia Skäringers dagsinköpta nya bok "Avig Maria" och ta helg.

Njut av din helg och glöm inte bort att titta dig själv i spegeln innan du går och lägger dig ikväll och se hur vacker och unik du är. One of a kind.

(Fotografi: Min plats i solen)

Höstlov

2011-11-01T23:04:00.000+01:00

Veckans vackraste ord: Höstlov. Sovmorgon och nattsudd. Pyjamasdag, filmmaraton, hoppa i lövhögar, yatzy och härliga lässtunder i sängen. God mat och långa, bubbliga stunder vid matbordet. Göra vad som faller en in och dansa och sjunga högt. Vi njuter och har det bra.

Det blir inte mycket datortid just nu men jag har inte glömt bort er och återkommer så fort vi har bubblat, myst och laddat färdigt våra batterier. Ta hand om er!

Ps. Människor som ler när det regnar är otroligt vackra och jag blir alldeles varm inombords då jag möter dem.

(Bild: Min plats i solen)

Söndagstankar

2011-10-30T21:36:00.001+01:00

Lugnet sänker sig över vårt hem denna söndagskväll. Efter en helg helt och hållet med fokus på födelsedagar, firande, god mat, samtal, skratt och mängder med tårta, kakor och fullständigt sockerrus har vi nu hamnat här i tv-soffan. Nöjda, sockerrusiga och svullna om magarna är vi överens om att i morgon är en annan dag.

Trädgårdslivet går in i välförtjänt vintervila nu. Hur mycket jag än njuter av min trädgård och mitt trädgårdsliv tycker jag om dessa sista månaderna av året. Månader då fokus inte ligger på det praktiska arbetet utan istället får lämna plats åt drömmarna, planerna och skissandet. Bilden ovan får mitt hjärta att bulta och en längtan om en underbar arbetsplats som denna för mina trädgårdsdrömmar sätter in. Att drömma kan vara riktigt härligt.

Jag minns den härliga känslan och hur skrattet bubblade ur mig när mamma och pappa vandrade runt med mig på sina fötter när jag var liten. Som förälder fick jag uppleva de där stunderna med skratt och mys då jag vandrade runt med mina barn ståendes på mina fötter. Stunder av lycka, tillit och vetskapen om att det finns människor som alltid fångar dig och hjälper dig upp på fötter då du faller. Villkorslös kärlek.

Under sommarmånaderna är vi svenskar verkligen ett utomhusfolk. Vi solar, badar, grillar och äter utomhus. Men så kommer kylan och hösten och vi drar oss inåt. Till det varma och ombonade. Bilden ovan känns som en härlig påminnelse om hur ljuvlig hösten är och att med lite mer kläder på kroppen kan en måltid utomhus vara alldeles, alldeles underbar. Jag ska bli bättre på det där.

I helgen pratade vi om det där med telefoner. Döttrarna är uppväxta i den digitala tidsåldern med mobiltelefoner, internet och ständig och billig tillgänglighet. Maken och jag framstår som dinosaurier uppväxta med backelittelefoner med snurrskiva. Nummerpresentatörer fanns inte och att prata i telefon kostade mycket pengar. Speciellt de nästan förbjudna rikssamtalen som var en lyx som unnades väldigt sällan. Telefonautomater var det vi fick använda då vi befann oss utanför hemmet och behövde ringa och då gällde det att ha tillräckligt med växel på fickan. Inte speciellt många år sedan men det känns verkligen som en helt annan tidsålder.

Jag älskar den här bilden och varje gång jag tittar på den känner jag en längtan efter att slå ner en vägg här hemma och bygga sådana där ljuvliga inbyggda bokhyllor.

Kärleksbrev. Brev ämnade bara för en enda att läsa. Fyllda med kärlek och heta känslor. Nästan lite hemliga. Har ni era sparade? Jag har. De finns där i min stora kista med alla brev jag har fått i mitt liv. Med ett fint band om. Speciella. Vackra. Ämnade bara för mig. Vilken lycka! Varför slutade jag och maken skriva kärleksbrev till varandra? Kanske jag skulle ta och skriva ett kärleksbrev. Ämnat bara för honom. Och berätta om mina känslor och min kärlek. Här och nu. För inte kan man bli för gammal för kärleksbrev.

Jag avslutar detta inlägg med blandade söndagstankar med ännu en bild som jag tycker så mycket om. En bild som får mig att längta till Skottland och Edinburgh så att det värker i hjärtat. One Day.

Ha en fin söndagskväll och sköt om er!

(Bilder lånade från tumblr.com)

A nice cup of tea

2011-10-28T12:08:00.000+02:00

Veckan som har gått har varit en härligt intensiv och smått galen resa. En vecka då jag fullständigt har gett mig hän i mitt skrivande och min bok. Dagar i pyjamas knattrande på min dator i mitt kaosartade arbetsrum och te- och varm chokladdoft som har legat tung över huset. En impulsiv researchresa tillsammans med maken i bil och undertecknad endast iklädd pyjamas och barfota i mina skor. Tack och lov att bilen inte gick i sönder! Fullständigt galet men ack vad roligt, inspirerande och förlösande kreativt och för mitt självförtroende. För det är precis som maken säger, det är det där dåliga självförtroendet som är min stora fiende. Det jag får brottas med varje dag och varje gång jag sätter mig vid datorn och låter orden strömma ur mig känns det som en vinst mot det där dåliga självförtroendet. Lika mycket blir det en känga till den svensklärare i gymnasiet som hävdade att jag inte kunde skriva och fick mig att tappa allt självförtroende och en tacksam tanke till den svensklärare på högskolan som hävdade att jag hade fått en gåva som jag hade en skyldighet att förvalta och som fick mig att börja skriva igen. Tänk vilken makt ord har och vilken betydelse vi låter dem få beroende på var vi befinner oss i livet när de uttalas.

Höstlovet står för dörren. Efterlängtat och välkommet. Sovmognar, sena kvällar och kravlösa dagar står på schemat. Ladda batterierna med ny energi för att orka året ut. En hel oplanerad vecka känns som en rikedom just nu för våra något hösttrötta kroppar och efter en galet rolig skrivvecka tycker jag att jag är förtjänt av "a nice cup of tea", en kanelbulle, fötterna upp, "Fly me to the moon" med Frank Sinatra och en stund av njutning innan det är dags att ta itu med allt det där som har fått vänta under veckan. Ni vet det där som kallas tvätt, städ, disk och plock, plock, plock. Men idag görs det med ett stort leende på läpparna och i sång tillsammans med Frankie. Ha en strålande sista helg i oktober och ta hand om er!

Ps. På söndag kl.12.03 lyssnar jag på P4, Ulf Elwing och en nostalgitripp i form av Upp till tretton. För en dag återuppstår klassikern som fick mig sitta klistrad vid radion då jag var liten. Ett måste denna helg!

(Fotografi: Min plats i solen)

Rädsla att misslyckas

2011-10-26T05:30:00.000+02:00

Jag får då och då frågan om varför jag är så öppen här på bloggen om att jag skriver på en bok. Hade det inte varit bättre att inget säga utan berätta då den har blivit publicerad? För tänk om jag misslyckas? Då misslyckas jag inför hela världen.

Jag kan inte riktigt förstå det där sättet att resonera. Vad är det hos oss svenskar som gör oss så rädda för att misslyckas? Och varför är det så skamligt att misslyckas? Allt för många där ute vågar inte berätta öppet om sina drömmar, förhoppningar och mål av rädsla av vad andra ska tycka, säga och tro. Rädslan för att misslyckas och tappa ansiktet tar över och hindrar dem för att kasta sig ut och ta sikte på sin dröm. Jante är tyvärr fortfarande starkt rotad i vårt avlånga land.

Själv tycker jag att den där rädslan är mycket otäckare än vad andra människor tycker eller tänker om mina drömmar, mål och vad jag väljer att göra med mitt liv. För det enda rädsla bidrar till är att hindra oss att leva våra liv som vi önskar. Rädsla begränsar. Och det är en av anledningarna till att jag här på bloggen skriver om mina drömmar och om mitt arbete med min bok. Om stunder av lycka och skrivflow men också om det jobbiga och tvivlen på den egna förmågan. Kanske kan min resa och mina funderingar inspirera en endaste människa därute till att våga ta steget och leva sin dröm och med stolthet säga. "Det här är mina drömmar och mål.". Jag tycker att det är dags att vi utrotar Jante och istället peppar, stöttar och lyfter varandra att bli den bästa versionen av oss själva. Att tro på den egna förmågan, styrkan och modet. Att allt är möjligt. Därför väljer jag att dela med mig av min egen resa här på bloggen.

Ytterligare en anledning är att jag jobbar bäst under press och genom att berätta för andra måste jag verkligen sätta mig på stolen varje dag och skriva. Då kan jag inte skjuta mina drömmar åt sidan längre och låta alla andra måsten ta över. Och det bästa av allt är att det inte finns någon rädsla för att misslyckas. Jag tror på min historia, jag tror på min egen förmåga att skriva ner min historia (ok, jag erkänner att jag tvivlar ca 200 gånger varje dag) och jag är villlig att lägga ner allt det oerhörda arbete som krävs. Och visst är det så att den stora drömmen är att en dag få min bok utgiven, se den där i hyllorna i affärerna och se människor på bussen läsa MIN bok. Beröra andra människor med MIN historia, MINA karaktärer och MINA ord. Det som kittlar och känns extra spännande är att det idag finns många olika vägar att ta mot utgivning. Allt är möjligt och vilka vägar mitt skrivande än kommer ta mig kommer jag aldrig se på det som ett misslyckande. Jag hade modet att hoppa och ta mig an min dröm och hur skulle det någonsin kunna vara ett misslyckande? Nej, strunta i rädslan och ta tag i era drömmar - det finns inget bättre tillfälle än här och nu. Och jag kommer att heja på er hela vägen.

(Bild från www.tumblr.com)

Olivolja från Kreta

2011-10-25T13:53:00.000+02:00

Jag slutar aldrig att imponeras av hur mycket kreativitet, företagsanda och driv som existerar hos många i bloggvärlden. Det är härligt att se hur många som har modet att kasta sig ut i det äventyr som det är att vara egen företagare. Sådant gillar jag.

En av dessa är Marina Loulaki med den fina bloggen The Olive Farmers blog . Marina bor tillsammans med sin familj i en by i bergen på Kreta där hon har köpt sin egen olivlund. Tack vare Marinas omvårdnad och kärlek produceras det av dessa oliver en fantastiskt fin olivolja. En olivolja som det nu går att köpa genom hennes hemsida www.marinasolivolja.se

Igår hämtade jag ut ett paket med mina två liter olivolja från Kreta och Marinas olivlund och det var med stor förväntan jag smakade på oljan och jag kan intyga att den mer än väl levde upp till mina förväntningar. Vilken skillnad mot den olivolja jag tidigare har köpt i affären! Olivolja de luxe som kommer att förhöja våra stunder kring middagsbordet än mer. En olivolja jag verkligen kan rekommendera. Så kika in på Marinas hemsida www.marinasolivolja.se och läs mer om Marina, hennes olivlund och olivolja. Just nu erbjuder dessutom Marina gratis frakt till alla kunder i Sverige och Grekland.

Tack för att jag får ta del av en bit av ditt Kreta Marina och lycka till!

(Fotografi: Bild 1 & 3 Min plats i solen samt bild 2 Theolivefarmer.blogspot.com)

Söndag 23 oktober

2011-10-23T14:01:00.000+02:00

Tidigt i morse gick jag och yngsta dottern en runda i trädgården tillsammans. Både barfota- och sandaltiden är över nu, istället är jacka och varma skor ett måste. Tillsammans gick vi där över den frostvita gräsmattan medan katterna skuttade runt våra fötter. Solen sken in genom det färgsprakande lövverket och dottern tog sig en tur på gungan i trädet sparkandes med fötterna i de enorma lövhögarna på marken. Och tänk, där i morgonsolen längs ena kanten på vårt stora stenbord invid den stora eken fann vi detta fina hjärta i mossa. För visst ser det ut som ett hjärta om man tar på sig fantasiglasögonen? Kärlek bara så där en helt vanlig söndagsmorgon i oktober.

Tusen TACK för alla födelsedagsgratulationer både i form av kommentarer och mail de senaste dagarna.!All er värme och omtanke får mitt hjärta att svämma över och jag känner en stor tacksamhet över att jag genom bloggandet har fått lära känna sådana underbara människor med stora, stora hjärtan där ute. Och nästa vecka när jag yrvaket äter tårta i sängen kommer jag skänka er alla en tanke. Bloggkärlek och TACK till er alla!

Ha en strålande fin söndg och njut av solskenet!

(Fotografi: Min plats i solen)