London, förkylning och helg

 

 

 

 

Jag kände det direkt då jag vaknade imorse. Det där som kommer som ett brev på posten varje år då vardagen kickar in igen i samband med skolstart. En begynnande fökylning. Det tunga huvudet, snörvlandet och allmän trötthet. Det blir till att skruva ner tempot denna fredag och låta den stundande helgen bli tid för vila. Krypa under filten med en kopp te och min bok. Kanske en promenad i det utlovade solskenet. Inga stordåd utan bara lyssna på kroppen och låta den få återhämta sig.

 

Bjuder på några fler bilder från vår resa till London. Tänk att vi har varit hemma en hel vecka redan. Saknar den där bullriga och färgsprakande storstaden som för alltid har en bit av mitt hjärta.

 

Sköt om er och ha en riktigt fin helg! / Kram Lotta

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

(Fotografi: Min plats i solen)

 

Må bra för själen

Nyplockade björnbär, ljumma maränger direkt från ugnen och en klick med grädde i en skål. Fötterna upp tillsammans med min skål, ett glossy magazine som fick följa med hem från London och den där sista sommarfärgprakten i en vas. Lite må bra för själen en helt vanlig onsdag.

(Fotografi: Min plats i solen)

Höstkänsla och tack

 

 

 

 

 

 

 

 

 Idag drog den in. Höstkänslan. Jag har inte känt av den tidigare. Det har varit sommar för hela slanten för mig fram tills nu, men idag var den bara där. Den klara höga luften. Krispigheten. Doften. Kylan. För första gången på flera månader fick jag ta på mig en jacka när jag gick ut för att rensa i odlingsbäddarna.

 

Jag känner mig redo för höst nu.  Hösten har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske beror det på att jag är ett höstbarn. När jag var liten älskade jag höra min mamma berätta om hur mistlurarna ljöd över havet och dimman dagen då jag föddes. Dimma och skånsk höst går på något vis hand i hand.

 

Jag ser fram emot färgexplosionen som inträffar på hösten och att få följa naturens väg mot välförtjänt vintervila. Inom mig när jag en längtan efter tända stearinljus, filtar, te och varm choklad, film- och tv-kvällar, bokfrosseri framför brasan, varmare kläder, köttgrytor, äppelkaka och att hoppa i vattenpölar.

 

Jag kommer med säkerhet muttra över regn, kyla och höststormarna som får rutorna att skallra och när näsan rinner oavbrutet och halsen rosslar kommer jag tycka lite synd om mig själv. Men hösten är ju alla de där bitarna. Både de mysiga och de där som man bara får stå ut med helt enkelt. Och nu är jag redo. Efter en fantastisk sommar välkomnar jag hösten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Innan jag avslutar vill jag också passa på och tacka för all värme och klokhet i kommentarfältet till mitt förra inlägg. Återigen blir jag påmind om att jag har de bästa och mest fantastiska bloggläsare som finns. Tack för att ni finns därute!

 

När jag läser era kommentarer inser jag att jag har gått och burit på det där dåliga samvetet helt i onödan. Så jag tänker följa era uppmaningar: släppa det där dåliga samvetet och fortsätta blogga för ren glädjes skull. Och blir det tyst här ett tag eller i era kommentarfält beror det inte på att jag har glömt bort er utan bara på att jag har fullt upp med där fantastiska livet som finns utanför datorskärmarna. Skriva klart min bok, roadtrips med familjen, skratta så att jag får magknip med mina vänner och virvla runt i den skånska hösten. The Lotta-way!

 

Stor tisdagskram till er alla!

 

(Fotografi: Min plats i solen) 

Är det dags att sluta blogga?

 

 

 

 

Det är en fråga jag har funderat en hel del kring under sommaren som gått. Börjar äventyret närma sig sitt slut?

 

Jag har haft en helt fantastisk bloggsommar. Tanken var att jag skulle skriva i sommar och blogga minimalt. Istället blev det sommarlov tillsammans med döttrarna, paus i skrivandet och mer bloggande än någonsin.

 

Jag vet inte riktigt vad som hände nu i sommar men jag har haft mängder med nya läsare och följare. Mer kommentarer, mail och personliga brev än någonsin.Jag är överväldigad över er värme och respons. Ni har fått mig att le stort hela sommaren. Tack!♥

 

Däremot bär jag numera hela tiden på det där dåliga samvetet - av att inte hinna med att besvara kommentarer, inte hinna med att besöka era bloggar så ofta som jag skulle vilja, inte hinna tacka för kommentarer, svara på mail och brev. Jag försöker intala mig själv att jag gör så gott jag kan, att jag är good enough, att jag inte ska ha dåligt samvete. Men det är inte lätt. Jag vill hinna med allt och alla, göra alla glada och återgälda all värme. En ekvation som jag tycks få allt svårare att få ihop med stigande besöksantal.

 

Ni är fantastiska och var och en av er betyder så mycket för mig. Fina, fina bloggvänner där ute i cyberrymden. Jag tycker om det personliga men ju fler ni har blivit desto längre bort känns det som ni kommer. Det låter flummigt, jag vet, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar? Istället för personlig känner jag mig allt mer opersonlig och så vill jag inte ha det. Det är alltid mötet, dialogen och det personliga som har varit viktigt för mig i det här bloggäventyret. Kanske är det dags att sluta när det börjar bli för stort och svårt att greppa? När jag inte känner att tiden räcker till för att återgälda all er värme. Jag vet inte.

 

Samtidigt älskar jag hela den här bloggrejen. Detta är verkligen min typ av forum. Text och bild i samklang. En arena där jag och min kreativitet får blomma ut. Och det där fantastiska mötet med andra människor.

 

Jag har inte funnit några svar. Det enda jag vet är att jag inte känner mig redo att ge upp bloggvärlden ännu. Bloggandet är helt och hållet på hobbynivå för mig. När tid finns helt enkelt. Ska jag fortsätta blogga får jag nog bara acceptera att jag och min tid inte räcker till så som jag skulle önska och försöka släppa det där dåliga samvetet. Fortsätta känna glädje för bloggandet och alla fantastiska möten.

 

Imorgon börjar vardagen igen för mig. Sommarlovet är slut och jag kommer att återgå till jobb, rutiner, bokskrivande och spännnade projekt. Det kommer att bli än mindre tid för bloggvärlden men jag vill att ni ska veta att jag finns därute. Jag kikar in och läser så ofta som jag bara hinner och kommenterar då och då. Och till nya följare och besökare som jag ännu inte har hunnit besöka eller kommentera hos - jag har inte glömt bort er. Tack för all er värme och för att ni finns därute, det är ni som gör hela detta till ett fantastiskt äventyr.

 

Kram Lotta

 

(Fotografi: Min plats i solen)



Hösten går i 20- och 30-tal

 

Nyligen såg vi W.E. En film om kärlekshistorien mellan Wallis och Edward. Hon en gift amerikanska och han Storbritanniens kung. En kärlek som skakade världen. En film regisserad av Madonna och som jag varit nyfiken på ett tag.

 

Efter en lite rörig start med hopp mellan dåtid och nutid, mellan Storbritannien och USA och mellan kärlekshistorien mellan W och E och en annan nutida kärlekshistoria tog sig filmen och jag var fast. Fast i kärleken, de starka känslorna, uppoffringar, mod och hur Madonna väljer att visa vad Wallis offrade för kärleken. Historien talar bara om hur mycket Edward offrade genom att abdikera och därför kändes det som ett välkommet grepp att fokus låg på Wallis. Filmtrailer kan ses HÄR

 

 

 

 

 

 

 

 

Som så ofta då jag ser en film baserad på verkliga händelser blir jag fascinerad och vill veta mer om personerna. Därför fick en biografi om Wallis Simpson följa med hem i resväskan från London. Tillsammans med en kopp te och choklad beger jag mig nu tillbaka till 20- och 30-talet och en kärlekshistoria som skakade en hel nation.

 

 

 

 

 

 

 

Och jag inser att filmen om W.E. bara var startskottet på en höst och vinter som till stora delar kommer att handla om 20- och 30-talet för min del.

 

 

 



 

 

 

 

 

 

Med intresse och förväntan ser jag fram emot nyinspelningen av "The Great Gatsby" med Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan i huvudrollerna. Regisserad av Baz Luhrman som bl.a. gjorde Romeo & Julia samt Moulin Rouge. En nyinspelning av en av mina absoluta favoritromaner. Känns som det är dags att läsa om romanen innan det är dags att bänka sig i biosalongen i början av januari 2013. Filmtrailer kan ses HÄR

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glädjande nog återkommer dessutom en av mina favoritserier, Downton Abbey, med en tredje säsong. Första avsnittet visas i SVT den 3 november. Är du lite nyfiken på kommande säsong så kika in på SVT's sida HÄR och se ett litet klipp med intervjuer med några av tv-seriens huvudpersoner som pratar om kommande säsong..

 

 



 

 

 

 

 

En serie som jag hoppas att SVT har köpt eller kommer att köpa in är BBC-producerade Parade's End med Benedict Cumberbatch (känd från Sherlock Holmes) i huvudrollen.  Serien bygger på boken med samma namn av Ford Madox Ford och utspelar sig i tiden kring Första Världskriget. Serien hade premiär i Storbritannien i fredags och trailer kan ses HÄR

 

 

Ja, det ser ut som hösten och vintern kommer att bli ett enda frossande i 20- och 30-tal för min del. Kostymdrama, starka känslor, lite brittisk stiffer upper lip blandat med amerikansk dekadens. Både då det gäller litteratur, tv och film. Jag är redo för höst - bring it on.

 

(Bild 1 google, bild 2 Min plats i solen, bild 3-5 tumblr och bild 6 bbc)



London calling

 

 

 

 

Jag fyller 40 i höst och vad kan vara mer passande än att fira med en resa till staden i mitt hjärta. Staden som jag har haft en kärleksaffär med sedan jag var 11 år. Och vilket perfekt sätt att avsluta sommarlovet - med en riktig tjejresa för mig och tonårsdöttrarna.

 

 

 



 

 

 

 

 

För dem av er som undrar kan jag meddela att jag klarade flygresorna galant och att jag är riktigt stolt över mig själv. Jag kommer nog aldrig bli en av de där som sitter lugnt tillbakalutad och bara njuter men jag hittade vardagsmodet hos mig själv och det är jag stolt över.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har haft fantastiskt fina dagar i den brittiska huvudstaden. Tre busiga tjejer i storstaden kan ju inte bli annat än lyckat. Shopping, museum, musik, god mat, tunnelbana, hotellfrukost, mil efter mil till fots, svullna fötter, parker, brittisk tv, galna fotoautomatskort, skratt som gett magknip och gå arm i arm längs gatorna i staden som vi tycker så mycket om. 

 

 

 



 

 

 

 

 

Med två tonårsdöttrar i kombination med Londons utbud av förstklassig shopping är det kanske inte speciellt förvånande att vi spenderade en hel del tid upp och ner i rulltrappor, in och ut ur provrum och bärandes på många påsar. Döttrarna hade sommajobbat, sparat, skrivit listor och längtat och nu var de äntligen där. Det var som att släppa ut två kalvar på grönbete. De gick verkligen all in. 

 

 



 

 

  

 

 

 

 

 

 

Jag är så ofantligt stolt över de där två och de vackra kvinnor de utvecklas till. Kloka och med stora generösa hjärtan. Två kvinnor med en trygghet i sig själva och varandra och en vetskap om sin egen styrka och kapacitet. En tilltro till att allt är möjligt.

 

 

Jag är glad över att vi fick denna tjejresa tillsammans. Över att de fortfarande vill resa tillsammans med sin mamma. Över denna guldtid. Och när jag hör dem prata om att kanske åka till London tillsammans och jobba om några år kan jag bara le. Le över att döttrarna har drabbats av samma kärlek till staden som jag en gång gjorde.

 

 

 



 

 

 

 

 

Och på tal om kärlek - jag älskar de här parkbänkarna som finns i London. Parkbänkar som med några få ord säger så otroligt mycket. Kärlek.

 

 

Bloggkärlek till er. Jag hoppas att ni alla får en riktigt fin helg! / Kram Lotta

 

(Fotografi: Min plats i solen)

Hjärtat fullt med brittisk känsla

I natt kom jag och tonårsdöttrarna hem efter härliga dagar i den brittiska huvudstaden. Trötta och med ömmande fötter men mycket nöjda landade vi i vardagen igen. Hjärta och själ har vi laddat fulla med brittisk känsla och känner oss nu redo att ta oss an skola, jobb och en stundande höst.

 

Under min frånvaro har det tydligen uppstått något problem hos blogger som gör att jag inte kan ladda upp några bilder överhuvudtaget (denna bild fanns i ett sparat utkast). Jag får med andra ord vänta med att dela med mig av lite brittisk känsla. Istället tvättar jag reskläder, packar upp och tar igen lite av förlorad sömn och hoppas att problemet löses snart. Tills dess får ni ha det så bra! / Kram Lotta

 

(Bild via )

Here comes the sun...

Men ska människan aldrig ge sig med sina solrosor? Jodå, jag lovar. Detta blir sista inlägget. Sedan no more. Men jag älskar ju denna vackra, ståtliga, starka och modiga blomma. Detta fantastiska solsken som får även den gråaste dag att lysa upp. Djärv och vacker står den där och bara andas pur lycka.

.

Jag slutar aldrig att imponeras över att solrosen kan gå från detta...

till detta ståtliga för att sedan...

mogna till detta. Vissen skulle många säga men det är nu solrosen börjar bli riktigt intressant.

Men det är denna syn jag njuter mest av - ett helt fält av gul lycka så långt ögat kan nå. 

Solrosor som, likt oss människor, sträcker sig mot den värmande solen och njuter av dess strålar.

Vi är många som njuter av solrosorna.

Jag kan inte låta bli att nynna på Beatles "Here comes the sun" när jag står där mitt ute i havet av solrosor. Sunflowers. Solrosor. Bara namnet gör mig alldeles varm inombords. För nog får de mig att le som solen då jag ser dem. Så ni får förlåta mig för ännu ett inlägg med solrosor, men jag kan helt enkelt inte låta bli att dela med mig av lite solsken.

Here comes the sun...

(Fotografi: Min plats i solen)

Det gör ont

Det gör ont när djur dör. Det kvittar att livet och döden går hand i hand här på landet. Det är lika svårt och smärtsamt varenda gång och när jag ser vår äldsta sitta där på yttertrappan med tårarna och snoret rinnande och hulkande håller en liten kattunge i sin famn brister mitt hjärta. På ett ögonblick blir hon åter den där lilla, lilla tjejen som grät hejdlöst i dagar då en kanin, katt, marsvin eller en fågel dog. Vår stora lilla tjej med största djurvänshjärtat jag någonsin har mött (att hon funderar på att bli veterinär förvånar ingen).

Kattungen hade blivit övergiven av sin mamma och var döende och även fast man vet att det enda barmhärtiga är att avliva den gör det så otroligt ont inombords. Det är svårt att ta farväl. Det är svårt att bestämma att någon annan ska dö.

Det blev en fin begravning i trädgården. Det gör ont då någon man tycker om dör. Då känns det bra att kramas och gråta tillsammans.

(Fotografi: Min plats i solen)

State your style



Jag är storasyster. Jag vet inte om jag passar in på alla de olika beskrivningar som brukar höras om hur det äldsta syskonet är i förhållande till om man är ett småsyskon. Säkert i vissa avseenden och inte alls i andra avseenden. Det enda jag vet är att jag tokälskar mina syskon. De är en del av mig, mitt liv, min uppväxt och min framtid. Som Pontus och Amerikanerna en gång sjöng: "Min bror och jag, vi har kramats av samma mamma.".

Och som den stolta storasyster jag är vill jag här och nu passa på och hylla min lillebror och göra reklam för hans nystartade webbutik Stateyourstyle.se . Stolt har jag sedan dagen då lillebror berättade att han skulle satsa som egen företagare inom smyckesbranchen stått bredvid och hejat och imponerats över hur han med beslutsamhet och finess kastade sig ut i det stora äventyret. I en bransch som han inte visste något om har han visat på en oerhörd fingertoppskänsla för smyckesmodet bland unga tjejer/kvinnor och från att enbart ha funnits på Tradera med auktioner och butik har han nu kompletterat med att starta webbutik i eget namn.

Jag är så vansinnigt stolt över min lillebror som kastat sig ut i äventyret och vågar drömma stort och leva sin dröm. Tonårsdöttrarna jublar över att de har en morbror med sådan känsla för vad som är "inne" just nu och att det är smycken som inte finns överallt och till bra priser. Och ja, jag brukar inte köra reklam här på bloggen men ni får förlåta en stolt storasyster men jag måste ju bara dela med mig. Ni förstår va?

Ps. Och kika gärna in hos min lillebror. Då blir han glad. Stateyourstyle.se och Stateyourstyle/Tradera

Snårigt men gudagott

Idag var det tre saker som stod på schemat: målning, tvätt och björnbärsplockning. Att döttrarna valde skylift och målning var ingen större överraskning. Ska jag vara ärlig är jag tacksam över att björnbären hamnade på min lott. Höjdrädd och skylift är inget som fungerar speciellt bra ihop. Så medan maken arbetade, döttrarna for upp och ner i en skylift och målade begav jag mig ut i skogen.

Det är snårigt värre att plocka björnbär och det är inte gratis. Nej, man kan få betala med en hel del smärta i utbyte för dessa underbara bär. Utan mina trädgårdshandskar hade jag aldrig ställt mig i ett björnbärssnår. Handskar av allra bästa sort som klarar både taggar och brännässlor.

Men nog är de där bären värda att kämpa för. Gudagott att stå där i gassande solsken med vita fjärilar fladdrande omkring sig och mumsa i sig. Och bara tanken på varm björnbärspaj med glass när höststormarna rasar utanför våra fönster gör att jag kämpar på där i björnbärssnåret. En strålande solskenslördag i augusti.

Trevlig helg på er och tack för att ni finns därute med all er värme!/ Kram Lotta

(Fotografi: Min plats i solen)

Jag är full av beundran

Nu är snart det stora OS-äventyret över för denna gång. Under 2 veckor har jag njutit av den perfekta kombon av SVT och Radiosporten från morgon till kväll.

Jag har hoppat upp och ner i tv-soffan eller framför radion,  höjt näven i segergester och suckat när det inte gått Sveriges väg. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har hejat, pushat och haft hjärtsnörp på hemmafront. Jag har tittat på sporter som jag bara tittar på då det är OS (kanske för att de aldrig visas på tv annars) och lärt mig regler kring grenar som triathlon, segling och fälttävlan. Jag har njutit av att varje dag få befinna mig i staden som har en stor del av mitt hjärta. Fylla på min brittiska dos.

Men det som lämnar störst avtryck hos mig är alla dessa människoöden. Alla dessa fantastiska idrottare som under många, många år har slitit, kämpat och försakat för att stå där vid startlinjen. Deras stora dröm som de är villiga att offra allt för. Människor som varje dag, oavsett väder, gett sig iväg till träning. För att en dag... Kanske i en sport som bara visas på tv då det är OS, en sport där det inte finns feta reklam- och sponsorkontrakt utan där du måste ha ett heltidsjobb vid sidan av för att överleva eller familj som är villig att offra så mycket för att du ska nå din dröm.

Kvinnor som står där på startlinjen i OS i London trots att varje dag i deras hemland är en kamp för att få lov att träna och tävla som kvinna. Kvinnor som inte bara kämpar mot klockan, medtävlare och sin egen kropp utan som kämpar för något mycket större.

Vilka hjältar! Jag är full av beundran och tar av hatten och tackar för fantastiska dagar. Ni har visat hur viktigt det är att våga drömma stort.

(Bild via )



Hjärtat smälter

Kattungar hör sommaren till här på landet. Sedan döttrarna var små har de varje sommar kunnat gosa och leka med små kattungar. De har gett kattungarna namn och gjort dem tama och tillgivna efter timmar och åter timmar med kel.

Nu är döttrarna tonåringar men det är något speciellt med små söta kattungar som gör att även tonåringar gör sig ärenden ut till kattmamman flera gånger om dagen bara för att få sitta där på gräset och gosa med en liten kattunge i handen.

Och nog smälter hjärtat alltid när jag ser de där två små gråa bollarna med sina vackra ögon hoppa och skutta omkring som små radiobilar med svansen rakt upp. Allt under noga överseende av deras kloka mamma. Ja, och två tonåriga extramammor förstås.

Piggelin och Prince har utan tvekan charmat oss och fått våra hjärtan att smälta denna sommar.

(Fotografi: Min plats i solen)



Jag ler ikapp med solrosorna

Det var skönt att få skrika av sig en liten stund. Det behövdes. Tack för alla kommentarer, hållna tummar och uppmuntran. Ni är för rara. Och till er som har undrat kan jag glädjande säga att inga bilder har försvunnit eftersom jag sparar dem på externa hårddiskar. Inte heller något av min bok har försvunnit eftersom den skrivs på en annan dator och sparas i flera olika led. Jag må vara en slarver på många sätt men på just den biten är jag duktig. ;)

Skrikandet har tystnat och istället ler jag ikväll ikapp med mitt solrosfält i köksträdgården. Jag har fått tillbaka min dator från datordoktorn, ominstallerad och i fungerande skick och efter några timmars fixande har jag nu lyckats återställa det mesta av det som försvann. Lite mer fixande återstår men det får bli imorgon. Nu ska den datoransvariga på detta företaget krypa i säng, läsa ut boken jag läser och somna med ett leende på läpparna.

Vi ses imorgon! / Kram Lotta

Ps. All min e-post försvann så till er som väntar på svar från mig - jag har inte glömt bort er men er mail är puts väck. Har ni möjlighet får ni gärna skicka igen.

(Fotografi: Min plats i solen)

Jag vill skrika högt

Jag vet att det är ett i-landsproblem. Att jag inte har någon rätt att klaga med tanke på hur vår värld ser ut och de svårigheter människor måste kämpa med och emot varje dag. Jag har min hälsa, familj och är omgiven av så mycket kärlek.... MEN när min dator flippar ut fullständig, måste lämnas in till datordoktorn och beskedet är att allt måste ominstalleras och att det finns saker som helt enkelt inte går att säkerhetskopiera utan bara är väck. Ja, då vill jag skrika högt. Bara en liten stund.

När man som jag arbetar hemifrån och är fullständigt beroende av en fungerande dator ja, då är det skönt att få sucka högt och beklaga sig en stund. Bara en liten stund.

Nu är det bara att vänta på att datordoktorn ska bli färdig med min dator och kavla upp armarna och börja jobba med återställningsarbetet. Det är ju trots allt ett i-landsproblem. Och nog känns det lite bättre när man ha fått skrika av sig.

(Bild via )

Tankar en måndag i augusti

Idag drog den in. Den där första känslan av höst. Vaknade till ett landskap helt vitt av dis, regntunga skyar och en råhet som inte funnits tidigare i sommar. Den där första försmaken av höstkänsla.

Jag känner mig inte redo att släppa sommaren riktigt ännu. Inte förrän skolorna startar igen iallafall. Än vill jag fånga det sista av sommaren. Men nog känner jag hur hösten smyger sig på lite här och lite där. Små saker, så som att jag längtar efter att krypa ner i ett badkar fyllt med härliga bubblor och tända ljus. Små påminnelser om höstkänsla.

Tänk, det känns som det vore igår jag hade en liten tjej i vardera handen. Två små lintottar fulla med bus och härligt kladdiga pussar.

De där två lintottarna är på väg att växa om sin mamma nu. Två vackra kvinnor på väg ut i livet med stormsteg. Nu håller vi inte hand längre. Nu går vi arm i arm och skrattar, gråter och har förtroliga samtal. Jag känner tacksamhet över att jag får vara med på deras resa. Att ha deras förtroende. En skatt att vårda.

Minns ni tiden då det fanns kupéer på de svenska tågen? Jag saknar de där kupéerna. Skjutdörren. De två tygklädda sofforna. Bagagehyllorna ovanför vardera soffa och fönstret som gick att öppna halvvägs ner. Och det lilla bordet invid fönstret. Lyckan då man hade turen att få en helt egen kupé. Varför tog man bort dem egentligen?

Jag vet inte vad det är med den här bilden men den får mig att längta hett efter en tyllklänning i rosigaste rosa. Jag som inte gillar marängklänningar. Jag som inte passar i marängklänningar. Men åh, vad jag här och nu skulle vilja ha en sådan där rosa bakelse.

Det är något visst med choklad. Det fixar allt. Svaret på det mesta. Idag har jag haft en sådan där "blue day". En dag med känslorna på utsidan och nära till tårar mest hela tiden. Då är choklad svaret. Och happy songs.

Vilken fantastisk skådespelerska hon är - Kate Winslet. Strax ska jag krypa ner under en filt i soffan och med en kopp te och se henne i en av mina favoritfilmer: Förnuft och känsla (SVT2 kl.21.30). Idag behöver jag verkligen en dos av Jane Austen, brittisk feeling och kärlek.

Ja, och så lite tända ljus. För det mörknar redan utomhus. Ännu ett litet, litet tecken på att vi går mot höst även om jag än så länge spjärnar emot. Inte ännu riktigt redo för höst. Men snart...

En fin start på veckan önskar jag er alla! / Kram Lotta

(Bild 1 via , bild 2 via , bild 3 via , bild 4 och 5 via , bild 6 via och bild 7 via )