I dessa skolavslutningstider och med en skoldebatt som rasar i medierna kan jag inte längre vara tyst. Jag har med stort intresse och viss fascination följt den allt mer intensifierade skoldebatten genom åren. En debatt där politiker och media håller i taktpinnen och där det pratas väldigt mycket om betyg, uppförande, låg status, löner, lärarutbildning, kortare lov och en svensk skola i kris. En strid ström av förslag på hur eventuella problem i de svenska skolorna ska lösas.
Något som dock aldrig (och då menar jag verkligen aldrig) nämns i dessa utspel, debattartiklar och diskussioner och som borde vara den självklara nyckeln till många av dessa problem är föräldraansvar. Föräldrabiten är förvånansvärt osynlig i skoldebatten. Som om eventuella problem i skolans värld endast beror på och kan lösas i skolan. Allt är skolan och lärarnas fel och föräldrar går helt fria.
Skulle föräldrar nämnas så handlar det om att föräldrar får inte skuldbeläggas, de lever så otroligt pressade liv och har så mycket att göra. Så helsike heller! Är det några som ska skuldbeläggas så är det just föräldrar. Huvudansvaret för varenda unge i skolan ligger just hos föräldrarna. Det är din uppgift att som förälder se till att ditt barn får bra mat i magen, kommer i säng i tid på kvällen och kommer upp i tid på morgonen. Det är du som förälder som skapar rutinerna hemma för läxläsning. Det är du som förälder som ska vara ett föredöme för ditt barn och lära dem vilka grunder vårt samhälle vilar på. Det är du som förälder som har i uppgift att en gång per termin gå på ett utvecklingssamtal respektive ett föräldramöte. Det är det osynliga kontrakt vi alla skriver under på då vi blir föräldrar. Som våra föräldrar före oss gjorde.
Jag blir så innerligt trött på att höra argumentet att föräldrars utbildningsnivå är fullständigt avgörande för hur det går för deras barn i skolan. Visst har det säkerligen en viss inverkan men det är inte det gyllene svaret och lösningen. Ser jag tillbaka på min egen grundskoleklass var det ytterst få som hade föräldrar med högskoleutbildning, de kan räknas på en hand, tvärtom var det många som kanske inte hade mer 6-9 års grundskola i ryggen. De kunde kanske inte hjälpa sina barn med läxan i högstadiet men de kunde se till att det fanns rutiner hemma för måltider, sömn, skolarbete och de kom till varenda möte som anordnades av skolan. De insåg vikten av utbildning och engagemang i sina barns skolgång. De senaste årens besök på döttrarnas föräldamöten på både mellastadiet och högstadiet har haft en föräldrastatistik på 30-35 % (!) närvaro. Med andra ord har 65-70% av föräldrarna varje gång det är ett föräldramöte något mycket viktigare än sina barns skolgång och framtid för sig.
Jag tycker verkligen att det är dags att börja skuldbelägga dagens föräldrar i skoldebatten. Att det är dags att samhället och skolan lämnar tillbaka huvudasvaret för barnen till deras föräldrar. Att det är dags att dagens föräldrar lyfter blicken från facebook, twitter, bloggar och tv/dator-spel, minskar ner den så omtalade "egentiden" och engagerar sig i sina barn och deras framtid. Om inte ni bryr er varför ska då de?
(Bild via )
Hej dig! Hörde nån statistik för några år sedan att föräldrar ägnar ung 5 alltså F-E-M min per dag att prata med sina barn när man räknat bort alla förmaningar, tjat o instruktioner o dyl... Säger väl allt.
SvaraRaderaKram Cecilia
Jag blir lika mörkrädd varje gång de där studierna över hur mycket tid föräldrar ägnar av en dag åt att prata med sina barn presenteras. De borde göra oss alla oroliga.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaOch så finns det vi som engagerar oss......... kämpar i motvind. När ens barn äntligen får en diagnos sent i livet (vid 21 års ålder)...... som inte klarade av gymnasiet pga den. Vi fick ingen hjälp fast vi ropade. All skuld till vårt barns studieproblem lades på oss föräldrar...... som nästan gick i däck pga av alla kuratorer, socialtjänst mm som inte ville hjälpa till med extra resurser. Det resulterade i att vårt barn går på praktikplatser idag, får inget fast jobb. Kan inte få en egen lägenhet mm. För vem vill anställa en som inte har gymnasium........
SvaraRaderaAll heder åt er och er kamp för ert barns skolgång. Din röst är så viktig i skoldebatten. Det är det jag lite vill uppnå med mitt inlägg här (som självklart generaliserar och provocerar för att lyfta frågan). Att visa på att det inte finns några guldlösningar på hur man löser det allt sviktande studieresultatet i skolorna. Att det inte löses genom att svartmåla dagens skola och dess lärare i media och tala om skolan som att alla dess problem kan lösas med nya betygsystem, höjda löner och en förändrad lärarutbildning istället för att också ta en titt på hur samhället och familjeliv har förändrats under de senaste 20-30 åren. Man sammanföser alla elever till en enda massa och tillskriver alla samma problem vilket gör att föräldrar och barn som ni inte får den hjälp ni behöver och har rätt till. För att man i debatten drar alla över samma kam och tar för givet att barn som inte går ut med godkända betyg är barn som skiter i skolan eller att lärarna inte är kompetenta nog.
RaderaFör det kommer alltid finnas barn och familjer som behöver extra resurser. Där man kämpar sig blå för att ta sig genom skoltiden. Men att det idag också finns en allt för stor andel barn som inte fixar skolan för att de inte får frukost i sig i magen på morgonen, för att ingen kollar att de faktiskt sover på nätterna istället för att spela datorspel till långt efter midnatt, att ingen har skapat rutinerna för att göra läxor eller bryr sig om huruvida de faktiskt går till skolan alls. Om detta talas det väldigt tyst om i media trots att många i lärarkåren skriker sig blåa om den alarmerande frånvaron av engagerande vuxna.
Många, många är engagerade föräldrar som gör sitt bästa för sina barn och deras skolgång men tyvärr är det alltför många som inte ser att de har ett stort ansvar i hur det går för deras barn i skolan. Och självklart finns det skolor som sviker både barn och föräldrar. Absolut. Men vi måste också våga prata om den vuxenvärld som sviker barnen utanför skolans värld.
Tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar. En viktig sådan.
Håller med dig så Lotta, för visst finns det många föräldrar som inte anser sig ha tid för t.ex föräldramöten, märkligt ..
SvaraRaderaMen så finns det de där skolan sagt av sig allt ansvar.
Min bror har en underbar son som hamnade snett i högstadiet. Då flyttas alla från vår lilla by för att börja skolan inne i stan. Fram tills i sjuan gick allt så bra, men när han kom till högstadiet i stan delades hans klass och han kom i en klass där han knappt kände någon. Ett ÅR efteråt klämde en av personalen på skolan ur sig att de sett att han under ett helt års tid suttit ensam i korridoren utan någon kompis, men ingen berättade detta på något utvecklingssamtal eller brydde sig om att på något sätt berätta för föräldrarna. Nu var det redan för sent, han hade en enorm frånvaro och började umgås med andra som inte gick på lektionerna, där blev han i alla fall sedd.
Jag vet inte några föräldrar som engarerat sig så mycket i sina barn som min bror och hans fru, skjutsat hit och dit, suttit på otaliga fotbollsmatcher, alltid haft huset fullt med övernattande kompisar till barnen, varit klassföräldrar, åkt slalom på helgerna osv..Nu går det bra för deras son, han är en superfin kille men oj vad de har fått slita och kämpa.
Tyvärr finns det ju föräldrar idag som sliter sitt hår för att kunna hjälpa sina barn, men där skolan och dess personal sviker totalt.
Men tyvärr ligger det så mycket i det du skriver också, när barn ringer till BRIS för att de känner att deras föräldrar inte bryr sig om dem för att de sitter vid Facebook, då blir man ju rädd!
Ha en fin helg!
Kram Camilla
Tack för att du delar med dig av din historia Camilla. En viktig röst och jag kan bara hålla med dig om att allt för många skolor och lärare brister i ansvar. Det är en skam och ett misslyckande varje gång det sker. Skolan är verkligen ingen perfekt värld och har mycket att arbeta med.
RaderaDet jag ville lyfta fram i ljuset med mitt inlägg var dock den totala avsaknaden av föräldraansvar i skoldebatten. Jag vet inte hur många föräldramöten jag har suttit på där frustrerade och uppgivna lärare har pratat om vikten av att eleverna går och lägger sig i tid på kvällarna, att de går upp i tid på morgonen, att de får frukost innan de går till skolan, att de gör sina läxor osv. Lärare som vittnat om barn som somnar i skolbänken vid 10-tiden på förmiddagen för att de har spelat datorspel till klockan 2-3 på morgonen och gått till skolan utan frukost i magen. När lärare slår larm om en oroande utveckling bland eleverna måste vi föräldrar lyssna. Samhället måste lyssna. Vi måste ta vårt ansvar. Och precis som du säger, när till och med organisationer som BRIS slår larm om en oroande tendens i vårt samhälle, ja då måste vi våga prata om det. Om att sviktande studieresultat bland våra skolungdomar kanske inte endast beror på skolan och lärarna utan att en viss del kanske även beror på familjesituationen. Att all tid som vi vuxna numera lägger ner på sociala medier och datorn/telefonen är tid som vi tidigare la på annat. T.ex. tid tilsammans med familjen.
Tack för att du delade med dig av dina tankar kring det här Camilla.
Lotta Lotta Lotta. TACK för ditt så viktiga inlägg. Och även jag vet att det finns föräldrar som bryr sig men i det stora hela har du så rätt så rätt.
SvaraRaderaSom lärare blir jag mörkrädd för vad som läggs på oss. Jag blir mörkrädd igår när vi i vårt arbetslag (6 personer) drabbades samman över en god middag och vi pratade lite off the record. Det visade sig att de barn som blivit underkända i något ämne hade föräldrar som gärna påpekade både det ena och det andra. Och då tillsammans med barnen. Det stärker dem i sin situation och då är det bara att skylla på skolan då det uppstår något.
Jag har underkänt en grupp elever i Bild. Jag pratade med vederbörande elever. De hade nämligen som taktik att sitta och snacka i 40 min av 50 och de sista 5 minutrarna hafsa de ner något på pappret. När berörd klassföreståndare hade utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna sa en förälder utifrån det jag skrivit i omdömet att detta har inte med målen att göra utan det har med uppförandet att göra. Ja, visst men jag som lärare bedömer vad eleven presterat under lektionen....men det förstod inte föräldern eftersom eleven satt och sa att "hon/han" inte kunde rita bättre!!!
Då får jag som lärare på moppen.... Och jag hörde skrämande saker av andra pedagoger på skolan. Där föräldrar jämnför omdömen och betyg med varandra och har en egen uppfattning om hurvida det stämmer eller inte. Hjälp, när börjar föräldrar vara dem som sätter omdömen och betyg?
Jag håller med dig i vartenda ord du skriver. Men det är känsligt. Alla har häcken full i dag och då blir det lättare att skylla i från sig.
Men givetvis finns de här underbara föräldrarna som verkligen kämpar och strider för sina barn, det finns också odugliga lärare som inte borde arbeta med människor överhuvudtaget men generellt precis som du skriver vågar inte någon ta upp ordet föräldrar.
Det finns INGEN yrkeskår som är så granskad som en lärares. En av mina vänner blev skogstokig för hennes son fick IG i ett ämne. Hon hängde ut både den läraren och alla andra också på min skola. Jag sa till henne men det hjälpte inte. Tyvärr når hon ut till en stor publik och skadan är då skedd.
Jag kan säga att jag blivit utsatt EN gång som jag vet om. En förälder tyckte jag hade för lite läxor för de hade jämfört med en granne vars son var 2 år yngre. Hon skrev ett mycket aggresivt mail och var väldigt otrevlig. Dessutom har personen ett lite högre uppsatt arbete i vårt samhälle. Jag och min kollega besvarade brevet och jag hade kollat av med högstadiet vad de har i läxa i ämnet och lagt mig strax under det. Kände inte att jag gjort något fel. Jag erbjöd henne att ringa mig, maila mig eller träffa mig...tror du att hon vågade? Nää, för hon fick ingen respons av klassläraren, vilket hon säkert trodde. Hon skämdes fick jag höra omvägar. När jag kom in till hennes arbete i ett ärende gick hon undan och en annan personal fick ta hand om mitt ärende...
Många gånger har jag tänkt om vad det gäller mitt yrke. DÅ har jag bara varit färdig lärare i 5 år!! Undrat om jag valt rätt. Är det värt detta? Jag har inget svar. Ser lite så där halvljust på framtiden. MEN så länge jag stödjer mig i läroplanen och ger med mitt hjärta så kan ingen ta ifrån mig min glädje som lärare. Dessa möten med eleverna är så otroligt givande.
Kram på dig Lotta <3
Tack för att du delar med dig av dina tankar kring mitt inlägg Anna. Jag skrev mitt inlägg med en medveten generalisering och provokation, helt enkelt för att skapa en tanke och reaktion. För visst är det så att de går bra för de flesta barn i skolan och majoriteten av föräldrar gör verkligen sitt yttersta för sina barn och deras skolgång. Men vi har en skoldebatt i Sverige som försöker få skolan att framstå som rena Vilda Västern och med enorma problem vilket inte alls är den skola jag har fått vara del av under mina barns skolgång. Och jag skräms av avsaknaden av diskussion kring föräldraansvar i debatten. Att ordet föräldrar knappt nämns trots att det är de som har huvudansvaret för sina barns uppfostran och liv.
RaderaLikaså att det aldrig lyfts fram vilket makalöst arbete ni lärare tillsammans med eleverna utför varje dag i skolan. Hur viktigt ert arbete är. Att ni arbetar med att förbereda nästa generation för ett kommande vuxenliv och att det ansvaret aldrig kan vila bara på skolan eller föräldrarna. Utan att det är ett samarbete mellan hem och skola. Ett delat ansvar men där föräldrar faktiskt har huvudansvaret.
Tack Anna för att du tog dig tid och delade med dig av din historia och dina tankar.
Wow, bra skrivet!
SvaraRaderaI dagens samhälle behöver våra barn och ungdomar allt stöd de kan få för att växa upp till trygga och kloka vuxna.
Ansvaret för denna långa utbildning vilar på oss vuxna. I första hand oss föräldrar, i samarbete med lärare och annan skolpersonal och - inte att förglömma - andra vuxna i samhället. Fotbollstränare, kompisars föräldrar, grannar, tanten i affären...
Men ... det är i första hand vi som föräldrar som har ansvar för att ge barnen det de behöver, och det är faktiskt i första hand TID. Tid tillsammans med dig, tid att umgås, tid att prata, tid att lära, tid att bara vara... (Och då räknar jag inte nårot så hemskt som "kvalitetstid" för det är inget annat än bullshit, en bortförklaring för föräldrar som prioriterar annat än barnen.)
Än en gång, tack för ett otroligt bra inlägg!
//Ulrika
Tack själv Ulrika för att du tog dig tid att skriva en kommentar och jag kan bara instämma i dina ord. Tid är det viktigaste du kan ge ditt barn. Det talas mycket idag om barnfattigdom i Sverige, en nog så viktig fråga som jag skulle vilja se inte bara hade en ekonomisk aspekt utan även en tidsmässig aspekt. Det finns alltför många barn idag som lever i en fattigdom som inte handlar om pengar utan som istället handlar om att de inte får tillräckligt med tid tillsammans med sina föräldrar och andra vuxna som har betydelse för dem. En fattigdom minst lika allvarlig som den ekonomiska.
RaderaTack för att du delade med dig av dina tankar Ulrika.
Min man och jag satt och pratade i bilen på väg hem i går. K kallar det här dagissjukan - att så många förlorar greppet om sina barn redan då de börjar på förskolan, eller, de förlorar sitt självförtroende i föräldrarollen. Den lättaste vägen ut är då gärna att skylla på någon annan om det går snett. (Som du skrev - man får inte skuldbelägga föräldrar, det är fult och fel.) Jag skulle dock vilja se vilka det verkligen går dåligt för. Vad är anledningen? Ska man tro det man läser på nätet så har dagens föräldrar fullt upp med att blåsa upp tuttarna "för att de ska se ut som de ska", dvs innan de fick barn, eller gå på gymmet och bygga muskler (som de hade fått naturligt om de hade jobbat med kroppen istället för att sitta framför teveapparaten med en öl. Jag vet, det är naturligtvis extremfall jag talar om, men ändå... Många av de som inte blir godkända är barn som kommit till Sverige lite senare och som trots det ska räknas in i den allmänna betygsstatistiken. (Erik Ullenhag, citat: "Vi har ungefär 70 000 elever i den svenska skolan som är födda utomlands, vilket motsvarar 1o % av eleverna i skolan. Endast 63 % av dem nådde gymnasiebehörighet 2010.") Kan det ha med saken att göra? Eller är det verkligen så att alla barn och ungdomar blir sämre och sämre? Är det kanske så att de kan mer, på ett annat sätt? Eller är det så att de blivit så skadade av sin digitala medier-uppväxt att de inte klarar att koncentrera sig som de borde? Och alla de här ungdomarna som mår dåligt... Mår de sämre än ungdomar gjorde förut, eller är det bara så att de vågar tala om det? Allt de möter på nätet om andra som skär sig, diskuterar självmord som om det vore recept på köttfärssås och tips på hur man kan bli anorexismal utan att vuxna upptäcker något?
SvaraRaderaJag vet varken ut eller in längre. Jag vet att vi har prioriterat våra barn och gett dem massor av tid. Vi har heller inte råkat på de här problemen som du talar om. Vi har en dotter som knappt når målen i vissa ämnen, men hon och vi kämpar på och fröken hejar på från sitt håll. Aldrig har jag tänkt tanken - det är skolans fel. Nej, hör jag någon tjafsa om det ger jag genast svar på tal och ifrågasätter detta argument. Sedan är det så att det finns de som bemöts fruktansvärt fel från skolans håll och alla de familjer tycker jag väldigt synd om! Då är det lätt att känna sig liten... Med hopp om att den ljusnande framtid verkligen är våra barns! Trevlig helg. Kram!
Jag kan hålla med din man om det här med dagissjukan. Det är skrämmande att se en föräldrageneration med så bristande självförtroende i sin föräldraroll som hos dagens föräldrar. Föräldrar som inte litar till sina egna instinkter och sitt eget hjärta utan istället litar mer till förskollärare, active parenting-kurser, politiker och nanny-program på tv. Skrämmande och väldigt, väldigt sorgligt.
RaderaDen svenska skolan och lärarkåren är inte perfekt och det finns säkert en del saker att arbeta med men vi har en fantastisk skola i Sverige. En skola som har mer resurser än någonsin (i form av assistenter, åtgärdsprogram och en vägledande skollag), en skola med kompetent och engagerad personal, en skola som är utsatt för mer kontroller och granskning än någonsin, en arbetsplats där elever och lärare tillsammans utför ett enormt arbete varje dag. Men det är en arbetsplats som ofta svartmålas i media och framställs som en kaosartad Vilda Västern. En skola som jag som förälder inte alls känner igen.
Dagens skola ställer enormt höga krav på våra barn och ungdomar. Vilka prestationer de barnen utför i skolan varje dag. De flesta av oss föräldrar skulle säkerligen ha problem med att bli godkända idag. Då vi gick i skolan hade vi ett betygssystem (1-5) som innebar att du kunde få 1 i alla ämnen (vilket idag hade varit detsamma som underkänt) men trots det kunde söka in till en gymnasieutbildning, komma in, få ett fast jobb efter gymnasietiden och ha en självklar del i samhället. Med de nya betygssystemen stänger vi vägen fullständigt för dessa ungdomar (som i många fall inte är teoretiker utan istället praktiker) idag. Får du inte godkänt i kärnämnena kommer du inte vidare. Du stämplas och vägen vidare i samhället blir så mycket svårare. Kanske måste vi diskutera mer kring de krav som ställs på dagens skolbarn? Måste alla vara teoretiker i vårt samhälle? Måste alla ha högskolekompetens? Måste alla läsa ett språk utöver engelskan?
Jag tror inte på att dagens skolbarn på något vis har sämre kunskaper än vad vår generation hade under skoltiden. Tvärtom. De är uppväxta med en skola där de har fått lära sig kritiskt tänkande, ifrågasättande och dialog. Till skillnad mot oss som satt i en bänk och skrev av det läraren skrev på tavlan utan att ifrågasätta. De har ett kunnande kring det digitala samhället som är värt guld och många är de som t.ex. driver egna nätbaserade företag. En kreativitet och entreprenörskap som är oerhört viktigt. Kanske viktigare än om man blir godkänd i engelska eller inte.
Skolfrågan är så oerhört komplex och det finns så många olika infallsvinklar och komponenter som spelar in och det var just det jag ville visa på med mitt inlägg. Att eventuella skolproblem inte löses enbart i skolan och med lärarutbildning, höjda löner etc. Likaså att vi aldrig får ta för givet att barn som inte uppnår målen i ett eller flera skolämnen per automatik har att göra med att barnen struntar i skolarbete eller närvaro. Visst finns de barnen också men sanningen är ju att de flesta barn sliter som djur med sitt skolarbete men att det kan finas en mängd olika orsaker till varför inte målen uppnås. Vi är inte alla lika och att då ha samma krav på alla är kanske inte den bästa lösningen. Varken för eleverna, självkänslan eller samhället.
Tack Monnah för att du tog dig tid att dela med dig av dina kloka tankar och erfarenheter kring detta ämne.
Huvudet på spiken, Lotta! Jag kan bara hålla med! Som förskollärare som jobbar med de yngre barnen, så tycker jag att det börjar redan där. Föräldrar ska inte krävas på ansvar för uppfostran och rutiner, det är det personalen som ska stå för. Vi ska alltid ha barnets bästa för ögonen men det gäller inte föräldrarna.
SvaraRaderaJag ska väl understryka att det också finns massor av fantastiska föräldrar också...
Kram och trevlig helg!
Så rätt så! Jag känner fler som jobbar på skola som lärare i olika åldersgrupper och de barn som oftast har störst problem har inga riktlinjer hemifrån. Dessutom så gör vissa barn aldrig något fel för det kan ju inte deras små änglar göra.
SvaraRaderaVi hade för nån vecka sen på hälsning i skolan av ungdomar som slängt upp parkbänkar i klätterställningen, haft sönder gungan, stökat till och dessutom varit uppe på taket och kollat om fågelungarna kunde flyga! Så de första dagarna den veckan så hitta de döda fågelungar lite var stans på skolgården. Fattar inte vad som är kul, ballt med ett sånt beteende??
Husen ligger alldeles inpå skolan så folk runt om hör att det är liv där på kvällarna och att de springer på taken. Det jag undrar då: Är det ingen som gör något??
Jag blev så irriterad den dagen så när jag kom till jobbet så gjorde jag ett inlägg på facebook, jag skriver i stort aldrig där, men det är en del från vårt lilla samhälle som är med där och då undra jag om bristen på ingripande och om det var helt okej att de skulle få hålla på så här? Vet inte om du har facebook men där skriver folk de mest löjliga inlägg och får en massa respons på det. Kan säga att det var ingen som kommentera mitt inlägg! Då undrar jag vad vet folk? Vet dom vilka som härjar men inte vågar stöta sig med någon? Jag skulle bli glad om någon sa till om mina barn gjorde något dumt så jag fick reda på det istället för att folk ska gå och prata bakom ryggen på en om vilka ohyfsade barn man har.
Jag drar mig inte för att säga åt varken mina egen barn eller andras om de inte kan uppföra sig och jag önskar att fler gjorde det.
Jag tror på regler. Även om de vill vara ute längre och tycker man är dum eller nått så är man ju ändå hemma och väntar på dom. Istället för att kom när du vill, jag bryr mig inte!
Nu fick jag ur mig det också! : )
Ha en toppen helg!
KRam Kia
Skulle kunna skriva mycket om detta men känner att orken inte finns nu så jag nöjer med att säga att jag håller med dig till hundra procent, kloka kvinna!!! Ha en toppenbra helg! Kram Jennifer
SvaraRaderaHej vännen, ett mycket klokt och tänkvärt inlägg! Jag håller med dig fullständigt är sååå trött på alla datorer och egentid, nej umgås med barnen när de är små tiden går fort snart är de vuxna! Ha det gott kram från Maria
SvaraRaderaLotta, kloka Lotta! Med barn följer ansvar, det har blivit så lätt att lägga det ansvaret på samhället, ens egna barn är ens egna att fostra till kloka individer, att lära dem de grunder vårt samhälle är byggt på. Att rättvisa kanske inte är det samma som att alla ska ha rätt till precis allt utan till samma möjligheter, att växa trygga och varma i den förvissningen att ens föräldrar har ens bästa för ögonen. Jag ser skillnaderna på den generation som min äldste tillhör och den hans småsyskon tillhör. Jag har alltid varit den yngsta mamman (henne de andra tittat lite snett på under alla föräldramöten genom hans uppväxtår utom de på gymnasiet) Nu är jag snarare den som är närmare 40 på föräldramötena, trygg i min förvissning om att jag faktiskt gjort ett bra jobb med min äldste och nu försöker att ge mina yngsta samma förutsättningar. Däremot så vet jag att alla barn får inte en grundtrygghet med sig här i livet, de blir överlevare och en del av dem behöver mer hjälp än andra. Men vi föräldrar har ett ansvar att våra barn tar tillvara på de möjligheter som den fantastiska svenska skolan har att erbjuda. Att se, höra och finnas för sina barn är det viktigaste... allt annat är bara kringfaktorer och egentid vad är det? Det trodde jag försvann när barnen föddes? För det har man aldrig mer...
SvaraRaderaKramar & Ha en skön helg!
Tyvärr finns det barn i dagens samhälle som inte har föräldrar värda att kallas för mamma och pappa. Så sorgligt är det. Det kommer alltid att finnas barn som finner tryggheten i skolan och inte hemma.
SvaraRaderaSjälvklart är det vi föräldrar som får ta ansvar för våra barn (och även andras. Alla är vi förebilder, inte bara för egna barn utan också för andras. Värt att komma ihåg och att förstå.
Kram
På min sambos skola här i Spanien är det helt annorlunda. Det är en otroligt tät föräldrakontakt. Det skickas brev, det samtalas, några obligatoriska träffar varje termin med prat om betyg och hur det går för eleven, möjlighet att komam och prata med läraren varje måndagseftermiddag... Det hänger så mycket på föräldrarna hur eleverna klarar sig i skolan. Skolan pratar med föräldrarna när eleverna har problem eller missköter sig på lektionerna, och i de fall där föräldrarna bryr sig har det effekt också.
SvaraRaderaJag blir så glad över att läsa detta! För oss som jobbar i skolan blir det en enorm press, ibland står det till och med i tidningarna - "Fler och fler barn är överviktiga, vad gör skolan?" Det och det händer, vad gör skolan? När man skriver åtgärdsprogram för att hjälpa barn som behöver stöd i skolan FÅR man INTE skriva något som föräldrar ska hjälpa till med (ex läsa tio minuter hemma med barnet)...Allt ska göras i skolan. Så detta behövs! Om ALLA tar sitt ansvar, föräldrar, skola och samhälle, då blir det bra (och man märker på de barn som HAR engagerade föräldrar, de gör mycket bättre ifrån sig i skolan. Och det oavsett utbildningsnivå! De som har föräldrar som lämpar över ansvaret presterar sämre för det mesta, men undantag finns.) TACK Lotta!
SvaraRaderaLotta Lotta Lotta...
SvaraRaderaHuvudet på spiken! Det är så oerhört många som inte förstår, att i och med att man tar på sig ansvaret att bli förälder, så följer vissa plikter... Det genomsyrar ganska mycket utav dagens samhälle... Alla ser till sina rättigheter och inte skyldigheter...
Jag tycker ta mig f...n att man som förälder har huvudansvaret för barnens skolgång!!! Man måste våga VARA förälder!!! Att hjälpa sina barn... För det är ju faktiskt det man gör, genom att se till att barnen hamnar i säng i rätt tid på kvällen eller genom att se till att det finns en riktig frukost i magen INNAN det är dax att gå till skolan... Att förbereda barnen så att dom orkar... Likaså är det våran förba...de skyldighet att HJÄLPA barnen med läxorna, så att kunskaperna i lugn och ro kan befästas hemma, i hemmets lugna vrå...
Sedan föds vi alla med olika förutsättningar... Det vet jag, som mamma till ett barn med dyslexi... Men utan min påstridighet som förälder hade mitt barn ALDRIG varit där han är i dag! Jag har tjatat på sonen och jag har tjatat och fajtats med skolan för att se till att han får det han BEHÖVER för att kunna utvecklas... Så att han bedömms ut i från den kunskap han har och inte utifrån hur han läser och skriver, då det är detta som hans handikap...
Men TILLSAMMANS så har vi lyckats! Skolan OCH hemmet!!! Med en ständigt pågående dialog mellan hem och pedagoger... Jag har lagt mig i och KRÄVT att få vara delaktig...
Jag är JÄTTESTOLT när jag tittar på min son och ser vart han befinner sig i dag....
Och det som varit min drivkraft är att jag aldrig någonsin skall kunna fråga mig själv, varför gjorde du inte mer... Jag anser att det är mitt ansvar som förälder att hjälpa mitt barn till att utvecklas, så långt min förmåga räcker...
TACK för att du lyfter en så viktig fråga!
Största kramen Carin
Jag vill bara säga tack för att du öppnar upp för perspektiv i skoldebatten, jätteviktigt. Trevlig sommar Lotta, nu ska den här läraren vila upp sig inför höstterminen :) Kram!
SvaraRadera