Superwoman

Vid första anblick kan det vara svårt att tro det, men bakom leendet, de glittrande ögonen och det numera inte lika blonda håret döljer sig en Superwoman. Jojomensan, yours truly är en Superwoman utan dess like. En som dagligen utkämpar fighter mot det onda och som aldrig ger upp kampen för att det goda ska vinna. Fighterna blir allt fler och allt svårare att försvara sig mot men är man en Superwoman så är man. Att lägga sig på rygg och ge upp är inget alternativ. Aldrig.

Men har jag inte fullt upp med familj, arbete, hus, hem, vänner, drömmar och att leva kanske någon undrar? Vill jag verkligen vara en Superwoman också? Nej, det vill jag inte. Det finns inget hellre jag önskar än att kunna pensionera mig från Superwoman-rollen. För ska jag vara ärlig så är det inget glamouröst alls med att vara en Superwoman. Tvärtom så är jag så vansinnigt trött på att allt större del av mitt liv går åt till att bl.a. försöka förhindra attacker mot min dator. Att hela tiden försöka värja sig mot en strid ström av virus, mail, filer och falska meddelanden från människor som vill mig illa. Människor som vill förstöra och som vill sno varenda krona jag äger (hade de sett min skrala plånbok hade de inte ens gjort sig besväret).

Och som inte det vore nog drabbar detsamma min mobiltelefon och inte ens på den gamla hederliga fasta telefonen är jag fredad. Nej, där ringer de oseriösa "försäljarna" på dygnets alla timmar, från alla möjliga länder och även de vill komma åt mina pengar. Inbrott (jo, tre gånger har vi haft besök), skimning (det kan jag inte ens stava till men när det väl drabbar mig, för det känns som en tidsfråga, lär jag mig säkert hur det stavas), oseriösa försäljare som stoppar bilar på vägen eller knackar på dörren här hemma och ska sälja allt från guld till mattor. Det tar aldrig slut. Tvärtom känns det som det ökar och ökar.

Kanske vill de alla åt mina 4 miljoner pund som jag ärvde i förra veckan? Allt enligt ett brev skickat från en "advokatbyrå" på Irland. Kanske var det motiveringen att jag hade samma efternamn (som jag delar med mängder och åter mängder med svenskar) som den avlidne som fick mig att skratta högt. Eller så var det faktum att jag tog min mans efternamn då jag gifte mig. För att inte tala om meningen om att detta absolut inte var något olagligt.

Ja, kanske borde man bara skratta åt eländet. Men nej, jag blir förbannad! Förbannad över att jag som är en glad och trevlig person som tror de flesta människor om gott nu istället allt oftare måste inta en mistänksam attityd då det dyker upp telefonnummer jag inte känner igen, då jag kollar min inkorg på mailen eller plockar ut pengar ur en bankomat. Jag är trött på att hela tiden behöva vara en Superwoman. Jag önskar jag slapp. Men hellre en Superwoman än att känna uppgivenhet och hopplöshet. Den glädjen tänker jag inte ge dem. Nej, jag boxar vidare på boxbollen och drar på mig Superwoman-dräkten imorgon igen. En ny dag och nya fighter.

(Fotografi: Min plats i solen)