Jag hade tänkt skriva om det vackra körsbärsregnet vi har haft idag. Om hur vinden har blåst och fått de rosa körsbärsblommorna att virvla genom luften på det där magiska sättet som i sagorna. Hur jag stod där i det rosa regnet och dansade runt efter att ha slängt soporna i soptunnan och kände livet i mig. Känslan av att jag måste skynda att älska innan allt det där rosa vackra har försvunnit.
Jag hade tänkt att skriva om hur sommaren har retats idag. Kolsvart himmel - klarblå himmel. Regn - sol - regn - sol. Oavbrutet hela dagen. Som ett litet barn som leker med en kran. Av och på.
Jag hade tänkt att skriva om hur hela familjen har haft städdag och tillsammans hjälpts åt med alla de där måstena som finns i ett hem. Tillsammans blir vi oslagbara och hjälp, så roligt vi har. Många härliga skratt och kramar.
Jag hade ju tänkt att skriva om allt det där härliga men istället blev det oro då ett kraftigt illamående slog till, smärta i bröstet och ett tryck. All kraft rann ur mig och jag blev rädd. Blev påmind om besöket på akuten med maken tidigare i år. Då var det han. Nu var det jag. Makens oroliga blick och undran om vi skulle åka till sjukhuset. Nej, jag ville bara vila. Ta det lugnt. Sov oroligt några timmar. Smärtan i bröstet och tröttheten är kvar då jag vaknar.
Mängder med tankar virvlar runt i huvudet. Jag är ingen tonåring längre, jag fyller 40 i år och jag måste bli snällare mot mig själv. Det är svårt det där med inre stress. Att inte vilja för mycket, att inte ta på sig för mycket och att inte oroa sig för mycket. Vill jag vara med ett tag till måste det till förändring. Ja, så måste det bli. Förändring.
Och skynda att älska fick en helt annan innebörd.
(Fotografi: Min plats i solen)
oj,nu blev jag med lite orolig för dig. Det var ju knepiga symptom. Om du inte redan har gjort det så vore det nog bra om du tog kontakt och pratade med sjukhuset iallafall. Bara för säkerhetens skull...
SvaraRaderaKram och var rädd om dig!
//Linda
Oj det lät verkligen inte bra. Du måste ta hand om dig
SvaraRadera( då är vi lilka gamla du och jag)
Var nu rädd om dig!
Stor Kram
Hanna
Fina du, du måste vara rädd om dej. Hur svårt det än är när man vill så mycket, när man tar på sig för mycket och när man oroar sig för mycket!
SvaraRaderaKänner igen allt det där så väl, så jag vet att det ÄR svårt, men man MÅSTE!
Kramar
Det känns som en klump i magen när jag läser ditt inlägg, både för att du fick den känslan idag och för att jag själv känner igen mig i det du skriver. Livet är för viktigt för att må så eller vara orolig.
SvaraRaderaKram Linda
Var rädd om dig!!! Åk in och kolla så att du inte behöver oroa dig. Det är konstigt med stress-symtom , de kommer alltid när man slappnar av och har det sådär underbart. Stor kram
SvaraRaderaObehagligt med tryck på bröstet.Jag kan hålla med i Karins kommentar, min sjukdom ME slog till ordentligt när jag hade kommit till en tid i livet där det började kännas som att jag kunde få leva mitt tempo. Och senaste året har varit tufft från att varit driven och kreativ själ mår jag illa och tappar energi av minsta fysiska ansträngning.
SvaraRaderaTa hand om dig och lyssna på kroppen den har något den vill säga!!
Kram Lotta
Men vännen!! Vad läskigt det låter.. Finaste du, ta hand om dig till fullo, vila, sköt om dig själv.
SvaraRaderaMånga kramar Helena
Ja du Lotta, vad är det för fel på oss som inte lär oss och som ständigt glömmer bort att vara snälla mot oss. Jag har också haft bröstsmärtor, så pass att jag inte tog mig ur sängen. Stress var förklaringen till detta obehagliga. Men det är svårt så svårt...
SvaraRaderaLåt oss en gång för alla att ta lärdom.
Kram
Hej min vän, Vilken vacker dag det varit och så händer dig ngt sådant, förstår din rädsla, er rädsla. Balans är så svårt, så mkt man vill, så mkt vi tror vi måste, så mkt, så roligt... det där lilla ekorrhjulet som stundtals snurrar i allt högre tempo. Ibland tillåter man det då det handlar om roliga saker men ändå, trots detta, blir det för mkt. Och så den där stresskänslan som ibland fångar en i ett obehagligt grepp, ger tryck över bröstet och tvingar en att andas långsammare. Livet är så vackert, så skört, så storartat, så orättvist, så bubblande, så omtumlande och så fantastiskt.
SvaraRaderaHoppas du finner ro och att trycket lämnar dig och flyger all världens väg.
Stor kram på dig! Anna
Du skriver vackert till och med om oro och smärta! Och orolig blir jag för dig! Fick en klump i halsen när jag läste ditt inlägg. Du måste vara rädd om dig, vännen!
SvaraRaderaKänner så väl igen de där symptomen, drabbas själv ibland (oftare igen på sistone) och kastas många år tillbaka i minnet då jag var helt övertygad om att jag skulle dö! Men det var första gången jag hyperventilerade och hade inte en aning om vad som hände med mig. Som någon ovan säger så kommer det ofta när man slappnar av och ser fram emot lugn och ro - då slår det till. Och oron för att det är hjärtat som spökar släpper aldrig taget om mig, så jag tror jag förstår hur du känner. Själv är jag 48 och tankarna är inte utan oro, men känner mig också lätt hypokondrisk. Har lite svårt att erkänna att jag oroar mig, så på bloggen har jag inget nämnt. Men nu vill jag dela med mig. Känner din oro och vill skicka massor av värme och lugn till dig. Kanske skulle vi må bra av en rejäl hälsoundersökning, både du och jag ;)
Ta nu väl hand om dig!
Många stora bamsekramar till dig, fina bloggvän! Suz
Ta vara på dig!!
SvaraRaderaFörstår att det känns oroligt och kanske skulle du behöva tala med någon läkare om dina symtom.
SvaraRaderaVi är dåliga på att lyssna på kroppen mitt i vardagsstressen.
Allt gott till dig!
Märit
Var rädd om dig, kolla upp det om det inte släpper. Det mesta kan faktiskt vänta även om det kanske inte känns så i stunden.
SvaraRaderaKramen
Var rädd om dig, och lyssna på din kropp, den vill nog säga dig något?? Förstår verkligen din rädsla. Hoppas att du mår bättre idag och verkligen kan njuta av dagen och förhoppningsvis ledighet med familjen! Bry dig bara om det vackra blombladsregnet som du så vackert beskrev!
SvaraRaderaKram Pernilla
Men kära du, var rädd om dig!
SvaraRaderaDet är aldrig lätt att veta vad man ska välja bort. Men att dra ner på tempot är viktigt.
Så lyssna på din kropp, den signalerar när du måste varva ner.
Jag hoppas att smärtan försvunnit nu.
Och att du slipper uppleva det igen.
Kram
Katarina
Finaste Lotta! Var rädd om dig!!! Största kramen! Carin
SvaraRaderaDet är inte bra med stress...att kropper säger ifrån är en varning...bra att själv inse att det måste bli förändring... först då kan man göra något åt det:) Tänk på att prioritera...välj bort...allt behöver inte göras nu...gör saker som får dig att må bra:)) Ha en fin helg Kram maria
SvaraRaderaHoppas verkligen du mår bättre idag, jag har sänt många tankar till dig idag.
SvaraRaderaHär har vi faktiskt fått lite sol idag och jag är bara så glad för det.
Kram
Hanna
Lotta, Lotta var snäll mot dig.
SvaraRaderaVarmaste kramen.
Så vackert och så skört är livet! Om jag kunde skulle jag kokat en kopp té åt dig och lyssnat ett tag på dina bekymmer. Ibland kan det vara skönt att få vräka av sig lite.
SvaraRaderaMassor av varma styrkekramar!
/Solsippan
Fina! Hoppas att du mår bättre nu... Kroppen är bra som säger till en när det är dags att byta riktning och kanske även stå still.
SvaraRaderaStor kram och hoppas att du får en skön helg nu med lugn och ro.
Hoppas verkligen du mår bättre? Denna stress är ett fördärv, så mycket man vill göra, så lite tid...
SvaraRaderaTa väl vara på dig vännen! / Kram
Kära Lotta, tycker verkligen du borde besöka ett sjukhus för att kolla upp. Det låter stressrelaterat men är värt kolla. Ja vi borde alla vara snälla med oss själva, det är så lätt glömma bort och kanske ta förgivet att vi ska hålla i alla väder. Vila och ta hand om dig med dina kära. Stor kram.
RaderaMen fina Lotta, nu gjorde du mig orolig! (Eller - det är så klart att du inte ska ta ansvar för min oro!) Jag hoppas att du får möjlighet att vila, ta vara på dig, komma igen. Och var försiktig. Stress, ångest, hjärtinfarkt... De ligger alla nära varandra, men det är viktigt att inte strunta i kroppens automatiska nödbroms. Många varma kramar till dig!!
SvaraRaderaÅh, fina, fina du, jag hoppas verkligen att du mår bättre. Den där stressen är livsfarlig, jag känner hur den fortfarande har greppet om mig och hur dåligt den får mig att må, men jag har inte gett upp kampen jag ska vinna den, även om det går trögt. Jag hoppas verkligen att du kan vinna din kamp och tänk på dig själv och gör sådant som får dig att må bra, det är så otroligt viktigt. Må så gott kära du! Kramar Jennifer
SvaraRaderaMen finaste... Rädslan griper tag i mig och jag bli alldeles stel och stressad när jag läser!!! Ta hand om dig, lova det <3. Snälla skriv,skriv,skriv att du mår bättre nu! Kramar Marie
SvaraRaderaÅh, hjälp...!
SvaraRaderaFörst måste jag säga att din text är otroligt vacker, och inspirerande.
Sen måste ajg säga att detta är mkt oroande och jag hoppas verkligen du mår bättre nu. For du in till sjukhuset för att göra en check?
Hade en liten "skrämsel" i jul när jag var utomlands med min partner. Mycket gick fel under resan, och med andra turister med oss (vi hade ordnat hela resan), belv det en oerhörd stress och min partner fick en ångest attack, smärta i bröstet, svårt att andas, smärta i armen och allt det där. Jag trodde det var hjärtinfarkt, men en annan tjej hade sett detta ske förut, plus att hon ofta upplever ångest attacker, så hon kunde se att det inte var en infarkt. Fy, det var skrämmande.
Ta väl hand om dig! Det finns många som älskar dig och vill ha dig runtom sig i många fler år. Njut av livet och älska varje dag. =o)
kramar
Fy så läskigt! Du måste verkligen, inte skynda kanske, men älska dig själv varsamt och kärleksfullt.
SvaraRaderaHa en riktigt underbar kärleksfull vecka!
Kramar!
Tack snälla, snälla ni för all omtanke och värme! Jag blir rörd till tårar och tänker låta era ord linda sig som bomull kring mitt hjärta. Tack!♥
SvaraRaderaKram Lotta
Nä! Jag ser att det är ett tag sen du skrev detta nu men jag vill också skriva: ta HAND om dig
SvaraRadera<3
KRAM Annelie