Vad är det med oss kvinnor och det här duktighetssyndromet? Var kommer det ifrån? Finns det i våra gener? Uppfostras vi till duktiga flickor? Är det samhället som föser in oss i en duktighetsfålla? Eller kan det vara så att det är något vi kvinnor skapar själva? Ett ok vi lägger på våra egna och alla andra kvinnors axlar? Ett självalt martyrskap? Varifrån kommer detta oerhörda duktighetssyndrom som tycks drabba den kvinnliga delen av befolkningen?
Som kvinna och mamma till två tonårsdöttrar har jag funderat mycket kring det där. Det tog tid innan jag insåg att jag var drabbad av duktighetssyndromet och det tog mig en utmattningsdepression att slå näven i bordet och sluta vara den duktiga flickan. Det var smärtsamt men framförallt befriande att göra upp med mig själv och offerrollen jag hade hamnat i. Ta kontrollen över mitt eget liv, lära mig att säga nej för att kunna säga ja till mig själv. Inte göra saker för att behaga andra och framförallt inse att mitt värde inte ligger i vad jag presterar utan i vem jag är.
Jag hoppas innerligt att mina egna döttrar ska vara bättre på att be duktiga flickan inom dem att fara och flyga än vad jag var. Jag och deras pappa har under hela deras uppväxt försökt lära dem att det inte är vad de presterar som definierar dem utan vilka de är som människor. Likaså att deras skolarbete är något de gör för sin egen skull, inte för oss, lärare eller någon annan. Att kontrollen över deras liv och den de vill vara ligger i deras egna händer.
Men det är inte lätt i ett samhälle som mer än någonsin har kommit att handla om vad du presterar. Om status, yta och fasad. Allt jag kan göra är att hoppas att jag inte har fört vidare duktighetssyndromet till mina döttrar. Att jag tillsammans med deras pappa har lyckats bryta mönstret. Och jag känner hopp när jag ser dessa två som med stora steg stormar mot vuxenvärlden utrustade med stora, stora hjärtan och en självkänsla och ett självförtroende som lyser starkt omkring dem. Med en inre styrka och mod att gå sina egna vägar. De ger mig hopp.
(Bild via )
När jag fick MS gav jag upp duktighetssträvan - och nu 7 år senare är jag så glad över att fokusera på det som är roligt och viktigt (sedan är det ju en bonus att jag fortfarande mår bra också).
SvaraRaderaMina söner har växt upp med en pappa som lagar mat och städar precis lika mycket som jag (han lagar faktiskt mycket oftare mat än jag dessutom) så jag tror att de kommer utgå från det den dagen de träffar någon de vill dela sitt liv med. Och då kanske mina blivande svärdöttrar också kan slippa kravet på att känna sig "duktiga" hoppas jag. :-)
Lotta Lotta.... Inga lätta funderingar...När viljan många gånger är större än orken... Att våga säga nej... Jag känner själv att denna veckan kostar på, och har därför bestämt mig för att säga nej...
SvaraRaderaMen det här med ambitioner kan även gälla pojkar... ;-) Vi var nyligen på utvecklingssamtal med sonens mentor... Årskurs 8 är en tuff period i livet... Och sonen fick då rådet av sin kloka mentor: -Prestera bara vad du måste! Det är okej att "bara" bli godkänd! Man behöver inte ALLTID prestera sitt bästa! Man kan inte ALLTID prestera på topp!
Tänk om lite fler resonerade så... Det är ok att inte alltid prestera på topp.... I stället för att bränna ut sig....
Kraaam Carin
Känner igen mig. Har gett upp det nu som gravid. Har veckovis knappt kunnat ta mig upp ur sängen. Jag vill aldrig mer tillbaka till den där duktigheten.
SvaraRaderaJag tror att det kommer från oss själva, lite med det där kvinnor kan som gått till överdrift. Vi inte bara kan, vi ska visa att vi är bäst. Vi klarar allt. Vi är inte svaga någonsin. Helt fel!
Jo du har så rätt..vi måste skärpa oss..tänka på oss själva..men svårt är det!! Tur du är medveten, och tänker på dina döttrar..jag har INTE gjort det..min dotter säger det...att jag smittat henne med att vara duktig och alla till lags..Men hon jobbar på det nu!! Tränar på att säga nej, och göra det HON vill..Hon är nu 27, och jag tror hon lyckas!!! Helt omedvetet smittar vi våra barn, att bli som oss...huvva!! Precis som man inte duger...MIN pappa, gamla manm,85 år, han ser oss barn, bara med det vi gör och uträttar..som hans föräldrar i sin tur såg honom..ja ja, prestera mera och vara god, framgångsrik och smal..hahah det är min fars slogan..jag uppfyller inte detta..och bryr mig ej heller..Jag tror inte jag smittat detta på mina barn, men samhället bakar in oss i det..Sen är vi trötta, och orkar inte umgås..INGET liv. Tur att vi är så kloka och ändå Tänker på det...sen är det en annan sak att leva efter det också. Ränder som inte går bort i 90 graders tvätt precis..Men du är KLOK, och segern är din..Kram Karina
SvaraRaderaJa du.. jag hoppas innerligt att mina barn ska ha fått med sig självkänsla och självförtoende in i vuxenvärlden. Det verkar så nu iallafall. Men samhället vi lever i har så sjuka ideal. Man ska va högpresterande både på jobb och hemma, allt i toppskick och bara det senaste som duger. Yta, yta och lite mer yta. Vi tappar bort oss själva.
SvaraRaderaEfter några hårda smällar,( några läxor ska man visst ha i livets skola), så tycker jag att jag är good enough ;) men vägen hit var inte lätt. Det erkänner jag villigt.
Och när ens barn drabbas av sjukdom blir det än viktigare att njuta och umgås med varandra som familj och inte av att dränkas av alla dessa måsten. Vi blir liksom inte lyckligare av designprylar och nystädat jämt.
Kram Maria
Visst är det konstigt? Hoppas att vi kvinnor ska lära oss hitta en balans i allt, och inte ska behöva känna att vi behöver prestera hela tiden, överallt, i allt.
SvaraRaderaKram
Jag hoppas att den kommande generationen får mjukare värderingar och väljer att leva lite mera "back to basic", men det är bara en förhoppning jag har, tyvärr tror jag inte att det kommer att bli så.
SvaraRaderaTack goa Lotta för din kommentar och reflektion hos mig!
SvaraRaderaJag kan ju bara när jag läser det du skriver tänka att jag verkligen hoppas att du idag vet mer än väl att du är den du är, utan duktighetssyndrom eller massa prestation. För mig är du en varm, kärleksfull själ, glädjande och lyftande ord och kommentarer, vacker poesi och klok som en bok. Visserligen har jag skaffat mig den bilden utifrån något du gör...bloggar och lämnar avtryck men jag tror inte du gör det för att du måste, utan för att du verkligen vill och mår bra av det, precis som jag:-)Det har varit, är och kommer vara det dina fina flickor får med sig och refererar till.
Bamsekram!
Emma
Jag tror att det delvis är något som är inlärt (man måste visa upp en snygg fasad) och delvis något som vi matas med genom massmedia dag in och dag ut... Jag har alltid varit en riktig storasyster Duktig, men numera visar jag också min sårbarhet och säger nej då det behövs. Jag säger faktiskt ja för att jag vill hjälpa eller göra något bra mycket mer ofta också! Just nu orkar jag inte riktigt med att vara med andra människor så mycket trots att jag egentligen är social, och delvis är det faktiskt för att jag inte orkar med "spelet". Kram!
SvaraRaderaVilken underbar Dikt <3 Älskar orden!
SvaraRaderaTack fina du för värmande ord på min blogg.
Ha en underbar dag / Kram
TACK för att DU finns
Här skrivs så många kloka saker i det här alltid aktuella ämnet, så jag har inget mera att tillföra. Har väl inte lyckats speciellt bra med mina egna barn, när det gäller den sidan, men å andra sidan verkar de ändå lyckliga i sina liv.
SvaraRaderaMin duktighet förde mig också till utbrändhet, med en del livslånga skador...men också nya möjligheter! Har nu ett långt lyckligare liv än någonsin förr och gläds åt varje dag.
Kultur och uppfostran tror jag är det största bekymret. Vi flickor ska vara snälla och duktiga, inte busiga och bråkiga och ta plats som killar gör. Det finns många föräldrar som ni, men många många fler som sitter kvar i fällan. Och skolan. Och arbetsplatser osv osv. Inte är vi jämlika. Inte så länge kvinnor jobbar 1 timme och 10 minuter gratis jämfört med en man som gör samma jobb.....
SvaraRaderaVilket otroligt bra citat och bra skrivet av dig. Det där duktighetssyndromet känns som att det drabbar flest kvinnor, och jag kämpar för att komma ut ur det. Jag försöker givetvis att inte föra över det på mina barn och försöker att få dem att käna sig bra precis som de är, och att de ska göra det de känner för. Men jag märker på min äldsta son att han tyvärr tagit över mycket från mig och han vill prestera bra i allt han gör. Jag var ung när jag fick honom och var väldigt osäker på mig själv vilket jag tror har spelat in, att jag när han var liten, ville göra allt "på rätt sätt" och tyvärr hann det spegla av sig i honom, men jag försöker verkligen att få det ur honom nu när jag själv jobbar med det.
SvaraRaderaTack för dina fina och tänkvärda inlägg! Kram Jennifer
Underbart citat och kloka ord från dig som vanligt! Jag ska visa citatet för min dotter - hon kan behöva det :).
SvaraRaderaKram!
Ja jag har också dragit på det syndromet i många år,och jobbat på det ett antal år. Det har även gett mig kronisk trötthetssyndrom som får mig att ytterligare öppna mina ögon till vad som är viktigt här i livet.
SvaraRaderaKram Lotta
Duktig flicka, duktig kvinna... det tar aldrig slut, jag vet att jag vid något tillfälle skrev ner precis allt jag gjorde både på jobb och hemma, det blev en skrämmande lång lista. Efter det sjukskrivning och prioriteringar eftersom kroppen sade stopp för ungefär ett år sedan nu i dagarna. Det värsta är att det jag lärde mig då är svårt att implementera även om jag försöker att bolla de bollar som jag vill bolla med!
SvaraRaderaBra skrivet vännen och härligt med så sunda tonårstjejer!
Kramar
Nettan
Jag kämpar också emot det där. Man mår så mycket bättre om man följer sin egen inre vilja och lyssnar på den. Jag önskar att alla ungdomar idag kunde få känna sitt eget inre värde istället för att följa all galen utseendefixering.
SvaraRaderaKramar!
Så sant så sant!!
SvaraRadera