Tonårsmamma

Jag är en tonårsmamma och i ett tidigare inlägg skrev jag att ordet tonårsmamma är ett av de vackraste ord jag vet. Lisa skrev i sin kommentar till det inlägget att jag nog var den första hon hade hört säga det. Det fick mig att tänka på det där. Tänka på hur vi kvinnor ofta hyllar småbarnstiden som den allra bästa. Vi använder ord som mysigt, gosigt, lycka och med stolthet i rösten hyllar vi alla framsteg våra små gör i sin utveckling.

Tonårstiden råkar däremot ofta ut för det motsatta. På förhand målas tonårstiden ut som en period som kommer att vara jobbig, besvärlig och full med bråk och tjat. Alla eventuella problem härleds till att barnen befinner sig i den problematiska tonårstiden och föräldrar ojar och suckar över att det är besvärligt att ha tonåringar i huset. Vilket riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

För lika lite som småbarnstiden bara är ett rosa skimmer så är tonårstiden inte per automatik en kaosperiod i hemmet. I mina ögon skiljer sig faktiskt inte de båda perioderna åt särskilt mycket. Samma närvaro, stöd, uppmuntran och bekräftelse som barn behöver då de är små behöver de som tonåringar. Kanske till och med mer. Tonårstiden behöver inte bli en krigszon om vi föräldrar insåg att vi själva har en stor del i det som händer.

Vi har alla varit där. Tonåren. Tiden då det är mycket som sker i både kropp och knopp. Tiden för frigörelse, tiden för att stå på egna ben och finna sig sin plats och sin röst i det stora hela. Ena foten i det trygga som barndomen (förhoppningsvis) innebär och den andra i det stora äventyret som vuxenvärlden innebär. Det är hormoner, sökande, frigörelse och testande av gränser. Det är behovet av att ha närvarande vuxna som vågar vara vuxna. Som stöttar, uppmuntrar och framförallt lyssnar. Men det är också vuxna som sätter gränser, vågar och orkar ta konflikter och vågar vara föräldrar.

Föräldrar som inser att barnet börjar bli vuxen och att det är dags att sluta curla och steg för steg överlämna ansvaret för sitt liv åt tonåringen själv. Att låta tonåringen få finna sig själv med allt vad det innebär med att fatta beslut och ta ansvar.  Föräldrar som inser att tårarna, snäsandet och smällandet i dörrarna är jobbigast för tonåringen som kämpar med att hitta sig själv. Att det är en process som vi alla måste gå igenom. En process som går över. Och att det viktigaste vi föräldrar kan göra är att stötta dem, finnas där och lyssna.

För tonårstiden är ju så mycket mer. Det är privilegiet att få följa med på deras resa mot vuxenvärlden, stoltheten över de mäniskor de har blivit, över att se dem växa med ansvar, dela deras smärta då de går på någon av livets alla minor och glädjen över att se dem resa sig upp igen, diskussionerna, skratten, tårarna och kramarna. För kramarna tar inte slut. De fortsätter.

Tonårstiden är ännu en av livets alla guldåldrar. Tiden då ditt barn hoppar ut för klippan och provar sina vingar medan du står kvar leendes vinkande, med andan i halsen och hoppas att allt ska gå bra. Hoppas att du har lyckats ge ditt barn både vingar och rötter och modet att använda sig utav dem. Ja, jag vidhåller att tonårsmamma är ett av de vackraste ord jag vet och att tonårstiden är en guldtid och jag känner tacksamhet över att jag får dela deras resa. Jag är en stolt tonårsmamma.

(Fotografi: Min plats i solen)