Bloggintolerans

Jag brukar hylla bloggvärlden för all dess värme, uppmuntran och kreativitet. Ett ovärderligt peppande nätverk fyllt med så mycket styrka och mod. Kanske för att det är den del av bloggvärlden som jag har haft turen att mötas av här på min egen blogg.

Men hur mycket jag än skulle önska att bloggvärlden vore ett enda Happyland så är det inte på det viset. Bloggvärlden är en del av samhället och verkligheten utanför datorskärmarna och därför möter vi även i bloggvärlden intolerans.

Det allt mer eskalerande näthatet som inte bara drabbar bloggare utan många av dem som rör sig ute på eller omskrivs på nätet har jag skrivit om  här tidigare. Något som vi inte får acceptera vare sig på nätet eller i samhället i övrig.

Men det är inte bara elaka eller kränkande kommentarer som en bloggare kan råka ut för, utan även annan form av intolerans och bristande respekt som vi inte pratar lika högt om. Åsikter från både bloggare och de som inte bloggar om vad någon bör eller inte bör skriva om på sin blogg, att svara eller inte svara på kommentarer, hur ofta inlägg bör göras och något som dyker upp allt som oftast - uttalanden om att många bloggare bara visar upp en fin fasad och inte tar upp svårigheter eller visar smutstvätten.

Jag har svårt för det där. När någon kommer med pekpinnar och talar om för andra hur de bör göra. Något som jag tycker visar på en bristande respekt och empati för andra människor och deras sätt att leva.

Det som jag tycker är det fina med hela det här bloggäventyret är att var och en själv bestämmer vad den vill eller inte vill skriva om på sin blogg. Vilka bilder som visas, anonym eller offentlig, besvara kommentarer eller inte och var. Det finns inga rätt eller fel. Var och en gör de val som passar bäst för en själv och sin egen livsituation.

Oavsett om en bloggare bara lyfter fram det positiva i sin blogg eller visar tillrättalagda och stylade inredningsbilder vet vi ju alla om att ingens liv är rosenrött och stylat alltid. Alla har vi vår släng av tråkigheter och matrester under strumporna emellanåt. Men behöver alla verkligen dela med sig av alla sina sidor i sitt (och sin familjs) liv offentligt? 

Vi har alla olika mål med vårt bloggande, några vill att det ska vara en feelgood-oas fri från tråkigheter (som den personen kanske får nog av i livet utanför skärmarna), några bloggar handlar om ett speciellt intresse som matlagning, inredning, mode, trädgård eller böcker med fokus på bara detta. Det finns bloggar som fokuserar på foto medan andra handlar enbart om ord. Några vill skriva för den stora massan medan andra vänder sig till den lilla.

Själv har jag en hullerombullerblogg som spretar hej vilt eftersom det är så mitt liv är. Här samsas ord och bild, djupt och ytligt, lycka och sorg i en enda salig röra. Små delar av min vardag och den jag är men inte hela Lotta. För självklart väljer jag som de flesta av oss bloggare att hålla delar av mitt liv utanför bloggandet. Ett aktivt val. Och för oss alla är gränsen för vad vi delar med oss olika.

Jag tycker så otroligt mycket om denna härliga bloggvärld men är det något jag önskar den skulle bli bättre på är det just respekten för varandras olikheter och se det värdefulla i att vi inte behöver göra lika. Att mångfald berikar.

(Bild via )