Att lita på sin röst

Berusande. Ett bättre ord kan jag inte komma på för att beskriva känslan då ett skrivflow infinner sig. Det där magiska tillståndet då det finns en direktlinje mellan mitt huvud och mina fingrar. Ett flöde av ord som bara kommer i en strid ström. Ett tillstånd då jag inte tänker utan bara gör. Ett tillstånd som bara är. En magisk känsla.

För mig kan det där magiska tillståndet vara i en timme likaväl som det kan vara i tre dagar. Oavsett vilket vet jag att då känslan infinner sig gäller att ta tillvara på den och njuta. Rida på vågen som flowet för med sig. För sanningen är den att flowet inte infinner sig varje dag. Åtminstone inte för mig. För mig handlar mitt skrivande till största del om att gå till jobbet. Om att under bestämda arbetstider ha min rumpa på stolen och skriva. Oavsett flow eller inte. Skulle jag vänta på flow eller någon form inspiration skulle det bli väldigt lite skrivit. Istället är det något så oglamoröst som en dag på jobbet. Ibland blir det 2 meningar skrivna och ibland blir det sida efter sida. Det viktiga är helheten och resan fram mot målet. Att lita på min röst och min förmåga att berätta min historia.

Det finns dock dagar då min tilltro till min egen röst är som bortblåst. Dagar då jag inte kan skriva en rad, då prestationsångest och dåligt självförtroende regerar. Dagar då jag känner mig värdelös och inte tycker jag kan skriva överhuvudtaget. Igår var en sådan dag. När jag satte mig på stolen var det som att dunka huvudet i en vägg. Det gick bara inte. Då brukar jag göra något annat. Rensa skallen. Men inte ens det hjälpte. Det var stopp. En vanlig dag hade jag kanske struntat i att skriva alls. Lämnat och hoppats på en bättre dag i morgon. Men igår var det tjurskallen inom mig som regerade och jag beslöt att lämna just den del av boken som jag höll på att skriva och istället skriva om en av mina favoritkaraktärer (jo, jag har sådana). Tillsammans med denne äldre man med det vita håret och den karaktäristiska kepsen lyckades jag slå hål på den där väggen och skriva. Ett litet vardagsberg att bestiga men känslan går inte att beskriva. En seger över det dåliga självförtroendet och tvivel.Vardagsmod i det lilla. Att lita på sin egen röst.

(Bild via med text av Min plats i solen)