
Efter resa och midsommarfirande kom vi in i en sommarlovslunk som hänger sig kvar. Med högsommarvärmen kom lata barfotadagar med bad, sol, glass, läsning i skuggan, grillning och sena sommarkvällar. Födelsedagar och annat firande har avlöst varandra på rad och tårta börjar kännas som vardagsmat. Härligt gott men det är skönt att största firarperioden snart är över och vi kan få lov att längta lite tills nästa gång det blir tårta.
Tidigare i veckan gjorde jag jordgubbssaft och jordgubbssylt vilket jag har gjort varje sommar i många år nu. Men denna sommaren blev det inte som tidigare somrar. Saften gick strålande, det var när sylten skulle kokas som det hände. Jag lyfte på locket till min stora saftgryta som stod på spisen och nej, det kokade inte ännu. Inte minsta spår. Jag gick ut ur köket och var borta max 3 minuter och det jag återvände till var KAOS. Under de 3 minuter jag var borta hade sylten inte bara börjat koka, den hade dessutom kokat över. Och då menar jag verkligen ÖVER. Hela spisen simmade i jordgubbar och röd vätska, hela fronten av spisen var som ett rött vattenfall och på golvet en röd sjö av jordgubbssylt. I röran av att torka upp med papper och trasor och golvmopp lyckads jag samtidigt göra klart jordgubbssylten. Mindre mängd än planerat men vansinnigt god. En syn som vår spis får man minsann aldrig se på matprogrammen på tv men jag skyller allt på nackspärren som jag fick med mig hem från London (förmodligen av all aircondition och fläktar överallt) som har plågat mig de senaste dagarna och som helt klart har försvagat både reaktionstiden och omdömet. ;)
Det var spännande att komma hem till köksträdgården efter semestern. Det var som att komma hem till en helt ny trädgård där det nu var dags att börja njuta av skördar. Dagar med både sol, värme och regn har gjort att det växer som tusan och igår kväll gick vi ner och hämtade potatis, lök, rädisor och sallad till grillningen. Vilken varadgslyx och visst smakar det bättre än någonting annat. Jordgubbar med mjölk till efterrätt och familjen var överens om att sommarmaten är den bästa av dem alla.
Jag måste erkänna här och nu: jag kan inte låta bli att tjuvlyssna på människors konversationer och samtal. Jo, men så är det. Att tjuvlyssna är fult, jag vet. Men det blir rent ut sagt allt svårare att inte ta del av andra människors liv då en del människor tycks vara väldigt förtjusta i att högt och tydligt dela med sig utav det för alla som har öron att lyssna med. Vilket är perfekt för mig eftersom mycket av detta tjuvlyssnande ligger till grund för mina dialoger i mitt skrivande. Ja, inte själva innehållet i samtalet (ok, ibland hittar jag guldkorn även där) utan mer sättet människor pratar med varandra.
Hur som helst, igår när vi var och badade satt det en kvinna en bit ifrån mig och inför en bekant bad om ursäkt för att hon satt där och solade när hon egentligen borde vara hemma och städa eftersom det var stökigt hemma. Varför gör vi kvinnor så? Varför tycks vi tro att det är viktigare att hemmet ser tipp topp ut än att njuta av en solig och fin dag, ta hand om sig själv och må bra? Varför ber vi om ursäkt när vi tillåter oss själva njutning? Och varför tycks vi tro att alla har hem som ser ut som de gör i inredningstidningarna? Vad gör det om barnen har släpat in sand och gräs med sina barfota sommarfötter, om disken inte har hunnits diskas, om tvätten inte har hunnits tvättas och dammsugaren inte har fått gå sitt varv? Det är nu solen tittar fram och värmen bjuder in oss till bad och lata dagar i sol och skugga. Det kommer regniga dagar då vi kan städa allt vad vi vill. Jag tror vi alla kan må bra av att släppa lite av alla måsten, det dåliga samvetet och inse att våra hem inte måste vara tipp topp hela tiden och framförallt att vi tillåter oss själva att njuta och bara vara utan att be om ursäkt eller ha dåligt samvete. För vi är alla värda njutning och den behöver inte rättfärdigas.
Ps. De senaste dagarnas teknikstrul då det har varit svårt att logga in, kommentera och göra inlägg innebär att jag ligger back både med att svara på era kommetarer och att kommentera hos er. Men jag har inte glömt bort er och hoppas att jag ska komma ikapp så fort som möjligt.
(Fotografi: Min plats i solen)












































