Att skriva

Så länge jag kan minnas har jag hittat på historier och fantasivärldar. Innan jag kunde skriva ritade jag och spelade in mina historier och sagor på kassettband. När jag vid 4-5 års ålder lärde mig att skriva insåg jag att jag hade hittat mitt sätt att uttrycka mig. Genomslagskraften i nedskrivna ord slog allt annat. Jag och orden blev bästa vänner och mina historier och fantastivärldar fann nya vägar. Många är de häften och små böcker som ligger nerpackade i lådor från min barndom med historier som jag skrivit genom åren. Små skatter som får mig att le då jag läser dem. Historier för skoltidningen kan också finnas i barndomens lådor. När jag läser dem inser jag hur influerade de var av de äventyr- och deckarböcker jag läste under de perioderna. Jag skrev det jag själv tyckte om att läsa helt enkelt. Från de sena tonåren finner jag tidningsartiklar jag skrev för en tidning. En intressant och spännande period och jag ler åt minnena. Det var en lärorik period då jag insåg att jag ville skriva och arbeta med ord men inte som journalist. Det var inte det som lockade mig. Det tog många år för mig att inse att det var orden och historierna som lockade mig. Det som hade varit min passion från början och som aldrig släppt taget. Fantasivärldarna och skapandet av berättelser, karaktärer och miljöer. Det är det jag älskar att arbeta med. Genom åren har mitt skrivande fortsatt. Ibland mer och ibland mindre. Under flera år lades skrivandet på is på grund av barnafödande, studier, företaget och min utmattningsdepression. Men hela tiden dök historier och karaktärer upp i mitt huvud och även om det då varken fanns tid, ork eller lust att skriva kladdade jag ner alla idéer i block. De finns sparade för framtiden. Förra året kom så idén. Pang så var den där i huvudet på mig. Ett litet fragment av min bok. Ett fragment som växte och växte. Handling, karaktärer och miljöer, ja allt började växa och ta över min tankeverksamhet. Det var tydligt att detta inte var en bok som skulle nöja sig med att kladdas ner i ett block för framtiden. Nej, den krävde att få sin historia berättad här och nu. Och nu var jag redo. Jag var redo att lyssna, att fråga, att undersöka och att bekanta mig med mina nya vänner. Jo, för det är så jag ser dem, mina karaktärer. Jag vet, det låter hur flummigt som helst men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Jag har skyndat långsamt. Tagit mig tiden att lära känna mina karaktärer och min historia. Fram tills den dagen då jag ganska nyligen kände att det nu var dags att slutligen sätta mig ner och börja knappa på tangentbordet. Nu var det dags. Spännande och skrämmande i samma andetag. För det är så min skrivprocess är för mig. Det är en känslomässig berg-och-dal-bana. Det är toppar då jag känner ett flyt och jag är övertygad om att detta kommer att bli en helt underbar bok och det är bottnar då jag undrar varför jag överhuvudtaget tror att jag kan skriva och att någon ska vara intresserad av min historia, mina karaktärer och vad jag har att berätta. Dessa toppar och bottnar kan mycket väl infalla under en och samma dag dessutom. Stunder av lycka och självfötroende och lika hopplösa stunder av tvivel och ångest. En vansinnig berg-och-dal-bana som borde få vem som helst avskräckt och trots det kan jag inte tänka mig något annat jag hellre vill göra. Det är detta jag har gjort hela mitt liv. Men nu känns det med ens som det är på allvar och perfektionisten i mig tittar fram, kritikern, och ibland tar hon över. De dagarna då det är botten och kritikern som regerar då blir det inte många ord skrivna. Nej, de dagarna arbetar jag i huvudet istället och förutom långa promenader har surdegsbakandet blivit en form av meditation för mig.

Idag har det varit en sådan dag. Jag har bakat surdegsbröd så det har stått härliga till och unnat mig en fika i solen med nybakat bröd, senaste boken från en av mina favoritförfattare och ett härligt surrande kring öronen i köksträdgården. Överallt syns små bin som hungrigt kastar sig över snödroppar och krokus och jag glädjer mig åt att se dem. Vi har ett fantastiskt samarbete i köksträdgården under vår och sommar och det är som att välkomna gamla vänner tillbaka efter en lång vinter. Vänner som talar om att det nu är dags att börja arbetet om vi ska få njuta i hängmattan senare i sommar. Det var precis vad jag behövde idag tillsammans med den långa promenaden i solskenet och förhoppningsvis blir det en dag i morgon utan surdegsbak och istället en dag fylld med ord.

(Fotografi: Min plats i solen)

Att närma sig 40

Nästa år fyller jag 40. Det är siffror som inger respekt det. 4+0. När jag var tonåring var siffran 40 så långt fram i framtiden att det var omöjligt att ens fantisera att jag själv en dag skulle bli 40. Då skulle jag ju vara stengammal och det var något jag aldrig skulle bli. Nej, evigt ung inbillade man sig. Och nu närmar sig den där magiska siffran. Med stormsteg. När jag fyllde 30 reflekterade jag knappt över det. Som en studerande småbarnsmamma fanns det ingen tid över att reflektera över att jag passerade trettiostrecket. Det var bara att hänga på det framrusande tåget. Inför 40 har jag haft mer tid att fundera, reflektera, utvärdera och blicka framåt.

Tydliga tecken på att jag närmar mig 40:

1. Den tidigare så pigga nattugglan slocknar numera sällan efter midnatt och absolut inte en vardag. Döttrarna orkar hålla sig vakna längre än vad jag gör. Numera är det omvända nattvak.

2. En stelhet har infunnit sig i kroppen som känns oroande och jag inser att kullerbyttornas tid helt klart är förbi. Och en framtid som elitgymnast är nog också att slå ur hågen.

3. Ingen frågar mig längre efter leg på systembolaget. Att jag fick visa leg långt efter att ha fyllt 30 tröstar mig dock något. Eller inte.

4. Modet som jag och mina vänner klädde oss i i tonåren kommer tillbaka. Been there and done that. Axelvaddar, skipants och neongröna toppar kommer inte in i min garderob igen.

5. Jag låter exakt som mina föräldrar och deras generation när jag till mina barn säger:"När jag var ung..." Något jag aldrig skulle göra då jag fick barn.

6. Gråa hår. Vackert och ett bevis på att man levt. Jo, det var så jag sa innan jag hade några. Nu sänder jag en tacksam tanke till den som uppfann hårfärgning.

7. När dagens ungdomar går hem efter en natt på stan eller liknande går jag upp ur sängen.

8. Jag som förr hängde med till 100 % vad det gällde musik inser att döttrarna har sprungit om mig med hästlängder och att jag numera inte kan namnen på ens hälften av låtarna som strömmar ur döttrarnas rum.

9. Killarna som hänger på väggarna i mina döttrars rum skulle alla kunna vara mina barn. Ja, rent teoretiskt menat.

10. Allt som går upp trillar förr eller senare ner. Livets hårda skola och bistra sanning.

11. Det är svårare att bli av med de extrakilona nu än vad de var då man var 25 och lyckas man trots det nog är det fettreserven i brösten som försvinner först. Hur tänkte kroppen då?

12. Låtarna som spelades då man var tonåring dyker upp i cover-versioner nu och blir stora hits. Måste verkligen allt återanvändas?

13. Barnen och deras kompisar ser ytterst skeptiska ut då jag bestämt hävdar att det inte fanns någon dator, internet, mobiltelefon, ipad, ipod, iphone, cd, dvd, mp3, playstation när jag föddes. Till råga på allt hade tv:n bara två kanaler, var svartvit och barnprogrammen var aldrig längre än30 minuter. Jura-tiden får med ens en helt ny dimension för dagens barn.

14. Var tog den släta huden vägen? Slät hud är verkligen bortkastat på ungdomen. De uppskattar den inte. Nu när jag verkligen uppskattar slät hud, ja då har den ersatts av något annat konstigt material med bra mycket mer ränder och skrynklor. Struktur är modernt har jag hört. Gäller det även händer?

15. I sina försök att absolut inte vara en pinsam förälder inser jag att det är ett hopplöst lopp att vinna för någon som närmar sig 40. Det ingår i föräldrarollen och då är de lika bra att göra ett så bra jobb som det bara är möjligt.

16. De enda som kallar en för "den unga tjejen" är numera män som har gått i pension.

17. Jämnåriga börjar slänga sig med käcka kommentarer som:"Man är inte äldre än vad man känner sig" Självbedrägelser på högsta nivå, förnekelse och rent skitsnack. För hur mycket jag än försöker tänka och känna att jag är 25 skriker kroppen:"Haha, lurad!"

18. All heder åt alla er som skaffar barn då ni närmar er 40. Ni är sannerligen vardagshjältar! Jag tror inte att min kropp någonsin skulle hämta sig efter den chocken.

19. När barnen var små var min kropp på topp och jag orkade hur mycket som helst. Kroppen har inte uppfyllt sin del av avtalet som ju innebar att barnen skulle växa och bli äldre men inte att jag skulle ha gjort detsamma då de flyttar hemifrån.

Underbara och befriande saker med att närma sig 40:

1. Jag känner mig starkare än någonsin. På alla sätt.

2. Jag vet vem jag är och jag tycker om den jag är. Under de här åren har jag lärt mig att älska mig själv och inse att jag duger som jag är.

3. Jag bryr mig inte om vad andra tycker. Med föräldraskapet, ålder och erfarenhet kom en självkänsla och ett självförtroende som är bland det viktigaste livet har gett mig.

4. Jag är tack och lov inte 20 längre och har ingen önskan om att bli det igen. Det verkar vara bra mycket svårare att vara 20 idag.

5. Jag vet om att jag är dödlig och är tacksam för den vetskapen. När man är ung tror man att man är odödlig. Nu vet jag bättre och försöker leva därefter.

6. Jag lever mer i nuet. Befinna mig i stunden och njuta här och nu och inte hela tiden blicka framåt.

7. Jag njuter mer av livet nu. Tar för mig av livets goda. Väljer av det stora smörgåsbordet som serveras.

8. Jag känner mig vackrare idag än vad jag gjorde då jag var ung och jag tycker att män och kvinnor är vackrare runt 40-års åldern än någonsin. En skönhet sprungen ur livserfarenhet och trygghet i att veta vem man är.

9. Jag tillåter mig själv att vara pinsam. Det bjuder jag på.

10. När jag var ung var saker ting svart eller vitt. Idag vet jag att livet består av många färger och är inte alltid enkla raka svar.

11. Jag är precis den ålder jag är. Försöker inte vara eller inbilla mig något annat. Men däremot hyllar jag min ålder. Jag är den bästa versionen av mig själv här och nu.

12. Jag har fantastiska barn och make och livet har skänkt mig så mycket att vara tacksam över. Och alla vägar, raka som snåriga, har lett fram till den jag är idag.

13. Maken hävdar med bestämdhet att han älskar min nuvarande kropp mer än min ungdomskropp. Att jag är kvinnligare och attraktivare än någonsin. Har jag sagt att jag har den bästa mannen i världen?

14. När barnen är vuxna är jag bara några år över 40. Då går livet in i en ny spännande fas.

15. När jag och maken pratar om dagen då vi är ensamma här igen och barnen har flugit ut för att starta sitt äventyr vet vi att vi kommer att sakna att ha dem hos oss men att det är livets villkor och samtidigt blir vi lite tonårsfnittriga av tanken på att bara vara vi två igen. Vår och vår kärleks tid.

16. Efter intensiva och underbara år av barnafödande och fokus på familj känns det spännande att återigen börja fokusera på mina egna drömmar. Vad jag vill med resten av mitt liv.

17. Insikten om att du själv skapar den du vill vara och dina framgångar.

18. Allt är möjligt. Även då man närmar sig 40.

19. Att fylla 40 nästa år varken skrämmer mig eller får mig att känna sorg. Tvärtom känner jag stor tacksamhet för att få vara med på denna härliga resa som kallas livet. Alternativet känns ju lite trist. Och av allt jag har lärt mig under mina år är nog det att en gnutta humor helt klart gör resan roligare och intressantare.

(Bild från tumblr.com)

En påminnelse

(Bild från tumblr.com)

Solsken, grönska och våfflor i det fria

Det är ett fantastiskt vårväder denna sista lördag i mars månad. Solen strålar från en klarblå himmel och det spritter i hela kroppen av vårglädje. Idag tillbringar vi det mesta av tiden utomhus. Det går inte att låta bli. Barnen har spelat spel, lyssnat på radio, kelat med katter och bara njutit av att kunna vara utomhus utan jacka. Maken gräver och fixar en massa. Själv har jag förutom att ha gått en rejäl promenad i det vackra vårvädret planterat alla vårblommor jag köpte igår, sopat och gjort fint. Flitens lampa lyser verkligen här hemma. Men snart är det dags för avkoppling och njutning. Barnen håller som bäst på att grädda våfflor som vi ska äta i köksträdgården. Jag vet, vi är en dag sen med våfflor men vi valde att avstå igår eftersom vi insåg att vi helt enkelt inte skulle orka äta några. Istället firar vi Våffeldagen idag, dagen efter alla andra. Men nygräddade våfflor med jordgubbssylt och grädde tillsammans med flädersaft och kaffe i vårsolen kan man ju äta vilken dag som. Mina små morgonrundor i trädgården blir allt trevligare för varje dag som går. Värmen och vårsolen gör gott och överallt spirar grönskan. Nya upptäckter varje dag. Krokus, pärlhyacinter, schilla, tulpaner, påskliljor. Det grönskar och blommar för fullt och Löjtnanshjärta vackra rosaröda små "knölar" som jag upptäckte igår värmer allra mest. Det är min favorit i trädgården. Påminner mig om barndomen och trädgården hos mormor och morfar. Det är inte bara naturen som vaknar till liv av solen och värmen. Visst är det väl så att vi människor också på sätt och vis vaknar till liv när ljuset och värmen återvänder. Människor tycks fyllas med mängder av energi och glädje. Det är stora leenden, solglasögon och vårkläder var jag än tittar. Uteserveringarna dyker upp igen, i skog och mark syns nästan lika många människor som djur och aldrig förr har jag sett så många människor titta uppåt på en och samma gång. Uppåt mot den värmande solen. Och för egen del är mina små fräknars återkomst ett säkert vårtecken. De är mer än välkomna. (Fotografi: Min plats i solen)

Vårblommor

Våren blommar för fullt. Det är inte bara i våra rabatter som tulpaner, krokus, snödroppar och pärlhyacinter sticker upp, även på plantskolor och liknande blommar det för fullt dessa dagar. Jag var nämligen inte ensam i min tanke att beöka plantskolan idag för att köpa vårblommor. Parkeringen var nästan full då jag anlände strax efter öppning och det var trångt i gångarna bland vårblommor, lökar, fröer och krattor inne i butiken. Vagnarnas innehåll var ganska snarlikt och jag fick en svag aning om att det denna helg kommer vara många som krattar löv och planterar påskliljor, penséer och andra vårblommor i krukor och lådor. Längtan efter vårblommor har slagit till med besked i landet. Även jag fick handlat mina vårblommor. Penséer och påskliljor att plantera utomhus under morgondagen och buketter med tulpaner och påskliljor att njuta av inomhus. Och inte kunde jag låta bli att leka med kameran och alla dessa vackra vårblommor. Det var perfekt väder för fotografering och jag hade väldigt roligt nere i köksträdgården där jag höll till. Men jag tror nog att grannarna undrade om jag hade blivit tokig där jag stod uppflugen på en stege med blommor överallt omkring mig. Det bjuder jag på denna vårfredag. Grannarna fick sig ett skratt och jag fick en trevlig stund med kameran. Trevlig helg på er alla! (Fotografi: Min plats i solen)

En stjärna har slocknat

Det finns inte många av dem kvar nu. De där riktigt, riktigt stora stjärnorna. Stjärnor som har berört en hel värld och som alla, oavsett generation, känner till. Nu har ytterligare en stjärna slocknat. Den stora filmikonen Elizabeth Taylor blev 79 år.

Elizabeth Taylors storhetstid utspelade sig innan jag var född. Det var mina föräldrar, ja till och med mina mor- och farföräldrar, som fick uppleva hennes glansdagar som stor Hollywoodstjärna. Men även jag växte upp med Elizabeth Taylor. Men då jag var liten var hon den stora filmstjärnan som allt som oftast var med på löpsedlar eller i artiklar om hennes privatliv. Jag minns att jag fascinerades av den vackra kvinnan med de sorgsna ögonen (samma sorgsenhet som många år senare avspeglade sig i Prinsessan Dianas ögon på samma löpsedlar och i liknande artiklar). Elizabeth Taylor blev på många sätt bilden av att kändisskap, skönhet och pengar inte automatiskt innebär lycka.

Mitt stora filmintresse innebar att jag genom åren har sett många av de filmer Elizabeth Taylor medverkade i: Lassie, Jätten, Cleopatra, En plats i solen och Katt på hett plåttak för att nämna några. Klassiker allihop men den film som jag klassar som hennes absolut bästa och den som lämnat störst spår hos mig är Vem är rädd för Viginia Woolf? . Elizabeth Taylor är absolut outstanding i rollen som Martha och jag minns att jag såg filmen första gången som barn. Då visste jag inte ens vem Virginia Woolf var och filmen kändes lite skrämmande med de våldsamma och starka känslorna som exploderade ut ur tv-rutan. Men trots att filmen skrämde mig var jag fullständigt förhäxad och insåg att detta var stort skådespeleri. Filmen har jag sett flera gånger sedan dess och varje gång upplever jag den på ett nytt sätt. Men varje gång imponeras jag lika mycket av det fantastiska skådespeleriet och samarbetet mellan Elizabeth Taylor och Richard Burton. Ett fyrverkeri av starka känslor och visst är det så att det hela får en extra dimension med tanke på Taylor och Burtons gemensamma historia.

Nu är hon borta. En av de sista stora stjärnorna. Men det är inte de stora rubrikernas Elizabeth Taylor som jag kommer att minnas utan det är den fantastiskt vackra och begåvade skådespelerskan som har skänkt mig så många stora filmupplevelser. Liz, må du vila i frid.

(Bilder från easyart.com med text av Min plats i solen)

Hur det gick med surdegen

Som några av er kanske minns gav jag mig in i surdegsäventyret precis innan min time out och för er som undrar hur det gick kommer här en liten sammanfattning. Bildkvaliten blir dock inte den bästa i ett kök när klockan närmar sig midnatt så den ber jag om ursäkt för.

Dag 1 - Förväntansfull rör jag ihop surdegskulturen och placerar burken ovanpå micron. Skakar på lite på min lilla burk innan jag går och lägger mig och hoppas på det bästa.

Dag 2 - Skakar burken på morgonen och undrar stilla om surdegskulturen lever eller om den har avlidit under natten? Enligt Martins bok vet man det när man tittar på den men hjälp, jag vet absolut inte. Är det ett tecken på att den är stendöd? Maken lugnar mig med att den säkert mår hur bra som helst. Tveksam och undrande tittar jag till min burk jämt och ständigt denna dag. Skakar återigen innan jag går och lägger mig.

Dag 3 - Skakar min burk på morgonen och visst bubblar det i den? Eller har jag sett fel? Nej, men visst bubblar den och bubblorna blir fler och större ju längre dagen går. Jag är kanske inte så dum på det här iallafall. Skakar med ett leende min burk innan sängdags.





Dag 4 - Det är dags att mata min surdegskultur igen och hungrig tycks den vara för under dagen jäser och bubblar det i burken och vi är alla fascinerade över det som håller på att hända i min burk ovanpå micron. På kvällen är det dags igen. Mer mat och jag är ytterst tveksam till om min burk kommer att räcka (klarar ett innehåll på 3/4 l). Så som det bubblar och jäser undrar jag om det inte kommer att jäsa över och rinna ner över micro och allt. Ser synen av en micro helt övertäckt av surdegskultur när jag kommer ner nästa morgon. Maken hävdar bestämt att det inte är någon fara. Men för att vara på säkra sidan sätter jag ner burken bredvid micron där det är något svalare.

Dag 5 - Maken väcker mig med ett leende på läpparna och han behöver inte säga något. Jag vet av hans ansiktsuttryck att min surdegskultur har vandrat ur burken under natten. Och visst är det en kladdig burk som står där i hörnet med en pöl av kladdig kultur runt omkring sig. Men oj vad den lever och frodas. Martin hade rätt - man ser direkt att den lever och mår hur bra som helst. YES!







Barnen tycker fortfarande att burken och dess innehåll ser äckligt ut men den kvittrande mamman försöker övertyga dem om att denna lilla fantastiska burk kommer att förse oss med vansinnigt gott bröd. Bara att se hur det bubblar är som ljuv musik. Jag klarade det!






Det är dags att sätta min första surdeg någonsin. Blanda och låta jäsa under plastfolie i en faslig massa timmar. Istället för att sätta degen på kvällen valde jag att göra det i ottan och degen fick stå och jäsa under dagen (jag ville ju baka nu, inte vänta till nästa dag). Efter jäsning var det dags att blanda ytterligare och än mer jäsning. Nu i en plastlåda. Varje gång äggklockan ringde var det dags att vika degen i lådan. Mycket nya saker och tillvägagångssätt i köket. Spännande.






Av dessa runda degklumpar ska det bli mina första surdegsbaguetter någonsin. Nu är det kväll och om vi har tur blir det en nattamacka innan vi går och lägger oss.

Jag klarade det!!! Sex stycken surdegsbaguetter blev det av mitt första bak och aldrig någonsin har baguetter smakat så fantastiskt gott. Utseendet får jag med vana och tid jobba på men smaken var absolut det bästa jag har varit med om i smakväg. Det är helt klart lite mer jobb att baka med surdeg men utan tvivel värt det. Jag kan tala om att de där baguetterna försvann i ett nafs. Nu förstår jag vad alla pratar om och jag förstår deras hängivelse. Min rågsurdegsgrund har utökats med en vetesurdegsgrund i kylskåpet och fler bröd har det blivit sedan det där första baket. Och visst måste jag erkänna att jag är lite stolt över mig själv och glad över att jag vågade ge mig i kast med detta surdegsäventyr. En njutning väl värd det extra arbetet.

"Om en vecka är du tillbaka igen"

Det var makens ord när jag berättade att jag tänkte ta en time out från bloggen ett tag. Jag har sagt det förr, den mannen känner mig bättre än vad jag gör själv. För själv hävdade jag att min time out nog skulle komma bli lite längre. Då skrattade han och sa att om en vecka skulle jag börja blogga igen för då skulle saknaden bli för svår och jag skulle vara redo. För att jag behöver bloggen. Och visst har han rätt. En veckas paus var precis vad jag behövde för att längta tillbaka till att börja blogga igen och att fotografera. För visst är det så att jag behöver min blogg mer än vad den behöver mig. Bloggen är ett sätt för mig att uttrycka mig och den skänker mig så mycket glädje, värme och kreativitet tack vare alla kommentarer och respons från er.

Jag vill passa på att tacka er alla för era fantastiskt fina och värmande kommentarer i inlägget innan och i mail. Ni anar inte vad era ord har värmt mitt hjärta. All den värme och omtanke som har sköljt över mig har gjort mig både rörd och tårögd. Tack för att ni finns!

Här är jag nu alltså. Tillbaka efter en vecka. Fulladdad med energi, glädje och lust och en längtan efter att få blogga igen. Det är härligt att vara tillbaka igen!

Time Out

Jag har beslutat mig för att ta en liten time out från bloggen. Ge mig själv tid att finna tillbaka till glädjen och passionen för fotografi igen. Fotografera för att jag vill och inte kan låta bli och inte för att jag ska ha en bild till bloggen. Hitta tillbaka till lusten, glädjen och min egen väg i bloggandet. Hitta tillbaka till min egen röst som just nu känns spretigare än någonsin. Kunna glädjas åt min röst och känna att den har något att tillföra. Just nu saknas självförtroendet. Men också ta en paus från datorn och lägga den tiden på människor i min närhet, på skrivandet av min bok, på att påta i jorden, lukta på våren och gunga sakta i hängmattan under äppelträden. Ladda batterierna och självförtroendet till att återkomma med något att ge. Något att tillföra. Jag kommer tillbaka. När batterierna är laddade. Och jag glömmer inte bort er. Jag kommer kika in hos er. Ofta, ofta. Ni vet ju hur mycket ni betyder för mig. Tack för att ni finns! På återseende!

Bästa-listan 15 mars

Jag brukar bara göra Bästa-listan en gång per månad men idag känns det som det behövs en Bästa-lista för mig. Dels för att det är en fantastisk vårdag och bara det är värt att fira. Men också på grund av allt det hemska och svåra som drabbat och fortfarande drabbar Japan. Mitt i allt det skrämmande behöver jag något så trivialt och oviktigt som en Bästa-lista att pigga upp mig med. Därför kommer här en extra Bästa-lista för mars månad:


Största längtan - Just nu är min största längtan att kunna hänga ut tvätt på tork och se den blåsa i vårvinden och det allra bästa - att känna doften av vårtorkad tvätt när jag viker ihop den.

Värmer mest - Helt klart solen. Den tittar fram varje dag nu. Ibland bara en kort stund men vissa dagar lyser den hela tiden och med ens inser jag hur mycket jag har saknat den under den långa vintern.






Bäst musik - Min stora favorit just nu är Adele. Hennes musik spelas non stop här hemma nu och det dansas mycket vill jag lova. Vilken fantastisk röst denna kvinna har!
Min favoritlåt med henne finns här

Bäst läsning - Edith Wharton, surdegsbröd och trädgård. Det läses mycket och en salig blandning just nu. Det är många böcker som just nu samsas på bordet bredvid sängen. Våren är här och livet i trädgården vaknar och alla planer tar fart. Mycket att läsa och fundera kring. Mitt nya intresse för surdeg har fått mig att läsa allt jag kan finna om detta ämne. Jag läser, tittar på min burk och hoppas på det bästa. Och Edith, ja hon är bara ren och skär njutning. Inga måsten eller planer alls. Bara att försvinna bort och njuta.





Bästa citat - Jag älskar ord och jag älskar citat. Världen är full av citat från kända och okända människor. Kloka ord att ta till sig. Men ibland behöver vi hitta våra egna ord och våra egna citat. Våra egna ledstjärnor. Det här är mitt. Här och nu. Dagens citat á la Min plats i solen "Let the spirit in you come alive - Every Day".

Bästa känsla - Hopp. För nog skänker det hopp om vår värld och mänskligheten att se världens länder sluta upp och lägga konflikter och gammalt groll åt sidan och hjälpa varandra när katastrofen drabbar. Att sträcka ut en hand när den behövs som allra mest.






Mest nyfiken på tv nr 1 - På söndag 20/3 kl.19.00 sänds första avsnittet av TV8:s trädgårdsprogram "Trädgårdstoppen". Peter Englander kommer tillsammans med Doreen Månson att besöka 20 av Sveriges mest inspirerande trädgårdar och jag kommer att sitta bänkad och med hopp om mycket härlig trädgård, inspiration och kreativitet. Tv-serien har också resulterat i en trädgårdsbok med samma namn som programmet "Trädgådstoppen" av Peter Englander som återfinns ute i hyllorna redan nu.

Mest spännande - Helt klart surdegskulturen som frodas i den lilla burken ovanpå vår micro. Jag trodde väl aldrig att jag skulle springa och titta till en burk med vatten och rågmjöl titt som tätt. Men det gör jag. Entusiastiskt dessutom.






Bästa förebilder - För dagens unga tjejer (och gamla också för den delen) finns det mängder med inspirerande förebilder. Kvinnor som tar för sig av livet och inspirerar andra till att drömma och uppfylla sina drömmar. Kvinnor som vet att ett kändisskap medför ett visst mått av ansvar men också att drömmen kan ta slut i morgon. Kvinnor som ser framåt och som inser vikten av utbildning. Som t.ex. Emma Watson. En förebild för mängder av unga kvinnor världen över i och med hennes roll som Hermoine i filmerna om Harry Potter. Hos oss finns det en katt som heter Hermoine och det är inte så svårt att förstå vem som har varit en förebild bland annat för mina döttrar.

Mest postiva stress - Trädgården. Här går jag hela vintern och planerar och längtar efter våren och efter att få sätta igång i trädgården. Och sedan när våren väl anländer gör den ofta den med sådan kraft att det nästan känns som det blir bråttom att sätta igång för att jag ska hinna med allt. Det är tur att jag arbetar bra under press.






Bästa blomma - Jag kan ju inte svara annat än snödroppar just nu. Hela trädgården tycks vara invaderad just nu och det är en mycket välkommen invasion.

Mesta vårtecken - En mindre välkommen invasion som inträffar varje vår har anlänt till vårt kök: myror. Jag förstår att de vaknar till liv av värmen och solen men vad gör de då inomhus? Ut och njut av solen istället för att invadera min diskbänk.

Bäst att fixa NU - Vårkläder och skor. Det infann sig ingen större lust och inspiration att köpa vårskor och vårjacka när snön låg kvar och det var kallt. Men nu är det barmark och vårvärme och med ens känns det som det börjar bli mer än dags att finna vårkläder.






Mest nyfiken på tv nr.2 - Den 27/3 börjar SVT:s nya säsong av "Mästarnas Mästare". Det är ett program som vi brukar tycka om här hemma. Kombinationen tävlingar och lära känna gamla idrottsprofiler i SVT:s format har varit lyckat och visst ser en 70-talist som jag fram emot att få se Ingemar Stenmark i årets upplaga. Mannen och legenden som våra lärare avbröt lektioner för då jag var liten. Då Stenmark åkte trängde hela klassen ihop sig framför tv:n och hejade. Jag tror att man måste ha varit med för att förstå hur stor han var. Återigen tänker jag bänka mig för att få följa Stenmark.

Mest bråttom - Det har helt klart vårfloden. Bäcken som för några dagar sedan var full med is forsar nu fram som om den deltog i OS-final i sprint. Det dånande ljudet av allt vatten är en lisa för själen och jag kan inte sluta att titta på allt vatten och en längtan om att göra barkbåtar som då jag var liten föds inom mig. Kanske kan vi ha ett familjerace?

Bäst med månaden mars - Som jag skrev i min föra Bästa-lista är mars den första officiella vårmånaden och nu är den äntligen här: våren! Efterlängtad och mer än välkommen!


(Bild 1 http://www.superforest.org/, bild 2 http://www.musiknyheter.nu/, bild 3 & 6 Min plats i solen, bild 4 http://www.tv8.se/, bild 5 Tesh/ http://www.marieclaire.com/ och bild 7 http://www.svt.se/)

Surdeg

Jag är full av förväntan och det känns nästan lite högtidligt när jag placerar burken ovanpå micron. Efter viss diskussion har jag och maken kommit fram till att detta måste vara den varmaste platsen i vårt kalla kök. I ett gammalt stenhus på landet med sneda väggar och dragiga fönster mest överallt är det ingen lätt uppgift att finna en varm plats att härbärga en begynnande surdegskultur. Men nu står burken där. Ovanpå micron. Maken ser tveksam ut. Men då jag visar honom bilderna på alla fantastiska bröd som förhoppningsvis ska hamna på vårt bord med hjälp av kulturen som har tagit sin början i burken ser han försiktigt positiv ut. Barnen skakar mest på huvudet och tycker att burken ser äcklig ut. Själv har jag känslan av att ha tagit steget in i en hemlig sekt. En sekt jag har hört talas om ett par år nu. En sekt som ständigt tycks värva nya entusiastiska medlemmar. Medlemmar som dessutom är fullständigt hänförda och lovprisar detta fantastiska fenomen - surdeg. Idag har jag tagit steget in i surdegskulturen.

För den utomstående låter det svårt. Det ska blandas, skakas, matas och pysslas om. Klarar jag av det? Jag som inte alltid kommer ihåg att tvätta barnens gymnastikkläder i tid trots att de har gymnastik två gånger i veckan hela skolåret? Hur ska jag klara av en surdegskultur? Kanske om jag matar den samtidigt som jag matar katten? Då kanske det går. Ett "husdjur" mer eller mindre gör ju ingen skillnad.

Just nu ser den inte mycket ut för världen där den står på den varmaste platsen i vårt kök. Men vi är alla fulla av förväntan på att få se den utvecklas. Ok, jag erkänner - det är väl mestadels jag som är förväntansfull. Övriga familjemedlemmar ser rätt tveksamma ut. Men jag är rätt säker på att den dag då jag presenterar de mest fantastiska bröd bakade på delar av innehållet i den där ensamma lilla burken kommer jag att ha vunnit över tvivlarna i familjen på min sida. Och jag tänker inte göra det ensam. Ånej, jag behöver nog all hjälp jag kan få i detta surdegsäventyr. Rustad med böckerna "Surdegsbröd" och "Enklare bröd" av Martin Johansson (finns här ) samt Martins blogg kastar jag mig ut i surdegsäventyret och hoppas på det bästa. En köksutmaning som heter duga.

Dag ett står det nu i almanackan och jag är förväntansfull. Och jag får inte glömma att skaka försiktigt på burken innan jag går och lägger mig ikväll. Eller natta min deg som dottern skrattande påpekade. Surdeg lär sannerligen bli ett intressant äventyr.

Vårens första bukett

De senaste dagarnas solsken och varma temperatur har fått snödropparna att explodera av glädje och var jag än tittar i trädgården idag lyser det vitt. Inte av snö utan av dessa vackra små vårtecken. Efterlängtade och mer välkomna än någonsin. Och det största vårtecknet av alla är när dottern med ett stort leende från öra till öra kommer med årets första bukett av plockade blommor från trädgården. Den första av förhoppningsvis många små buketter som kommer glädja oss vid matbordet. För nog är den blommande våren här nu alltid och vi njuter tacksamt.

En lördag i mars

Idag blir det städ och tvätt för hela slanten här hemma. Efter den senaste tidens förkylningar har ingen varit i form att ta tag i biten som kallas städ och tvätt med något större engagemang. Men nu finns inga ursäkter längre. Nu mår vi alla bättre, våren är här och huset behöver en rejäl genomkörare. Putsa bort vintersmutsen från fönsterna så att vårljuset kommer in i alla vrår. Jag vet inte hur mycket "Hot mama" jag kommer vara idag men ett är säkert jag kommer fara fram som en vårvind genom huset med dammsugare och dammtrasa i högsta hugg. Radion på så att jag kan ta några danssteg mellan varven och en promenad ute i vårsolen hade jag också tänkt mig idag. Mest troligt kommer denna "Hot mama" ikväll ligga utslagen i soffan efter dagens övningar tilsammans med övriga familjemedlemmar och titta på Melodifestivalen på tv och hålla tummarna för min favorit.

Det finns änglar mitt bland oss. En av dessa är Monika som när jag ligger här hemma och hostar och snörvlar och känner mig eländig skickar mig den vackraste gåva i form av detta fina halsband. Tusen tack snälla Monika för din omtänksamma gåva. Jag blev så otroligt glad och rörd av din gest. Tack!

(Bild 1 från House8810.com & bild 2 Min plats i solen)

Naturens krafter

En dag som denna inser man med smärta hur liten människan är mot naturen. När naturen slår till med kraft har vi inte mycket att säga till om. Då är vi små. Och sårbara. Bilderna som kablas ut över världen denna dag är fruktansvärda och det gör ont att se dem. Skräcken, förvirringen, chocken och oron över nära och kära måste vara oerhörd. Både för befolkningen i Japan och för alla de som befinner sig världen över och har människor de bryr sig om i Japan. En dag som denna känns världen liten och våra tankar är hos Japan och dess befolkning. Ibland blir vi brutalt medvetna om hur små vi är mot naturen och dess krafter.

An Education

Filmen "An Eduation" har varit uppsatt på min "Vill se-lista" länge och nu äntligen blev det av. Och det var sannerligen en film väl värd att vänta på. En av de där flmerna som tar slut alldeles för fort och som lämnar en saknad efter sig. Det finns filmer som redan efter några minuter ger känslan av att just denna film är precis en sådan som du tycker om. För mig var "An Education" just en sådan film. Det är en riktig Lotta-film.

Filmens huvudperson är 16-åriga Jenny. Hon bor i Twickenham (en av Londons många förorter) tillsammans med sina föräldrar, går i skolan och spelar cello. Jenny är en smart tjej. En hårt arbetande elev med siktet inställt på vidare studier i Oxford. Men Jenny är också en uttråkad tjej. Hennes val i livet styrs till stor del av pappans regler och åsikter något som ofta ifrågasätts och utmanas av den frispråkiga och intelligenta Jenny.

När så Jenny träffar den karasmatiske, världsvane och äldre David förändras inte bara Jennys liv utan hela familjens tillvaro ställs på ända. David och hans vänner tar med Jenny in i en värld av konserter, nattklubbar, resor och ett liv i sus och dus. Och det är inte bara Jenny som blir förförd av det goda, sorgfria livet. Men hur vill vi leva våra liv? Och för vad är vi villiga att ge upp våra drömmar?

Filmen utspelar sig under 1961 och 1962 och visar inte bara Jennys resa in i vuxenlivet utan är lika mycket en resa för London och England in i det omtalade 60-talet. Det som flera år senare skulle komma att bli "The swinging 60's". I början av 60-talet levde England till stor del fortfarande kvar i efterkrigstidens och 50-talets värderingar och sätt att leva. Ekonomin var fortfarande ansträngd för många, det fanns en misstänksamhet mot invandrare och influenser från det stora landet i väst, människor arbetade och tillbringde sedan resten av dagen i hemmet och hela tiden låg det Kalla Kriget som en skugga över deras liv. Att kvinnor skulle läsa vidare på Universitet var ingen självklarhet vid denna tid utan istället väntade för de flesta giftemål och ett liv som hemmafruar.

Filmen handlar till stor del om en förlorad oskuld. För Jenny. För hennes familj. För London och England. För en hel generation. En film som berör och som lämnar tittaren med en mängd känslor som glädje, sorg, nostalgi, inspiration och framtidstro. Skådespeleriet är fantastiskt och Carey Mulligan i rollen som Jenny är imponerande. Kläder, musik och miljö är utmärkta och sveper dig utan tvivel med tillbaka till 60-talet. En film som var väl värd att vänta på och som jag med glädje rekommenderar.

(Bilder från themoviedb.org + text av Min plats i solen)

En dag i Danmark

En härlig dag på stan i Danmark blev det. Shopping, skratt, vinden i håret och en riktig tjejdag tillsammans. Döttrarna hade ledig dag från skolan och vi hade länge tänkt att vi skulle göra något roligt denna lediga dag. Då hade vi inte räknat med de envisa förkylningarna som skulle drabba hemmet. I ärlighetens namn var jag kanske inte i bästa skick för en resa utomlands och en shoppingtur men vi hade ju alla sett fram emot en tjejdag tillsammas och nog kan väl en resa tillsammans med döttrarna bara göra en friskare?

Så vi gav oss iväg. Alla tre med ett strålande humör och förväntningar om en fin dag. Jag dessutom också laddad med halstabletter och näsdukar. Och vilken underbar dag det blev! Med vinden i håret och småfrusna händer for vi in och ut ur butikerna. Presenter till kommande fördelsedagsbarn hittade vi och lite till oss själva, men mest blev det att vi tittade, vände och vred, tog in allt det fina och hade trevligt tillsammans. Vi köpte med oss wienerbröd hem och lunchen blev röde pölser som traditionen sig bör när vi besöker Danmark över dagen.

Vi hade en fantastisk dag tillsammans vi kvinnor i familjen. En dag fylld med skratt, glädje och värme och de vackra rosorna vi köpte i Danmark står så vackert här nu och påminner om vår fina dag på vift.

Ett liv av minnen

Fotoalbum. Tänk att ett ord kan framkalla så många olika reaktioner hos människor. Något som de flesta av oss har någon form av relation till. Oavsett om det är positiva eller negativa känslor är det så att för många av oss finns stora delar av våra liv och minnen dokumenterade och sparade i fotoalbum. Antingen i våra egna hyllor eller hemma hos våra föräldrar, släktingar och vänner.

Själv älskade jag de där fotoalbumen då jag var liten. Jag älskade att sitta där med ett album i knäet och se bilder på mig själv från då jag var nyfödd och som liten. Jag fnittrade förtjust över hur knasiga mina föräldrar och mor- och farföräldrar såg ut i omoderna frisyrer och kläder. Bilderna sammanlänkandes med egna minnen och historier jag hört återberättas genom åren. Det var mitt liv, mina minnen och min historia i de där fotoalbumen. Och för varje år som gick växte raden av album och blev fler.

Jag påbörjade mina egna album någon gång i början av tonåren och dessa har sedan i mina egna hem växt i antal. När barnen föddes ökade takten av fotografier och fotoalbum. Mitt liv, mina minnen och min historia sammanlänkas med deras på samma vis som mitt gjorde med mina föräldrars och idag ser jag mina barn ofta sitta i soffan med ett fotoalbum i knäet och titta på bilder från då de var små och fnittra åt frisyrer och kläder vi vuxna bar just då. Jag ser hur viktigt det är för dem att få återuppleva sin historia, sina minnen och få höra historierna om hur det var då de låg i min mage, då de föddes, då de fyllde år och firade jul första gången. De där sakerna som de har varit med om men som de inte minns. Delar av sitt liv de vill ha ifyllda och som de aldrig tröttnar på att höra om.

Idag är det många som förvarar hela sitt och sin familjs liv på datorn, extern hårddisk, usb-minne eller skiva. Som inte sätter in bilder i album längre. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Jag fortsätter att göra fotoalbum. Kanske av den enkla anledningen att det är bra mycket mysigare att sitta med ett album i knäet och tillsammans titta och läsa än att sätta sig och göra detsamma framför datorn. De där böckerna om ens liv är magiska på något vis och den magiska känslan vill jag inte förlora.

Jag har varit dålig på att sätta in i album de senaste åren. Jag ligger rejält back. Men det är dags att ta tag i det nu. Fotoalbum har inhandlats och tillsammans kommer vi att sätta oss ner och klistra in och tillsammans skriva och kommentera våra minnen, våra liv och vår historia. De värdefullaste böcker som någonsin kommer skrivas för vår familj.

Köksträdgården

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag som var totalt ointresserad av allt vad trädgård hette plötsligt började odla grönsaker och blev helt uppslukad av min köksträdgård. Mitt svar är detsamma nu som då för några år sedan då mitt odlingsäventyr startade: kombinationen av att det var rätt tid i mitt liv och Jamie Olivers bok "Hemma hos Jamie".

Jag hade köpt boken "Hemma hos Jamie" av Jamie Oliver och sett tv-programmen som utgick från boken och blev inspirerad av Jamie's engagemang och "Kan jag så kan du-mentalitet". För till skillnad från hans tidigare kokböcker handlade denna bok inte bara om recept och mat utan också om odling av grönsaker och bär. Jag låg i sängen på kvällarna och läste om att odla egna grönsaker inte var speciellt svårt och en köksträdgård började ta sin form i min fantasi. Min egen köksträdgård och det jag skulle vilja odla i min trädgård. Jag började föra anteckningar över grönsaker, fröer och plantor. Det blev en hel del utflykter till plantskolor och mycket funderande.

En dag la jag fram min plan för maken. Den gamla köksträdgården som en gång funnits här, den som vi för många år sedan lät växa igen för med småbarn, studier och eget företag hann vi helt enkelt inte med att ta hand om den. Kanske var det dags att röja området och bygga en ny köksträdgård? Vår egen. Skulle han kunna tänka sig hjälpa mig med det jag inte klarade av om jag lovade att sköta resten?




En helg ägnade vi åt att röja upp det område i vår trädgård som en gång i tiden varit en köksträdgård. Maken snickrade ihop tre stora odlingslådor till mig och fyllde dem med jord. Det var början på vår köksträdgård. Jag var betämd med att jag ville börja i liten skala för att se om detta var något för mig. Skulle jag tycka det var roligt? Skulle jag orka med arbetet? Skulle det vara värt det?

Det där första året var fantastiskt på många sätt och vis. Med en nybörjares entusiasm gav jag mig i kast med det hela. Jag hade på bokrean införskaffat "Handbok för Köksträdgården" av Lena Israelsson och detta är en bok jag varmt rekommenderar till alla som vill odla. Denna bok har under åren varit min bibel. När jag har haft frågor eller ställts inför problem har jag letat i denna bok. En guldgruva för en hobbyodlare! En nyutgåva släpps nu i mars.

Detta första år läste jag, jag sådde fröer, vattnade, planterade om, planterade ut, rensade ogräs, skördade, lagade mat och njöt. Men jag gjorde säkert också varenda nybörjarfel som kan tänkas. Jag vattnade för lite, för mycket, hade för varmt, för kallt, planterade ut för tidigt, för sent, för tätt. Rensade för mycket och för lite. Ja, den listan kan bli hur lång som helst. Men den listan är guld värd för det är den som jag lärde mig mängder av. Viktiga lärdomar! Hade det inte varit för maken som har en mycket större kunskap än jag om odling, jordmån och liknande hade listan antagligen blivit mycket längre. Han var en klippa då jag själv var rådvill.

Men mängder med mat blev det även det där första nybörjaråret och en annan inspirationsbok har för mig varit "Fork to fork" av Monty & Sarah Don. SVT visade deras trädgårdsprogram och jag blev inspirerad av deras odling och deras förhållningssätt till odling och mat. Boken är både en bok om odling men innehåller också mängder med recept på mat att tillaga av det du odlar.


Ytterligare en bok av Monty Don har varit en stor inspirations- och kunskapskälla för mig , hans "The Complete Gardener" är en skatt. Framförallt om man som jag odlar ekologiskt. Här finns svaren på de flestafrågor som dyker upp. Dessutom behandlar den hela trädgården, inte bara grönsaker utan blommor, träd, buskar etc.

Som jag skrev i början av detta inlägg var en av orsakerna till mitt intresse för odling också att det var rätt tid i mitt liv. Under småbarnstiden hade jag varken tid, ork eller intresse för trädgården. Men nu var barnen inte små längre och min utmattningsdepression hade gett mig insikten om att jag de senaste åren inte hade gett mig själv tid att njuta av allt det vackra jag hade runt omkring mig. Det var dags att göra det nu. Jag tror att odlingsintresset blev en läkeprocess för mig. Jag skapade något nytt. Något eget. På mina egna villkor och i min egen takt. Jag tillät mig själv att njuta av det vackra och att bara vara.

Åren har gått och köksträdgården växer och tar form. Steg för steg. Men det går i min egen takt och den får inte bli hur stor som helst. Jag experimenterar fortfarande och testar mig fram inom mycket. Köksträdgården har blivit min oas och inte bara min oas utan hela familjens oas. Det var där vi tillbringade sommarkvällarna förra året. I hängmattorna, i trädgårdsmöblerna, på en stege under ett fruktträd, uppe i ett träd eller vid en odlingsbänk eller en bärbuske. Omgivna av lugnet och allt det vackra blir de gyllene sommarkvällarna magiska. De kvällarna längtar jag efter nu när jag sår mina frön för fullt.

Om det finns någon som skulle vilja skapa sig en köksträdgård och helst en så lättskött som möjligt rekommenderar jag "Den lättskötta Köksträdgården" av Clare Matthews som precis har kommit ut i hyllorna. En rak och enkel bok med praktiska råd om hur man kommer igång, vad att tänka på och sådant som är relativt enkelt och lätt att odla. En bra bok för nybörjaren.

Men vilka böcker ni än läser, vilka sidor på internet och vilka råd ni än tar till er så kommer ni att stöta på problem och misslyckanden. Det gör alla. Men lägg dem till erfarenhetsbanken (den är viktig den) och ge inte upp. På det igen. Nästa gång går det förhoppningsvis bättre och du får din belöning i form av en skörd och en obeskrivlig "Jag kan-känsla!". För att inte tala om glädjen att äta något man själv har sått/planterat. Vare sig det är i en trädgård, på en balkong eller på fönsterbrädan.

(Bild 1 http://www.bokia.se/ , bild 2 http://www.bonnierforlagen.se/ samt http://www.whsmith.co.uk/ , bild 3 http://www.whsmith.co.uk/ & bild 4 http://www.nordstedts.se/ )

Idag kom våren

Idag återvände våren till Skåne. Med flera plusgrader och ett flödande solsken andas det vår precis överallt. Fåglarna kvittrar som vansinniga, isen börjar smälta i bäcken och vi hör hur vattnet porlar. Katterna lapar sol och barnen har tillbringat mer tid ute än inne. Det är vårjackor och bara huvuden och leenden från öra till öra. Snödropparna verkar strortrivas lika mycket som vi av det härliga vårvädret och sträcker sig mot solen och solar sig i dess glans.





Själv är jag på benen idag. Näsan rinner som ett vattenfall, huvudet är fortfarande geggigt och jag nyser i tid och otid men jag är på benen. Det vackra vårvädret lockar och då kan man ju inte ligga inomhus och tycka synd om sig själv. Så jag har har tagit mig en liten promenad och solat mig och njutit av våren. Frisk luft kan göra underverk. Åtminstone gör det att man känner sig lite bättre. Vårens återkomst har varit efterlängtad och nu hoppas vi att den har kommit för att stanna. Vi håller tummarna.

Betraktelser från sjukbädden

1. SVT regerar helt klart vad det gäller morgon-tv. Åtminstone på fredagar.

2. TV-serier som var bra på 80-talet är inte alltid lika bra 2011. Och det sänds många av dessa tv-serier från 80- och 90-talet på tv på förmiddagar och eftermiddagar. En kvart med McGyver och jag känner mig tacksam för att det görs bättre tv och film idag även om jag medger att det finns en hel del undantag även idag.

3. Någon större matlust har jag inte haft idag men godissuget det kickade däremot in på eftermiddagen och maken servade med Ahlgrens bilar.

4. Katter är rätt likgiltiga inför VM i skidor och VM-medaljer. Då matte jublade över ett VM-silver i stafetten tittade katten på mig med trötta ögon och somnade om.

5. Den senaste veckan har solen varit totalt frånvarande men idag när jag ligger nerbäddad då tittar den minsann fram. Man kan välja att se det som ett hån men jag väljer hellre att se det som ett gott tecken och att den kommer att skina värmande på mig när jag är pigg nog att ge mig ut och njuta utav det.

6. Jag är ingen bra patient. Jag blir rastlös. Jag vet, jag borde bara koppla bort och vila med gott samvete men jag blir rastlös och får dåligt samvete för att jag "slösar bort" en hel dag. Dumt jag vet. Jag får helt klart jobba på det där.

7. Jag var så rastlös att jag låg och klickade runt på nätet en lång stund. Tänk vad mycket man hittar med bara ett endaste klick. Vettigt nog höll jag mig borta från all form av shopping. Rastlös i kombination med sjukdom och viss självömkan kan bli livsfarligt för plånboken.

8. Rastlösheten resulterade också i att jag fastnade i både Paint och Photosop och innan jag visste ordet av hade jag gjort en ny header. Jag visste inte ens om att jag ville byta till en ny. Det kan vara gegget i min hjärna som förstör mitt omdöme och när det försvinner kanske den gamla headern kommer tillbaka igen. Eller en helt ny. Vi får väl se. Jag får känna mig fram.

9. Bästa stunden på dagen var helt klart när barnen kom hem från skolan och hoppade upp i sängen hos mig och bubblade om hur deras dag hade varit. Jag älskar deras bubbel!

10. Efter en hel dag i sängen var det ljuvligt med en varm skön dusch och nog känns det bara lite bättre av det. I morgon hoppas jag på en dag i rörelse istället för sängliggande. Det siktar vi mot.

(Bild från http://www.weheartit.com/ )

Allt är möjligt

Man kan inte annat än imponeras och låta sig inspireras av denna skådespelarikon och hennes syn på livet. Allt är möjligt! Detta vill jag skicka med var och en av er in i denna helg.

Här hemma blir det inte många knop gjorda idag. Jag har golvats av förkylningen som på senare tid har härjat runt i hemmet. En efter en har vi tvingats till sängläge. Några av oss till och med flera gånger. Nu är det min tur att vara sängliggande och fredagen tillbringar jag och katten tittandes på tv. Huvudet känns för geggigt och tungt för att prestera några stordåd och skidor på tv känns som det jag klarar av just nu.

Vi har det bra, jag och katten, och det går ingen nöd alls på oss. Katten verkar dock något förvånad över att ha fått sällskap i sin avslappnade stil. Jag känner mig lite som en praktikant som kommer att lära av mästaren under dagen.

En riktigt fin helg önskar jag er alla och glöm inte: Allt är möjligt!

(Bild från pinterest.com)

Bästa-listan 2 Mars

Bästa känsla - Vårkänslor. Det spritter i hela kroppen av de där vårkänslorna som bara väntar på att få explodera ut i full blom. Den sista biten som fattas innan full explosion av vårkänslor är väderleken. Varma vårvindar står högt på önskelistan just nu.

Bäst med månaden Mars - Mars är den första officiella vårmånaden och bara det skänker hopp. Och bara smaka på ordet Mars. Visst har det en hoppingivande, krispig, värmande och färgglad smak?





Bästa färgklick - Blommor. I alla de färger och former fyller de vårt hus just nu. Färgklickar som gör oss glada.

Största hopp - Jag har sagt det förr och jag säger det igen: ljuset. Ljuset vänder tillbaka. Dagarna blir längre. Det är ljust när vi äter frukost på vardagarna och visst blir vi alla på bättre humör bara av en sådan sak.





Bästa låt - Det finns en låt som spelas lite extra och lite extra högt här hemma just nu. En låt som det nynnas en hel del på. Det är döttrarna som har smittat sin mamma med kärleken till denna låt och som får mina fötter att svänga lite extra i köket på morgonen. Olycklig kärlek men ack så bra. Lyssna här och se om dina fötter börja svänga lite också.

Största längtan - Hela min kropp skriker just nu efter att få ge mig ut i trädgården och gräva och skita ner fingrarna. Få sätta igång med alla projekt inför denna säsong. Men jag får vackert vänta tills jorden mjuknar och värms upp. Otålig väntan.



Bästa filmbox - Våren kommer att gå i klassikernas tecken med boxen "Audrey Couture Muse Collection" . Det blir klassiker med Audrey Hepburn så som: Breakfast at Tiffany's, Roman Holiday, My fair Lady, Sabrina, War and Peace, Funny face och Paris when it sizzles. Hollywood-glamour av den allra bästa sort och film när den är som bäst.

Bästa ljud - Fågelkvitter. Hela dagarna kvittrar fåglarna och koltrasten som sitter och sjunger i trädet utanför mitt vindsrum är en kär vän som jag hälsar på varje dag nu. Det känns som jag har fått en ny arbetskamrat.






Mesta glädje - Mina kronärtskockor växer så att det knakar och fyller mina fönster. Jag blir lika förundrad varje vår över att det jag sår verkligen gror och växer. Och som vanligt sår jag hela fröpåsen vilket innebär att jag just nu har en hel hög med kronärtskockor. Jag tror jag får börja ge bort en del av mina plantor. Hur mycket kronärtskocka kan man äta egentligen?

Bästa färg - Alla ljusa, färgsprakande eller glada färger. Efter den mörka vintern känns ljust och färgglatt välkommet.





Bästa frisyr - Det är dags att boka in ett besök hos frisören och som vanligt letar jag efter bild att ha med mig. Jag är dålig på att förklara hur jag vill ha mitt hår och tycker därför att det är perfekt att ha med en bild. I måndags hittade jag min bild. Cate Blanchett på Oscarsgalan. Med min vårfrisyr. Jag har haft den tidigare och älskade den och det känns som det är dags för en favorit i repris.

Mest efterlängtade - Våren! Mitt svar kan inte bli något annat.



Bästa ord - Med filmen "The King's speech" i rampljuset just nu känns "Find your voice" som de perfekta ledorden. Och för mig har just de där tre orden en avgörande betydelse just nu i arbetet med min roman. Tre ord som sitter på väggen i mitt arbetsrum som en ständig påminnelse till mig själv att hitta min egen röst och lita på den.

Bästa doft - Te-doften som ligger tung över huset. Den är ett tecken på att jag skriver. Och just nu doftar det te mer än någonsin här hemma.








Bästa Bokrea-fynd - Jag bakar ofta och gärna matbröd men jag har insett att jag har en tendens att baka gamla beprövade favoriter och hålla mig till dem. Därför var jag på jakt efter en inspirerande bok om bröd på bokrean. Redan när jag plockade upp "Bröd för alla sinnen" kände jag på mig att detta var BOKEN. Med en sådan titel och ett sådant omslag, hur skulle det kunna gå fel? Boken är en ren dröm och jag ser fram emot att ge mig i kast med helt nya och spännande recept under våren. Och bilderna allena i denna bok gör den värd priset.

Bästa misslyckande - Ahlgrens bilar. Historien säger att det var ett misslyckande som resulterade i svenskarnas älskade godis. Det var inte alls tänkt att det skulle vara mjuka och sega bilar. Men jag är då sannerligen tacksam för det misstaget för de där rosa, gröna och vita små bilarna är alldeles perfekta som de är.






Bäst tv - Nu när vi har tillgång till mängder av tv-kanaler, film, internet och liknande är det inte ofta en stor del av svenska folket bänkar sig framför ett och samma program längre (Kalle Anka på julafton och Melodifestivalen är väl undantagen). Men ett program har lyckats samla befolkningen och på måndagarna diskuteras detta program i många fikarum. Självklart talar jag om Solsidan. Denna tv-pärla som får mig att skratta högt varje Söndag. I söndags blev jag också påmind om tävlingshetsen hos småbarnsföräldrar och egna minnen från BVC och Öppna Förskolan smälte ihop med frustrationen hos Anna. Igenkänningsfaktorn är inte att underskatta.

Bäst med förkylning - Jag vet, det är inte lätt att skrapa ihop något som är positivt med förkylning. Men när man iallafall ligger där sjuk och eländig känns det rätt bra att bli ompysslad av sina närmaste, få lov att göra ingenting, slötitta på tv och äta hur mycket glass som helst. Ett ljus i eländet.


(Bild 1 http://www.hm.com/ + text Min plats i solen, bild 2 Min plats i solen, bild 3 http://www.brunomars.com/ , bild 4 Min plats i solen med lån från google, bild 5 Min plats i solen, bild 6 från google + text Min plats i solen, bild 7 Min plats i solen, bild 8 http://www.gullersforlag.se/ samt bild 9 http://www.amelia.se/ )