Jag önskar innerligt att jag vore en av alla de människor där ute som snörar på sig löparskorna och ger sig ut för att springa en runda och som kommer tillbaka med härliga rosiga äppelkinder och som från hjärtat säger att de har njutit av att springa en runda. Tänk om jag vore en av er. Men det är jag inte. Nej, jag har aldrig varit och inser nu vid 38 års ålder att jag aldrig kommer att bli någon löpare. Inte på någon nivå alls. Vissa sanningar är tydliga från början och detta är en av dem. Jag tycker inte om att springa!
Vi fick springa mycket på gymnastiklektionerna i skolan och jag hatade det. Jag tyckte om gymnastiken (ok, jag erkänner, jag hatade även den där förbannade stången som man skulle snurra upp sig på underifrån, en kunskap jag har klarat mig alldeles utmärkt utan i livet så här långt men vem vet, kanske hemsöker den mig på hemmet en dag...) och jag kunde springa hur mycket som helst i en fotbolls-, handbollsmatch eller liknande. Nej, det var det där monotona löpandet runt, runt på en idrottsplats eller på en motionsslinga i skogen på tid som jag avskydde. Jag är tävlingsmänniska och jag gillar utmaningar men smärta är inte min grej och dessutom fick jag aldrig de där rosiga äppelkinderna. Nej, jag ser ut som en fullmogen tomat efter löpning och fysisk ansträngning. Bilar bromsar in av förskräckelse då de ser mig och så kan vi inte ha det. Nej. Jag fann istället min kärlek i promenerandet (vilket ord egentligen, låter som jag är ute och gå i sakta mak med en väninna under parasoll och i frasig långklänning) och jag vet att det nu finns de löpare där ute som fnyser åt oss som väljer motionsformen promenad/gång/powerwalk eller vad man nu vill kalla det men då tröstar jag mig i citatet ovan. För jag tycker verkligen inte om att springa och lika lite som jag inte kommer att plötsligt börja tycka om brysselkål kommer jag inte plötsligt att bli en löpare. Men jag beundrar alla er som springer. Ni är hjältar i mina ögon. Och själv klår jag iallafall de som ligger på soffan. Jag sa ju att jag är en tävlingsmänniska! ;)
(Bild funnen HÄR )
Jag har aldrig gillat att springa men nu gör jag det faktiskt. Trodde aldrig att jag skulle det men ack så fel jag hade...nu är jag helt tagen!
SvaraRaderakram
Hej! Gillade inte heller springa, men efter mycket promenader o powerwalk så behövdes lite till. Så nu blir det både och ... njuter av naturen vid promenaderna o njuter av ansträngningarna efter löprundorna. Märk väl ... efter ... löpningen :) Men jag tror på att var o en måste hitta sin lösning, det man trivs med gör man! Och det är ju det bästa när det gäller all form av motion, den som verkligen utförs:) Ha det gott!
SvaraRaderaLöpning är inte heller min melodi. Simning, promenader och framförallt ridning är bra mycket trevligare motionsform. Känns dessutom skonsammare för lederna.
SvaraRaderaSkolidrotten avskydde jag från hela mitt hjärta, men det är en annan historia.
Kram.
Jag kan inte springa men hade gärna velat om det hade gått. Spelade fotboll och kämpade ett halvår efter att jag fick min diagnos. Så jag fick sluta som 13-åring med allt vad sport var.
SvaraRaderaDäremot cykla gillar jag... gärna cykelpicknick!
Kram
Alla är vi ju olika, och det är väl tur det! :) Jag tycker att huvudsaken är att man försöker röra på sig, det får en att må bra på alla sätt! Jag fann löpningen när jag mådde som sämst i förhållandet med mina större barns far, det blev min medicin, den bästa av dem alla, och när vi sedan separerade hade jag ganska mycket ork och ganska vältränad kropp ;-) Visserligen mådde jag rätt dåligt ändå, men jag tror det hjälpte att må bra. Jag tycker om det monotona, jag får fundera och rensa hjärnan och fylla kroppen med syre genom allt flåsande ;-) Å så svettas jag ut allt skit inbillar jag mig! ÅÅåå, hoppas jag inom några veckor kan börja lunka som smått igen! Ha det bäst och tack för dina varma, fina ord inne på min blogg, du får en att bli glad:)
SvaraRaderakramar!
Underbara Lotta! Snacka om att du förgyller en torsdag med dina ord! Jag tycker inte om löpträning eller att jogga, men att gå snabbt och orientera snabbt i skog och mark är jättekul bara jag slipper springa (maken är orienterar, och se dem springa är som att möta gaseller i skogen som flyger över de skånska stenmurarna)! Så njut av dina promenader och precis som du skriver, vi klår dem som ligger på soffan!
SvaraRaderaMånga kramar till dig vännen!
Nä springa är verkligen inte min grej men gå gör jag gärna. Fast jag sprang mycket när jag var yngre. Jag var snabbast på milen i gymnasiet mitt sista år. Ja och sen gick det utför kan man säga.
SvaraRaderaNu ligger jag mest på soffan för jag orkar inte så mycket mer. Borrelian har tagit över kan man säga.
kram kram på dig Lotta!
Hej Lotta!!
SvaraRaderaSå länge sen sist. Har inte haft tid med bloggen men nu börjar jag sakna den igen:-) o plötsligt kan jag inte sända iväg mitt inlägg bara spara det i inkorgen. Se om jag lyckas lösa detta problem. Så fin din blogg blivit.
Det här med löpning är ngt jag velat göra länge men jag kommer inte heller till skott:-) försöker satsa på att ta långpromenader men önskade att jag hade mer tid.
Mitt nya jag:-)
Hoppas du o familjen mår bra, kramisar Linda
Jag håller med dig, trots att det verkar vara inne att springa för författare. Själv går jag istället härliga promenader :)
SvaraRaderaKramar!
Har varit en joggare förr men nu går det inte alls, det är som kroppen sitt strejkar på något sätt som om den säger "varför springa när man kan gå"? Så jag traskar gående och tittar på min omgivning, hinner fantisera ihop små historier från mitt liv och hitta på historier som jag tänkt många gånger skulle skrivas ner och bli en bok.
SvaraRaderamvh nettan.klar
Hej vännen! Här har du en själsfrände! Min kropp är inte skapt för att springa.... Jag får JÄTTEONT i mina knän, så därför ägnar jag mig åt promenader i stället.... Och det är inte bara att jag får ont, jag tycker det är sååååå tråkigt att springa dessutom... Inte min grej... Tur att jag har knäna att skylla på.... ;-)
SvaraRaderaKraaam Carin