Klasssisk utmaning

Han kom in i klassrummet med en stor hög med papper i famnen och framför mig på bänken landade ett tjockt häfte samtidigt som jag hörde min lärares röst högtidligt meddela att det vi nu hade framför oss var ett häfte med de författare och de verk som vi skulle läsa innan vi slutade högstadiet. Jag gick i sjunde klass och som entusiastisk läsare bläddrade jag bland för mig både kända och okända namn på författare och förstod att detta skulle bli en utmaning utöver det vanliga. De av mina klasskamrater som inte delade mitt läsintresse protesterade högljutt och tydligt mot detta "straff" de hade tilldelats. Men de visste att det egentligen kvittade hur hög deras klagosång var för de skulle inte komma undan. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Ibland tänker jag tillbaka på den där tiden. Framförallt i dessa dagar då skolan, lärare och lärande diskuteras intensivt och analyseras ur alla synvinklar. Min lärare i ämnet svenska visste mer än väl att han inte skulle vinna några popularitetspoäng den där dagen då han delade ut sina häften. Tvärtom visste han att han stod inför en lika stor utmaning som vi elever. En utmaning i att motivera oss till att se hur detta skulle vara till nytta för oss och vår framtid. Han skulle ha kunnat gjort det enkelt för sig och valt författare och verk som han visste skulle ha fått ett annat mottagande. Men det var inte hans jobb att vara vår kompis eller att ta enkla utvägar. Det var hans jobb att förbereda oss på framtiden och delge oss de kunskaper som han, skolverket och samhället ansåg att vi behövde. Därför låg det en lista framför oss med namn som Kafka, Homeros, Dostojevskij, Hemingway, Strindberg, Steinbeck, Lagerlöf och många, många andra.

Många av de romaner vi läste under de där tre åren kan säkert tyckas vara allt för svåra för en tonåring att läsa och några var det säkerligen också. Men samtidigt finns det väl ingen bättre tid att introducera klassikerna än just tonåren. Tonåren då så mycket är svart eller vitt och man tycker och tänker om precis allt. Även jag som var en van läsare suckade många gånger över att jag tvingades läsa "Processen" av Kafka, "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij och "Röda rummet" av August Strindberg. Böcker som jag tyckte var tunga, svåra och som jag inte förstod storheten med. Vilka diskussioner vi hade.

Då förstod jag det inte men idag, många år senare, inser jag att min lärare under de där tre åren påverkade mitt förhållningssätt till litteratur på så många olika sätt. Idag är jag tacksam för den där listan för även om den fick effekten att jag inte har läst mer av Strindberg sedan högstadiet gav den mig också fantastiska läsupplevelser tillsammans med Lagerlöf, Brontë, Woolf, Lagerkvist, Scott Fitzgerald, Shakespeare, Steinbeck och Golding och öppnade mina ögon för en ny värld. Jag lärde mig mer om vårt svenska litteraturarv genom Moa och Harry Martinsson, Moberg, Dan Andersson och många andra. Upplevelser och erfarenheter jag har burit med mig genom livet och som varit mig till stor gagn precis som min lärare förutspådde.

Detta skedde på 80-talet och det var skrämmande hur få kvinnliga författare som fanns på listan men samtidigt var det en intressant historielektion om vårt samhälle och det är glädjande att se att mycket har hänt sedan jag gick i högstadiet. Idag skulle förhoppningsvis en sådan lista innehålla bra många fler kvinnor än vad den gjorde då.

Några av författarna hade jag säkert läst förr eller senare även om min lärare inte hade presenterat mig inför denna lista men minst lika många hade jag säkerligen aldrig läst. Därför kommer jag alltid vara honom tacksam för att han utmanade mig, fick mig att tänka, känna och förhålla mig till historia, sakfrågor och ta ställning. Han utmanade mig att stå för mina åsikter och att det var ok att jag inte tyckte om allt jag läste. Att bara för att ett verk anses tillhöra de stora klassikerna innebär det inte att jag måste tycka om det eller ens förstå det. Utan att det istället kan vara kunskapen om verket eller den påverkan det har haft för vår världs historia eller samhällsdebatten som är det viktiga. Att det inte finns fin- och fulkultur. Det viktiga är att läsa, känna, tänka och ha en åsikt. Jag hoppas att det finns fler lärare därute i skolorna som min gamle lärare som varje dag utmanar sina elever och som får dem att växa som människor och hjälper dem att finna sin plats i denna stora värld. Som uppmuntrar och tror på dem. För det är ju det vi alla behöver för att våga ta plats och tro på oss själva.

(Fotografi: Min plats i solen)