Sommaren kom på besök

Augusti månad upphör aldrig att förvåna. De senaste dagarna har det verkligen varit höstkänsla med stort H men idag på augusti månads sista dag kom sommaren på besök igen. Ett kärt återseende. Som om sommaren ville påminna oss om hur underbart vi har haft det tillsammans i sommar och att än finns det några härliga dagar kvar. Soligt och varmt med en klarblå himmel. Vilken dag!






Själv har jag haft en ledig dag idag. När jag vaknade i morse kände jag igen känslan även om det var många månader sedan sist. Känslan av att en förkylning är på väg att bryta ut. Lika säkert som att skolan börjar i augusti, lika säkert är att skolstarten följs av en förkylning. Jag antar att det ingår i föräldrabiten då man har skolbarn helt enkelt. Iallafall kände jag att det verkligen behövdes en ledig dag för att bara njuta och kanske mota förkylningen i grind. Jag lämnade jobbet hemma och tog en sväng till Simrishamn.





Jag älskar havet och att leva utan närheten till just havet skulle vara väldigt tomt för mig. Jag älskar dofterna, färgerna, vinden och lyckokänslan jag känner inom mig då jag ser vattenytan. En solig dag som denna när det blänker på vattenytan kan man ju inte annat än känna lyckorus över att bo i detta härliga landskap där vi har lyckan att vara omgivna av så mycket vatten.






Jag hade en härlig ledig dag i solen och ett besök på konditori var på något vis pricken över i:et. Ljummen äppelkaka med vaniljsås och en kopp te på myskondiset. Tänk om väggar kunde tala. De väggarna har nog fått höra både det ena och det andra skvallret genom åren och sett många kakor ätas. Själv andades jag in atmosfären och njöt av både kaka och min lediga dag och jag hoppas att förkylningen vände och försvann.

Min egen lingonsylt

Jag blev inspirerad av Carin i Finabo då jag härom dagen läste om hur hon hade gjort egen lingonsylt och idag när jag gick förbi försäljaren med färska lingon slog jag till. Jag har aldrig gjort min egen lingonsylt tidigare och hade ingen aning om mängder eller hur man skulle göra. Människor runt omkring mig i kön köpte hela lådor med lingon men som fullständig nybörjare kände jag att en hel låda med lingon kanske vore att ta i ifall det nu inte blev någon bra lingonsylt. Jag bestämde mig för att köpa två liter lingon och göra en testrunda.






Väl hemma letade jag fram ett recpet på lingonsylt och satte igång. Lingon är inget vi har några jättemängder av här nere i södra delarna. Alltså inget vi själva plockar i skogen och det är kanske anledningen till att det aldrig har blivit någon hemmagjord lingonsylt tidigare. Men det kommer definitivt bli fler lingonsyltskok här hemma för det var hur lätt som helst. Lingon, vatten och socker som kokade ihop ett tag och sedan var det klart. Och gott blev det! I morgon lär det bli någon mat som vi kan använda lingonsylt till för jag ser fram emot att äta min egen lingonsylt i en måltid. Och nästa gång jag går förbi den där försäljaren lär det bli en hel låda lingon för mig med.

Höstkänsla

Denna helg känns som årets första hösthelg. Temperaturen har krupit ner rejält. Med endast 12 grader utomhus börjar vi för första gången på många månader frysa inomhus. Det känns som det är dags att sätta på värmen i elementen igen och det är väl ett hösttecken om något. Dagen som började med solsken övergick till regn och hagelskurar och nu är det så mörkt utomhus att det nästan börjar kännas som kväll.

Sommarskor, solkrämer och andra sommarsaker plockas undan och fram åker istället höstskor och kläder. De varma täckena är tillbaka i sängen igen och numera tänder vi stearinljus varje kväll. Jo, nog är hösten här nu alltid och på onsdag går vi dessutom mer officiellt in i en av höstmånaderna. Under veckan är ett besök på det stora möbelvaruhuset inplanerat. Nya katalogen har inspirerat och några inköp ska göras inför hösten projekt här hemma. Och kanske behöver vi ladda upp förrådet med ljus och glödlampor också nu när mörkret sänker sig. En ny fin höstkofta blev inköpt härom dagen så nu känner jag mig redo för höstmys med en god kopp te och en riktigt bra bok framför brasan på kvällarna.

ABBA - en klassiker som håller

Igår när vi slappade framför tv:n såg vi tv-programmet "The seventies" som ägnade en stor del av programmet åt ABBA. Vilken nostalgi-resa! Som född på 70-talet är jag uppväxt med ABBA och deras musik. På frågan om vilken musik som påverkat mig mest under min barndom skulle svaret utan tvekan bli ABBA.

Jag och mina kompisar älskade verkligen ABBA och vi kunde alla deras sånger. På rasterna när vi gungade sjöng vi deras låtar (ok, även en del låtar med Gyllene Tider och Freestyle letade sig in i repetoaren) högt och tydligt för hela världen. Hemma i vardagsrummen stod vi och mimade till deras låtar med ett hopprep i handen. Även när vi lekte tillsammans var det uppträde och mimande till ABBA-låtar. Min ABBA-favorit var Frida. Jag tyckte hon var sötast och sjöng så bra. När vi skulle mima ville jag alltid vara Frida men det blev aldrig så. Min bästis blev alltid Frida. Hon hade varit på en konsert med ABBA och på något vis gav det henne veto i att bestämma. Dessutom var hon mörkhårig. Själv var jag blond som smör och därför fick jag alltid vara Agnetha. Jag accepterade min roll som Agnetha och gav järnet, men inom mig närde jag en längtan om att få vara Frida nästa gång. Det blev aldrig så. Men hemma framför spegeln var jag alltid Frida och självklart den bästa Frida någonsin.

ABBA-tiden satte sina spår och låtarna har för alltid etsat sig fast. De är klassiker som aldrig dör. Det blev verkligen tydligt då musikalen "Mamma Mia" kom och ännu mer då filmen "Mamma Mia" kom för något år sedan. Vi var och såg filmen tillsammans hela familjen och det var verkligen en häftig känsla att sitta där i salongen tillsammans med människor ur alla generationer som alla satt och stampade takten och sjöng med i låtarna. Jag tror aldrig att jag kommer att uppleva något liknande igen. Lika häftigt är det att höra mina barn spela skivor med ABBA och soundtracket till filmen och sjunga med så att det skallrar i fönstren. Tänk att de sjunger samma låtar som jag sjöng 30 år tidigare med samma glädje och kärlek. Det kan man verkligen kalla tidlös musik. Riktigt bra musik klarar tidens tand och dit hör verkligen ABBA.

(Bild från www.cdon.se )

AB Familjen Röj

Idag har vi verkligen varit AB Familjen Röj här hemma. Jag vet inte vad det är som har farit i oss. Kanske är det hösten och att vardagen återigen är här. Jag vet inte. Men något har iallafall fått igång röjartagen här hemma. Gräsmattor har klippts, det har städats och tvättats. Barnen fick helt plötsligt för sig att röja ur sitt målarrum. Ett målarrum som ett bra tag har varit lite av ett sorgebarn med världens stök som ingen har orkat ta itu med. Den orken och energin hade plötsligt barnen massor utav idag och de har slitit som hästar med det där mållarrummet. Mamman som i vanliga fall får tjata om städning av det egna rummet höll på att trilla baklänges när barnen frivilligt och på helt eget intiativ satte igång med målarrummet.

Mamman började själv härom dagen med operation röjning (kan det vara den som har smittat övriga familjen tro?) av mitt arbetsrum. Arbetsrummet har under en längre tid även fått husera saker som ska vidare till förvaringslådor etc. Sådant som gamla leksaker som barnen har växt ifrån och liknande. Men nu tröttnade jag på att mitt arbetsrum förvandlats till förvaringsrum istället för att vara enbart mitt arbetsrum. Det kommer att krävas fortsatt röjning i morgon men snart har jag återtagit mitt arbetsrum och det känns riktigt bra.

Så nog har vi legat i som små arbetsmyror här hela dagen. Nu börjar luften gå ur AB Familjen Röj och kroppen börjar kännas lite mör. Kräftskivan vi skulle gått på ikväll blev inställd och istället blir det en mysig kväll i tv-soffan med kräftor, räkor, paj och nybakta frallor. Inte dumt alls efter en röjardag.

Den som väntar på något gott...

Majsen behöver någon vecka till innan det är dags att plocka och fylla frysen med härligt gula majskolvar. Men jag kunde inte låta bli utan var tvungen att plocka en för att se hur långt det är kvar till skörd. Och nog börjar den gula färgen skymta på majskolven. Det är inte långt kvar nu.





En del grönsaker ser man tydligt hur de växer och blir mogna. Andra är det svårare med. Som med majskolven. Den är väl inlindad i lager efter lager av grönt och sedan ytterligare ett lager av långa trådar, "hår" som det kallas här hemma. Allt detta måste av för att kunna se hur det är ställt med majskolven.






Men det är värt besväret. För majskolven är otroligt vacker med rad efter rad med små glänsande gula korn. Härligt söta och goda kokta. För att inte tala om hur vansinnigt gott det är att dela majskolven i bitar och grilla på grillen. Ja, de är som sagt värda att vänta på och någon vecka till får vi allt vänta innan vi kan skörda och sätta tänderna i en varm och god majskolv.

Bröllopsklänning

Den har bara burits en endaste gång. Under en endaste dag. Det var tolv år sedan. Sedan den där underbara och ljuvliga dagen har den hängt i ett plastfodral i en garderob. Bara vid några få tillfällen har den kommit fram i ljuset. Fingrats på, beundrats och framkallat en mängd vackra minnen. Idag var ett av de där få tillfällena. Jag hade ett annat ärende i den där garderoben och fick syn på klänningen. Insåg att det var alldeles för längesedan den hade fått visa sin skönhet. När jag tog av plastfodralet var det nästan att jag hörde musiken, skratten, tårarna och jublet. Tänk att en klänning kan frambringa sådana minnen och få dig att le på det där förälskade viset.





Då för tolv år sedan var det fortfarande marängmodet som härskade bland brudklänningar. De enkla, stilrena klänningarna hade börjat komma men ännu inte slagit igenom fullt ut. Jag som inte är marängkvinnan hade hittat en bild på min drömklänning (i min prisklass vill säga) i en bröllopstidning och fallit huvudstupa. Med föga hopp kontaktade jag den lokala bröllopsbutiken och frågade nervöst om de möjligtvis kunde hjälpa mig att skaffa denna klänning. Döm om min förvåning då butiksbiträdet glatt meddelar att den precis har kommit in och att jag är välkommen att prova den direkt. Och den var en dröm. Min dröm. En klänning i empirisk modell sydd i England med broderat liv fram och bak, en liten rosett fram och en likadan bak och under livet och rosetten där bak en underbar slöja som precis nuddar marken. En klänning tagen ur vilken bok/film som helst av Jane Austen. Jag var förälskad. På mer sätt än ett.






Jag köpte klänningen. Visst kunde jag ha hyrt en klänning istället för att köpa den. Klänningen skulle ju bara bäras en endaste gång. Men jag ville att det skulle vara bara min klänning. Min klänning på min stora dag. Dessutom ville jag ha den i just den garderob där den hänger idag. För att jag vid de tillfällen då livet är hårt, då kärleken sätts på prov skulle kunna plocka fram klänningen och minnas den där dagen. Bli påmind om vår kärlek, vår lycka och om vårt liv.

Klänningen hänger där i garderoben och den har plockats fram några gånger, men faktiskt aldrig på grund av tårar eller tvivel utan bara av kärlek, glädje och nostalgi. Det brukar gå en hel del år mellan varven men det känns tryggt att den finns där i garderoben. Som en vacker påminnelse om den där vackra, vackra dagen.

Sista sommarlovsdagen

Idag var det sista dagen på sommarlovet. Regnet vräkte ner och det blåste hårda vindar utomhus. På något vis kändes det helt ok. Som ett tecken på att nu är det nya tider på gång. I morgon börjar vardagen igen och alla rutinerna. Hösten är här och nu väntar nya spännande dagar.

Sommarlovet har varit helt underbart och vi är fulladdade med härlig energi och kraft och redo att ta oss an ett nytt läsår och en begynnande höst. Man kan säga att det låg en viss förväntan över vårt hem idag. Dagen innan skolan börjar igen. Väskor som packas. Kläder som läggs fram. Och så det där pirret i magen över att träffa alla kompisar igen, nya lärare, nya ämnen och allt annat runt omkring. Två barn som känner att de har haft ett härligt sommarlov men nu längtar efter att börja skolan igen.

Men den allra sista sommarlovsdagen ville vi njuta av riktigt ordentligt. Vädret till trots. Barnen bakade härliga muffins. De där goda av kladdkaksvarianten. Både choklad och vanilj. Vansinnigt goda var de. Sedan var det dags för spa-behandling här hemma för oss tjejer. I tur och ordning blev det bad med badskum, tända ljus och valfri musik på cd-spelaren. Härligt avslappnande! Sedan fick man serverat muffins och saft samtidigt som man fick håret borstat, finger- och tånaglar målade i valfritt nagellack samt fötterna smörjda med hudlotion. Vilken dag vi har haft! Vi hade det så roligt och mysigt tillsammans och dessutom är vi urtjusiga inför vardagen som kickar in i morgon. Mamman kan inte ens minnas när hon hade målade naglar senast. Men nu glittrar hon vackert i pärlemor. Vardagslyx av högsta klass och ett perfekt sätt att njuta av sista sommarlovsdagen.

Betong? Ja tack!

Tänk att två somrar på Gotland har fått maken och mig att totalt omvärdera betong som ett alternativ i trädgården. Sommarens senaste besök på den vackra ön fick oss verkligen att diskutera betong på allvar. Efter att under en hel vecka bott i en stuga med ett stort härligt altangolv av just betong blev vi smått betagna av det enkla, vackra, tåliga, lättskötta och sköna. De alternativ vi tidigare hade för vår egen uteplats som ska göras om kastades över bord och vi var överens om att ett altangolv av betong skulle passa alldeles utmärkt hemma också.

Det är en sak att bestämma något under influenser av sol, klarblå himmel, värme, ledighet och ett fullständigt avkopplat sinne. Håller argumenten sedan då man åtevänder hem till verkligheten igen? Jo, det har de faktiskt gjort. Vi har tittat, mätt och diskuterat och kommit fram till att det fortfarande är betong som gäller. För att vara riktigt säkra har vi bestämt oss för att provgjuta en mindre variant nere i köksträdgården för trädgårdsmöblerna där och se hur det blir. Blir det bra så blir det betong även vid huset.

Jag skulle också kunna tänka mig en betongfåtölj som den på bilden ovan. Denna vackra fåtölj finns på Körsbärsgården på Gotland och visst hade en sådan varit helt underbar att ha under ett av äppelträden i köksträdgården? Men jag tror att det lutar mer åt en bänk i betong istället. Men fåtöljen ligger där i bakhuvudet som ett läckert alternativ.

Knockad av ett stick

Getingar och bin är ettriga just nu. Efter att knappt ha sett till dem tidigare i sommar har det nu formligen exploderat med getingar och bin överallt. De verkar dessutom smått höga på alla godsaker som naturen erbjuder just nu och ytterligare en anledning till att man ska vara lite vaksam. Någon som är hög på sockerrus är inte att leka med. Varken en kvinna eller en geting. Jag har lyckats bra med att hålla mig borta från det senare de senaste åren. Jag har haft turen att inte bli stucken på många år och hade nästan glömt bort hur det känns.

Igår blev jag smärtsamt påmind om hur det känns att hamna i närkamp med en geting. Jag skördade chili i köksträdgården och när jag låg där på alla fyra tyckte tydligen denna sockerhöge geting att det vore ett toppenäventyr att flyga in i armhålan på mig. Tydligen hade han inte räknat med att jag skulle fälla ner armbågen igen och då stack han mig. Jag skrek till, började vifta och getingen far innanför tröjan på mig. Till slut får jag ut getingen och lugnar ner mig. Det gör lite ont i armen och svider lite. Men annars var det ju inget farligt. Hrm, varför har jag varit så orolig för att bli stucken tidigare år?

Det blev jag snart varse. Anledningen till att jag har försökt hålla mig på mils avstånd från getingar och bin beror på att jag är överkänslig och reagerar ordentligt på ett stick. Tack och lov inte livshotande men dock med kraftig yrsel, feberfrossa, illamående, rejäl svullnad och klåda.

Getingens äventyr i min armhåla slutade därför med att jag låg klubbad resten av dagen. Nerbäddad och sovandes. Tänk att ett sådant litet djur kan klubba en vuxen kvinna på det viset. Idag mår jag dock bättre. Kvar är ett stort, rött svullet märke på halva armen och en klåda som håller på att driva mig till vansinne men i övrigt är jag på benen igen. Däremot hoppas jag slippa fler närkamper med sockerstinniga getingar framöver. Kanske en sådan där biodlardräkt vore något att investera i ? Eller kanske en mindre tilldragande parfym? Kanske borde jag sluta med deodorant i armhålan? Ja, vem har sagt att livet på landet ska vara enkelt? ;)

(Bild från www.jagarforbundet.se )

Jamie Oliver's Food Revolution

De två senaste söndagarna har vi här hemma följt Jamie Oliver's Food Revolution kl.20 på Kanal 5. Jag vet att jag tidigare har hyllat Jamie här på bloggen och nu är det faktiskt dags igen. För är det något jag verkligen beundrar är det att han har antagit utmaningen att först hjälpa britterna till bättre skolmat och mat i hemmen och nu amerikanerna. För här pratar vi verkligen om ett livsviktigt projekt. Det går inte att blunda för att vi i västvärlden trots all vår rikedom och kunnande är på väg mot en stor hälsomässig katastrof med en hel generation med barn som kommer dö före sina föräldrar om vi inte reagerar. Dessutom sprider detta sig till andra delar av världen som har tagit efter vårt sätt att leva.

Vi följde även den första serien där Jamie tog sig an den brittiska skolmaten och även om den var chockerande på många sätt är den ingenting mot vad som möter Jamie i det stora landet i väst. För det är chockerande att se skolbarn äta pizza till frukost varje dag i skolan. Att all mat de överhuvudtaget äter (förutom brödet) i skolan är processad färdiglagad mat. Att se skolbarn som inte har en aning om hur en potatis och en tomat ser ut. Höra hur barnen inte får använda gaffel och kniv i skolmatsalen förrän de fyllt 10 år. Hur de väljer att äta chickenbits trots att de precis har fått se exakt vad de innehåller. Det är skrämmande och skakar verkligen om dig som tittare.

Nu skulle vi kunna sträcka på oss och säga:"Men så har vi det inte i Sverige.". Men det vore en lögn. Visst, vi serverar inte pizza och sockrad mjölk till frukost i våra skolor. Våra barn får lära sig att äta med kniv och gaffel vid tidig ålder. Men vi kan inte bortse från att även i Sverige finns det idag många barn som inte har en aning om varifrån maten kommer. Som inte vet att fiskpinnen inte är en riktig fisk. Som inte vet att mjölken kommer från kon. Även i våra skolor serveras processad mat i form av chickenbits, hamburgare, kycklingburgare, fiskburgare, pizza, panerad fisk som består mer av friterad panering än fisk och liknande. Skitmat rent ut sagt! Definitivt inte den mat som ett barn behöver för att orka en skoldag. I våra skolor har vi också släppt in den processade maten för att spara tid och pengar. Kök har byggts om till mottagningskök och den utbildade skolpersonalen som en gång i tiden lagade skolmat från scratch värmer idag mat till våra barn. Istället för att känna hur doften från mat som tillagas får många barn på förskolor och skolor mat via budbil. Mat som ibland får stå timmar i värmelådor och liknande.

Visst äter vi alla snabbmat ibland. Det är bekvämt, enkelt och förhoppningsvis gott. Men vi vet också att det inte är speciellt bra och nyttig mat. Att vi inte kan äta det varje dag för då skulle vi få svåra hälsoproblem. Hur kan vi då tycka det är ok att sådan mat serveras till våra barn i skolan?

Nej, vi har inte det lika illa ställt som USA och Storbritannien. Men vi är farligt nära att vandra exakt samma väg. Därför beundrar jag att människor som Jamie Oliver tar upp kampen för våra barns rätt till ett bra liv. För kunskap är nyckeln och det måste börja i hemmen och i skolorna. Vi måste återta kunskapen om vår mat och var den kommer ifrån. Det är inte ok att barn inte vet att köttet de äter kommer från nötdjur, gris, lamm etc. De ska veta att mjölk kommer från kon. Att grönsaker odlas i jorden och att säden vi odlar på åkrarna blir till bröd. Alla barn har rätt att veta hur mat ska smaka när den är tillagad på bra råvaror och inte på processad mat, förvarad i värmeugn eller micrad. Och det är vår förbannade skyldighet att ställa upp för våra barn och deras rätt till ett bra liv. Därför hyllar jag Jamie Oliver's kamp för alla barns rätt till bra mat och ett bra liv.

(Bild från www.jamieoliver.com )

Skördedagar

Idag har det varit skördetid här hemma. Köksträdgården har verkligen grönskat över all förväntan denna sommar och vi har varit bortskämda med att kunna plocka färska bär, frukter och grönsaker hela sommaren. Barnen har varit otroligt engagerade och mycket av det engagemanget kan nog tillskrivas att de har haft egena odlingslådor som de själva har fått sköta om helt och hållet. De har sått, vattnat, rensat ogräs och väntat otåligt. Under torkan såg det tufft ut och vi undrade alla hur det skulle gå. Om det överhuvudtaget skulle kunna växa något genom den betonghårda jorden. Men de har varit tålmodiga och kämpat vidare och när Vallmon och övriga blommor slog ut var lyckan total. Storasyster är också mäkta stolt över sina fina engelska morötter. De är extra roliga eftersom de har samma form som rädisor, bara lite större, och smakar otroligt gott. De var verkligen en succé att odla och stolt drog hon upp ett gäng idag.






Bönor och ärter fortsätter vi skörda i mängder också. De tycks älska detta väder och skänker oss stora skördar. För mig har både bönor och ärter varit en rolig överraskning som jag definitivt kommer odla mer av nästa år. Jag som hade fått för mig att de skulle vara svåra att odla har helt klart omvärderat när jag sett hur lättskötta de är och vilka stora skördar de ger. Och det viktigaste - de är goda.





En stor del av dagen har tillbringats med att dra upp lök. Alla de fina små sättorna jag satte i våras har skänkt oss färsk lök hela sommaren men nu var det dags att dra upp dem alla för att torka det som finns kvar inför höst och vinter. De kommer hängas upp i taket i matkällaren för att torka och den stora skörden av rödlök, schalottenlök, silverlök och gul lök kommer att förse oss med egen lök större delen av hösten och vintern.

Även om det är väldigt roligt att skörda allt det jag en gång sådde känns det också lite sorgligt. Man inser att säsongen går mot sitt slut och även om jag vet betydelsen av att marken behöver få sin välförtjänta vila känns det lite trist att det dröjer några månader tills det är dags att ge sig ut och gräva i trädgården igen. Nu får jag istället ägna mig åt att planera inför nästa säsong. Kika runt på nätet efter vilka grönsaker och märken jag vill testa nästa år. Det blir nog ganska trevligt det med och under tiden kan jag njuta av skördar från sommarens odlingar. Precis den inspiration jag behöver inför nästa år.

Vardag blir till fest

Har ni finporslin hemma? Porslin, glas och kanske fina bestick som ni dukar med då ni har gäster? Saker som kanske står i skåp och ligger i lådor majoriteten av årets dagar och endast plockas fram då det ska vara extra fint? Varför gör vi så? Varför låter vi det finaste vi har stå/ligga i mörker istället för att njuta av allt det fina. Ofta. Oavsett om vi har gäster eller inte.

För många av oss ligger nog mycket tradition i grunden. I generationer har det varit på detta vis. Finporslin, glas och silverbestick och liknande ärvs ofta från en generation till en annan. Det är kanske ömtåligt, värdefullt på många olika sätt och därför plockas det bara fram vid festliga tillfällen. Förr i tiden var det säkert ett sätt att visa både gästen uppskattning och ett tillfälle att visa det vackraste man hade. En blandning av stolthet och skryt helt enkelt. Delar av det där lever säkert kvar än idag. Man vill visa sina gäster att de är viktiga samt att man vill duka med det finaste man har. Så som man alltid har gjort. I generationer.

Men visst är det lite synd att vi stoppar undan allt det där fina och bara njuter av det vid några få tillfällen? Jag tror att de en gång tillverkades för att man skulle njuta av dess prakt. Inte för att de skulle tillbringa större delen av året i ett mörkt skåp eller låda.

Det är inget undantag hemma hos oss. Även här plockas finporslinet fram då det är fest, födelsedagar och middagar. Men förra året fick en engelsman mig att tänka i andra banor då han sålde en vacker tekopp till mig. Han fick mig att lova att den inte skulle stå gömd i ett mörkt skåp utan användas varje dag. Det var det den var gjord för och dessutom alldeles för vacker för att gömmas undan. Så rätt han hade. Och detsamma gäller ju finporslinet. Det är för fint för att gömmas undan.

Nu är jag den första att erkänna att jag nog inte skulle vilja sitta och äta med silverbestick och kristallglas varje dag. Framförallt inte hålla på att diska dem varje dag. Men nog skulle vi lite oftare kunna plocka fram och duka med finporslinet och fina servetter och njuta av det fina. Göra vardagen till fest lite oftare helt enkelt. Oavsett om det är en vanlig onsdag med falukorv till middag och inga gäster. Vi försöker bli lite bättre på det där här hemma. Att då och då göra vardagen till fest och njuta lite extra. För nog smakar falukorven lite extra gott när man äter den på finporslinet.

Nattlig gäst

Ni minns kanske hur lyrisk jag var i morse över min magiska morgon i trädgården? Lika lyrisk som jag var då, lika snabbt försvann det några timmar senare när maken bad mig följa med honom ner till köksträdgården för att se en sak.

-Du kommer inte att bli glad! var hans enda ledtråd. De orden bådade inte precis gott och han hade rätt. Jag blev inte glad. Under natten hade vi haft besök av ett vildsvin i köksträdgården. Tydligen ett vildsvin sugen på äpple (och vem kan förebrå honom?). Äpplen har börjat falla från träden och doften hade lockat honom till just vår köksträdgård där han hade partajat loss halva natten. Och vildsvin kan partaja loss kan jag lova. Som det ser ut där nere. Bilden ovan är bara över en liten del av den yta av gräsmatta vår äppelälskande vän har bökat upp under natten. Nog för att jag ibland när jag har stått med spade eller grep i jorden har önskat att jag hade kunnat få hjälp med att vända jorden men då menade jag inte gräsmattan.

Tack och lov har han/hon nöjt sig med äpplen och låtit bli odlingsbäddarna och potatisen på friland. Men de kanske är sparade som efterrätt till i natt? Ja, jag kan ju inte mer än muttra, plocka upp äpplen och slänga utanför min köksträdgård och hoppas på att min grisiga vän hittar godare saker att äta kommande nätter. Och då någon annanstans. Fåglar, ekorrar, rådjur, hjortar, sniglar you name it, alla har jag haft duster med i trädgården och vi har lyckats komma överens på ett sätt eller annat. Men vildsvin tror jag inte är lika lättövertalade. Hur var det nu jag skrev innan? Det var något om att se det vackra i det som tidigare var en plåga. Ja, vissa saker får man helt enkelt testa och bekänna färg i direkt.

Vakna upp tillsammans

Mina morgonrundor i trädgården är fortfarande lika magiska. Det är något rogivande och nästan meditativt att vandra runt och titta till hur blommor, grönsaker och all grönska har det tidigt på morgonen. Det är som om vi vaknar upp tillsammans och ger varandra en uppmuntrande morgonnick och ett leende. Som man gör när man ser en gammal vän. Likaså för att tala om för varandra att detta kommer att bli en fantastisk dag, en av de bästa. En dag fylld av möjligheter.

En skillnad är dock att morgnarna är lite kyligare nu. Man känner det lilla bitande i morgonluften. Lite klarare. Lite friskare. Hösten närmar sig och med den dess klara luft. Förändringar sker i växtligheten också. Kärleksörtens vackra färger möter mig varje morgon och de vackra höstanemonerna blickar ut över trädgården. Denna vackra blomma. Tänk att jag inte tyckte om den då vi flyttade hit. Vi hade mängder och den bredde ut sig och jag tyckte inte om den alls. Jag grävde upp mängder och gav bort till alla som ville ha. Förhoppningsvis har de skänkt dem mycket glädje. Själv drabbades jag av förälskelsen för några år sedan. En dag insåg jag bara hur vacker blomman är. Och jag insåg också varför jag inte hade tyckt om den tidigare. Den fanns helt enkelt på helt fel ställe. Den kom inte till sin rätt och förstörde helt och hållet rabatten. När jag gjorde mig av med en större mängd insåg jag hur vacker den var på rätt ställe och i rätt proportioner. Nu har vi blivit de bästa vänner och jag glädjs över att mötas av dess vackra rosa leende. Jag till och med funderar på att införskaffa några att plantera i köksträdgården. Visst är det fantastiskt att inget är konstant? Att man kan ändra åsikt och att det är ok. Att kunna se det vackra i det som man en gång tyckte var en plåga. Livet är förunderligt och vackert.

En taggig dag i skogen

Idag klädde barnen och jag oss i stövlar och med varsin hink i handen begav vi oss ut i skogen för att plocka björnbär. Vi har ett fantastiskt björnbärsställe och förra året plockade vi 16 liter björnbär där. Idag insåg vi att någon hade hunnit dit före oss. Men några liter fick vi iallafall ihop.





Att plocka björnbär är inte smärtfritt och definitivt ingen lätt historia. Det gäller att vara ordentligt klädd och rent ut sagt är det en pina att stå där i björnbärssnåret och det sticks och hakar fast överallt. Som ena dottern uttryckte det idag då mamman gav ifrån sig en rejäl ramsa med svordomar:"Mamma, när man plockar björnbär är det ok att svära.". Mamman svär faktiskt väldigt sällan men som min kloka dotter sa så är det helt ok då man plockar björnbär och jag fick nog ihop hela årets ranson av de fula orden där i björnbärssnåren.






Men trots att det sticks och gör ont har vi väldigt roligt där vi står bland alla taggar och bär och pratar och skrattar. Dessutom är ju de makalösa bären värd all möda eftersom de är vansinnigt goda. Nöjda, trötta och svettiga begav vi oss hemåt med vår lilla, men ack så goda fångst.






Bären är inte bara goda, de är också makalöst vackra. Jag har inte kunnat sluta fotografera dem idag.






Från alla möjliga vinklar och vrår. De är helt klart väldigt estektiska bär. Som gjorda för att fotograferas.







Men självklart måste de ju också ätas. En del av bären åkte ner i frysen för att plockas fram i vinter då vi längtar efter sommarens goda smaker. Några av bären åkte direkt in i munnen medan några användes till att baka ljuvligt goda muffins. Vi använde oss av Leilas recept på Skogsbärsmuffins ur A piece of cake och de blev stor succé här hemma. Och vi var överens om att det var värt allt slit för att få äta så underbart goda muffins. Dessutom väntar fler bär till filen i morgon bitti.

Tack!

Dagens vackraste ros vill jag ge er alla underbara bloggläsare. Tack för att ni finns där ute i cyberrymden och kommer förbi och hälsar på. Oavsett om ni kommenterar eller ej, tittar förbi dagligen eller då och då, hittat hit för första gången idag eller hittat hit av en ren slump betyder ni alla mycket för mig. Tack för att ni finns och för all den glädje och inspiration ni skänker mig!

Jag påbörjade det här bloggäventyret för lite mer än sex månader sedan nu och jag ska ärligt säga att att jag aldrig trodde att jag skulle hålla på så här länge. Jag var helt säker på att jag skulle tröttna på hela bloggföreteelsen. Men tänk vad fel jag hade. Att börja blogga har varit bland det roligaste jag har gjort. De första stegen ut i cyberrymden var verkligen trevande och Bambihala men bit för bit har jag lärt mig teknik (har dock mer kvar att lära men det går åtminstone framåt), jag har hittat min form och det som känns rätt för mig. Jag har accepterat att detta kommer att vara en spretig blogg som verkligen handlar om allsköns vinklar och vrår av livets berg-och-dalbana. Men det är min spretighet som jag står för till 100%. Detta är jag. Eller åtminstone en del av den jag är. Och även om jag från dag ett först och främst skrivit för min egen skull är det fantastiskt roligt och inspirerande med all feedback jag får från er bloggläsare i form av kommentarer, e-mail och uppmuntrande ord. Ni anar inte hur mycket det värmer hjärtat och glädjer mig och framförallt inspirerar mig att fortsätta blogga. Hade det inte varit för er hade jag säkert slutat blogga för längesedan.

När jag påbörjade detta äventyr var jag tveksam. Jag hade hört historier om hur mycket elakheter bloggare råkade ut för på nätet och jag visste verkligen inte vad det var jag gav mig in på. Själv har jag dock bara haft positiva erfarenheter och mötts av en helt fantastisk bloggvärld. En bloggvärld fylld av vänliga, inspirerande, otroligt kreativa, hjälpsamma, uppmuntrande och godhjärtade människor. Tack ni alla underbara människor för att ni finns där ute och förgyller mitt liv!

De senaste dagarna har jag fått uppmuntran i form av awarder från Helenas Hem och Ias Corner . Tusen tack! Det är alltid roligt att uppmärksammas för det man gör och känna att det har betydelse. Själv skulle jag vilja skicka den där awarden vidare till alla er bloggläsare där ute för att ni ständigt glädjer och berikar mitt liv. Tack och ha en fantastisk dag!

Jag är redo

De senaste dagarna har regnet vräkt ner. Idag var inget undantag. Det stod snabbt klart att det skulle bli en inomhusdag idag. Regnet öste ner, det blåste hejvilt och var nästan mörkt utomhus. Plötsligt kändes sommaren väldigt långt borta. Att vi drabbades av strömavbrott sju gånger under dagen gjorde väl också sitt till den höstlika känslan. Strömavbrott är vi vana vid här på landet och kan faktiskt vara riktigt avkopplande och trevliga. Hos oss medförde det att vi tillbringade tiden med att spela spel tillsammans. Jag fick däng så att det stänkte om det i "Den försvunna diamanten". Därefter blev det mysstund med högläsning ur "Tom Sawyer" fram tills strömmen kom tillbaka. Mysigt! Även efter att strömmen återvänt spelades det spel. Mamman fick för första gången testa Pirates of Carribean-spelet och hade världens nybörjartur och blev den regerande piraten på haven. Något hon stolt påtalat väldigt ofta för övriga familjemedlemmar under dagen.






En härligt mysig dag med ganska mycket höstkänsla. Skolstarten närmar sig och vi börjar summera sommaren och en kulen dag som denna minns vi tillbaka till vår härliga vecka på Gotland i sommar. Vi minns de fantastiskt blå dagarna med det magiska ljuset som återkommer på bild efter bild i kameran. Värmen, solen, frihetskänslan och äventyret lever kvar inom oss och nog saknar vi den vackra ön alltid. Men vi bär med oss ljuva minnen in i hösten som kommer lysa upp höstmörkret. Och det har ju verkligen varit en sanslöst vacker sommar i år. Den kan vi inte klaga på. De vackra morgnarna, de ljumma och magiska kvällarna och nätterna, älvorna som dansar, ljuset, värmen, alla härliga stunder och god mat tillsammans med familj och vänner. Nya upptäckter och gamla bekantskaper.





Vattnet som ständigt varit närvarande och som vi har badat. Från bryggor, stränder, i pooler och åkt vattenrutchkanor så att rumporna nästan blev blåa. Ständigt det blåa denna sommar. Inte bara rumporna av vattenrutchkanorna utan även himlen och vattnet. Många veckor föll inte en endaste vattendroppe. Den senaste veckan tycks alla komma ner på en endaste gång. Det är tur att vi inte kan styra vädret utan att vi får ta det som det kommer helt enkelt.






Sommaren har varit fantastisk och all energi kommer jag bära med mig in i hösten som jag hoppas kommer att bli lika fantastisk och magisk den. Sprakande färger som förför, ömsom sol och regn och kanske även några kulna höststormar. Te, varm choklad, bra böcker, bra filmer, bra tv, en varm filt, mysiga stunder framför brasan, kastanjer, hoppa i lövhögar och vattenpölar, spel, målning av sovrummet, härligt goda äppelkakor med vaniljsås, tända ljus, höstlov och längtan och förberedelse inför julen. Ja, nog har hösten mängder av fina stunder att erbjuda. Förhoppningsvis också en spännade höst för bloggerskan. Både med bloggen, fotograferandet, skrivandet och vägen mot drömmar som det är dags att prioritera nu. Min tid är nu och det är en spännande tid. Jag är på väg. Steg för steg. Jag är redo för hösten nu och allt det fantastiska den har att erbjuda mig.

Oanade talanger

Jag tror att vi alla har talanger, färdigheter, gåvor eller vad man nu vill kalla det. Saker som vi är riktigt bra på. Kanske har vi blivit det genom övning och tid. Vissa färdigheter verkar ha ett genetiskt band eftersom andra släktingar tycks dela samma färdighet. En del talanger och färdigheter tycks bara finnas där utan att vi riktigt förstår varför och till vilken nytta. En av mina sådana "talanger" är precis en sådan som jag undrar mycket kring. Varför har jag just denna talang och till vilken nytta egentligen?

Vilken talang är det då jag talar om? Jo, sedan jag var riktigt liten har jag kunnat lyssna på en låt en gång och sedan sitter större delen av texten, rytmen och uppbyggnaden där. Som en smäck. Oavsett om låten är på svenska eller engelska. Jag har ingen aning om varför det är så här. Det har bara varit på det viset så länge jag kan minnas. Och med åren har jag funderat kring den här talangen, gåvan eller färdigheten. Vad var tanken med att jag fick den och vad ska jag använda den till? Eller finns den bara där för att jag ska vara outstanding i frågesporter och lekar? Eller bara för glädjen i att kunna sjunga med i låtar när jag hör dem på radion? Vissa talanger är helt enkelt lite kluriga i vad man ska ha dem till.

Dock verkar det som delar av talangen går i arv eftersom våra barn tycks ha samma fallenhet då det gäller reklamginglar. Först när jag märkte det blev jag lite ororlig över att barnen tittade för mycket på tv när de kunde sjunga med i alla reklamfilmer som visades under en kväll. Och mamman undrade stilla hur mycket de egentligen tittade på tv? Förvånade förklarade de att de bara hade hört dem en gång men att de ju var så lätta att de satte sig. Kanske är det så att vissa talanger bara finns till för vårt nöjes skull och det är väl inte så illa det. Dessutom är det rätt kul att kunna sopa banan med familj och vänner då det gäller frågesport och lekar.

(Bild från www.gladahudikgymnasiet.se )

En film om kärlek

Filmen Tidsresenärens hustru var en film jag hade tänkt se då den gick på biograferna. Men det blev aldrig av. Därför såg jag fram emot att se den hemma i tv-soffan istället. Filmen är baserad på en roman av Audrey Niffeneggers och handlar om Henry och Clare och deras kärlekshistoria. En kärlekshistoria lik många andras men samtidigt ovanlig på alla sätt och vis. Henry är nämligen född med en genetisk sjukdom som gör att han reser mellan olika tidsåldrar. Han är en tidsresenär vilket verkligen komplicerar tillvaron.

Första gången Clare och Henry möts är hon sex år och han trettiosex. Det som börjar som som vänskap utvecklas till kärlek då Claire är 22 år och deras tidsåldrar synkroniseras med varandra. Men det är en allt annat än lätt kärlek att älska och leva tillsammans med någon som helt plötsligt bara försvinner. Och hur mycket vill vi egentligen veta om vår framtid?

Jag har hört mycket om romanen av Audrey Niffeneggers men tyvärr ännu inte läst den. I detta fall valde jag att se filmen först. Säkerligen blir filmen en helt annan upplevelse om man har läst romanen men å andra sidan ser jag nu fram emot att få läsa romanen. Filmen kändes lite rörig i början, många lösa trådar som säkert hade undvikits om jag läst romanen först. Men efter den lite röriga början hämtade filmen upp sig tyckte jag och utvecklades till en mycket bra film. En vacker och sorglig film om kärlek. Om den sanna kärleken som överlever allt.

Clare och Henrys kärlekshistoria är det som står i centrum i filmen. Det som för filmen framåt och som är filmens styrka. Men jag gillar även hela tanken kring tidsresande. Många är vi säkert som någon gång i livet har önskat att man kunde göra tidsresor för att uppleva saker som hänt i historien eller saker som kommer att hända. Tidsresenärens hustru sätter verkligen fokus på denna fråga och hur mycket vill vi verkligen veta om vad som väntar oss?

Trots den lite röriga början är detta en film jag kan rekommendera. Rachel McAdams och Eric Bana är mycket övertygande i huvudrollerna som Clare och henry. En vacker och sorglig film om kärlek. Och boken kommer jag definitivt läsa.

(Bild från http://www.discshop.se/ )

Att ta farväl är en smula sorgligt

Det är en smula sorgligt att ta farväl. Även från människor som man egentligen inte känner på riktigt. Människor som aldrig skulle känna igen dig på gatan om du mötte dem. Trots det känns de som vänner. Vänner som man har träffat och följt varenda dag under många år. Vänner som är en del av våra liv och som vi pratar om. Vänner som vi tilltalar vid förnamn. Som vi saknar då de är sjuka, bortresta, har semester eller är föräldralediga. Ännu värre är det då de en dag talar om att de inte kommer att återvända. Sorgligt och tomt. En ny vän dyker upp och efter ett tag känns den nya vännen också som en nära vän. Bekantskapskretsen växer och tryggheten fortsätter. Och trots att vi alla vet att det kommer att komma en dag då det är dags att säga farväl och gå vidare i livet blir det lite överrumplande då dagen kommer.

Här hemma har Bolibompagänget varit en del av våra liv under många år nu. Sedan barnen var riktigt små. Bolibompa var det bästa barnen visste och här hemma blev det en mysig stund varje kväll att efter middagen sätta sig framför tv:n tillsammans hela familjen och se Bolibompa. Hos oss var Johan, Sara, Henrik, Ylva, Markus och de andra vänner som tittade in varje dag och gladde oss med mängder av äventyr och bus. Och Ingela bakom kameran. Ja, vi vuxna var lika fast framför tv:n som barnen och vi lärde oss alla mängder med olika saker och upplevde mycket kul tillsammans. Konsert med Vilda Baciller var vi också på och för barnen var det stort att träffa flera av de där vännerna från tv. Sara, Ingela och Henrik fanns på riktigt. Inte bara på skärmen.

Precis som det för flera av programledarna genom åren har varit dags att gå vidare i livet och lämna Bolibompa bakom sig har det även blivit dags för oss att gå vidare i livet. Barnen är inte så små längre. Tvärtom är vuxenlivet nu närmare än småbarnsåren. De har växt ifrån Bolibompa och både för dem och för oss vuxna känns det lite sorgligt. Något som har varit en del av våra liv under lång tid är nu över och att ta farväl är en smula sorgligt. Men det är som det ska vara. Livet går vidare. Tack hela Bolibompagänget för alla härliga stunder ni har bjudit oss på under åren och för att ni har skänkt våra barn den bästa barn-tv man kan önska. Lycka till med ert viktiga arbete att glädja mängder av barn varje dag!

(Bild 1-4 från http://www.svt.se/ , bild 5 från http://www.discshop.se/ )

En plats för glädje

Efter flera kvällar med regn och åska var det skönt att få tillbaka en sådan där vacker sommarkväll med ljumma vindar. Ytterligare en härlig sommarkväll, sådana som vi har blivit fullständigt bortskämda med hela sommaren. Kvällar då vi dras ner till köksträdgården där vi njuter med alla våra sinnen av hängmattorna, all grönska, djuren och lugnet. Vi tittade på syrsor, gräshoppor och trollsländor. Njöt av de varma vindarna som blåste i vårt hår och det alltför långa gräset som kittlade oss på benen. Allt regn har gjort att gräset definitivt måste klippas i morgon. Bärbuskarnas skörd är över men istället skänker fruktträden oss glädje med goda päron.






Likaså plommon. Tänk att det kan vara så vansinnigt gott att stå där i sommarkvällen och äta päron och plommon direkt från träden och bara känna livet i sig. Vi var ju bara tvugna att ta med några in också.

Jag njuter av vår köksträdgård och att den från juni fram till sena hösten skänker oss färska grönsaker, bär och frukter. Jag känner mig rik. Och tänk att samma plats för två år sedan var en fullständigt igenväxt del av vår trädgård där inget förutom ogräs och sly växte. Vårt ständiga dåliga samvete. Vi har kommit en lång väg sedan dess. Idag är det denna del av vår trädgård som skänker oss mest glädje. Från ångest till glädje. Ja, allt är verkligen möjligt om man bara ger sig tusan på det.

Dags att röja upp

Idag blir det städ, tvätt och uppröjning för hela slanten. Jag och dammsugaren, dammtrasan och tvättmaskinen är som ler och långhalm idag. Bästa kompisar för dagen. Regnet fortsätter att falla idag och rätt rejält dessutom och då känns det helt ok att ha en städdag.

Jag antar att det är ytterligare ett litet steg mot hösten. För om sanningen ska fram har väl inte städningen här hemma varit 100% under sommarmånaderna. Under sommaren springer vi in och ut mest hela tiden, på bara fötter eller i sandaler. Det är rätt fantastiskt hur mycket sand, grus, gräs och annat man lyckas dra in i huset på det viset. Och det är ju rena undret att det finns någon sand kvar på stränderna med tanke på hur mycket vi tar med oss hem i kläder, skor och väskor. Det är härliga dagar och kvällar utomhus och då det gäller städ blir det det värsta som städas bort och röjs av. Resten får vänta tills kallare dagar. Bland tvätten är det också det viktigaste som tvättas, badkläder, handdukar och vanliga kläder. Sådant som mattor t.ex. får vänta.

Idag är det dags att ta itu med allt det där. Att inte bara ta det värsta utan städa och tvätta rejält. Nej, nu är städtantens rast slut. Sand, grus, gräs och spindelväven kallar och ikväll när jag trött dimper ner i tv-soffan lär nog bilden ovan vara en spegelbild av hur jag känner mig. Men fint kommer här vara. En liten stund iallafall.

(Bild från notentirelynecessarytoread.blogspot.com )

Triss i paj

I kväll blev det paj. Och paj igen. Och igen. Jo, man kan nog säga att vi har ätit paj så att det räcker och blir över för ett tag nu. Men gott var det.

När jag och barnen var och handlade idag köpte jag en ny fin pajform. Stor var den och precis vad jag har letat efter sedan vår stora pajform gick sönder för ett tag sedan. Med ny pajform tänkte jag att det kunde vara gott med en skink- och ostpaj till middag i kväll. Därför handlade vi hem till pajen och i mataffären sålde de dessutom härliga blåbär. Eftersom vår lilla blåbärsskörd från skogen är slut sedan länge köpte vi med oss två askar hem. Kunde ju vara gott med blåbärspaj till efterrätt. Redan där kände jag att det kanske skulle bli för mycket med paj på paj, men vem säger nej till blåbärspaj?

Hemma igen undrar maken om vi inte skulle ha köttfärsen som ligger i kylskåpet till middag. Den klarar inte att vänta. Hrm, men vi andra var ju sugna på paj och köttfärsen hade jag totalt glömt bort. Nå, men då gör vi väl en tacopaj också av köttfärsen. Som ni ser, detta är upprinnelsen till att vi senare står där med tre härliga pajer. Alla doftar ljuvligt och inbjudande. Det blev en pajfest utan dess like och dessutom rester över av alla tre pajerna till imorgon. Kanske inte så dumt med två matpajer och en efterrättspaj trots allt. Men det dröjer nog ett tag tills det blir paj nästa gång. Känns det som just nu iallafall. Fast blåbärspajen med maräng ovanpå var ju fasligt god förstås.

På väg mot en strålande helg

I natt blixtrade och åskade det så att det skakade i huset. Det kändes som det aldrig tog slut utan fortsatte timme efter timme. Jag har berättat tidigare om att åska inte precis är min grej. Är det något jag är rädd för så är det just åskoväder. Speciellt eftersom det då och då slår ner i ledningar och uttag i vårt hus. Sömnen blev därför inte den bästa. Nu ska kanske inte åskan få all skuld för min dåliga sömn. Viss del beror väl helt enkelt på att det var trångt i sängen. Våra barn är inte så små längre och tillfällena då de vill sova hos oss är väldigt sällsynta nuförtiden. Men då det är rejäla åskoväder då kommer två barn traskande och undrar om de kan få sova hos oss eftersom de tycker att det är läskigt att sova själv. Då tränger vi ihop oss och livet känns mindre läskigt och barnen somnar tryggt. Just de nätterna sover jag kanske inte speciellt bra eftersom det knappt går att vända sig men det känns helt ok. För mamman är medveten om att om de nätterna är få nu kommer de snart upphöra helt och visst är det så att även om det är precis som det ska vara så är det med visst vemod man inser att ens barn är stora och klarar sig själva. Att en period av ens liv går mot sitt slut.

Då jag vaknade i morse såg jag att kattungen hade vandrat runt halva huset med bajs på tassarna. Det var bara att följa tassavtrycken från nedervåning upp till övervåning. Morgonen började därför med sanering av både katt och hus. Det kändes som om dagen kunde ha börjat bättre.

För att hämta upp den lite kassa starten på dagen blev det lite senare dans i köket till "Do ya think I'm sexy" som spelades på radion. Om sanningen ska fram var väl varken låten, Roddan eller jag speciellt "Hot" där på morgonkvisten, men vad 17, helgen är på gång och det gäller att påbörja den på rätt sätt. Och vad kan bli bättre än dansskorna på och svänga om i köket med radion på högsta volym? Det känns som det blev riktmärket både för dagen och helgen. Mitt sätt att säga att detta ska minsann bli en glittrande och alldeles strålande dag och helg. Nu glömmer vi både åska och kattbajs - nu kör vi!

(Bild från www.dancingshoes.com.au )

Förberedelser inför hösten

Det är inte bara förberedelser inför skolstarten, med allt vad det innebär, som pågår här just nu. Det märks tydligt att vi även förbereder oss inför hösten. Förrådet med stearinljus, värmeljus och liknande har setts över och fyllts på inför mörka kvällar. De har till och med börjat användas de kvällar då mörkret sänker sig och regnet faller. Filtarna i soffan plockas allt oftare ner från armstöden och viras om en småfrusen kropp på kvällen. Ibland också bara för att det känns mysigt att kura ihop sig.

De heta sommarnätterna är över och det verkar som om bordsfläkten har gjort sitt för i år. Likaså börjar täcken återvända in i påslakanen igen då nätterna återigen har blivit svalare. Lampor börjar tändas och då upptäcks även att det är en hel del glödlampor som behöver bytas. Fler förråd att fylla på.

Sommarsandaler och skor slängs efterhand här. De har slitits hårt och flertalet ser ut därefter. Även om barnen protesterar vet mamman att det som är favoritsandaler denna sommaren varken kommer passa barnafötterna nästa sommar eller ens se speciellt tilltalande ut smutsiga och slitna då vännerna går runt i hela och nya. Därför åker de i soptunnan då sommarlivet är slut.

Ja, nog förbereder vi oss på höst allt. Små steg i taget. Men tydliga steg mot en förhoppningsvis sprakande vacker höst.

Oförtjänt dåligt rykte

Jag vet att jag har sagt det förr men jag säger det igen: det finns ogräs som är väldigt vackert. Ett av dessa ogräs är tistel. Visst är den sagolikt vacker? Jag kan inte låta bli att beundra dess skönhet. Den må vara en pain in the ass växt då det gäller att rensa ogräs, jag vet inte hur många gånger jag har stuckit mig på alla dessa taggar, men när den blommar så här ståtligt är den bara rakt igenom vacker.

Så även om jag rensar bort de flesta tistlarna på vårkanten låter jag alltid någon stå kvar på ett ställe där jag inte riskerar sticka mig på den. Bara för att kunna beundra dess skönhet då den går i blom. Fjärilar, rapsbaggar, bin och andra djur tycks tacka mig eftersom de verkar vara lika förtjusta i tisteln som jag är. Ibland känns det som en del växter helt oförtjänt har hamnat i kategorin ogräs och därför anses mindre värda. Men även det obekväma kan vara vackert. Ibland kan det vara rent av beundransvärt.