En regnig dag

Idag är det en regnig, dimmig och lite ruggig dag. Helt klart en inomhusdag. Efter att ha klarat av storhandlingen inför den stundande påskhelgen känns det ganska mysigt att kura ihop sig inomhus istället och mysa. Huset är fullt med fnittriga barn som bubblar av allt de har att berätta för varandra sedan de sågs senast.Övernattning blir det också så bubblandet lär fortsätta det närmsta dygnet. Härligt smittsamt!

Mamman drömmer sig tillbaka till det soliga och varma Gotland 2009 och längtar efter att få känna de där varma sommarvindarna igen. Även om jag älskar alla våra 4 årstider måste jag erkänna att jag helt klart är en sommarmänniska. Den årstiden ligger mig närmast hjärtat.





Två sådan här fina små trappstegar kom maken hem med igår. Han hade tänkt slänga dem men kom att tänka på att de kanske vore något för mig. Och så rätt han hade. Jag har länge funderat kring någon form av förvaring nära köksdörren där jag kan ha olika örter så att det går snabbt och lätt att hämta då man lagar mat. Dessa kommer att bli perfekta till att ställa krukor med örter på. Nu är frågan om jag ska slipa dem och måla om dem eller bara borsta av dem och låta dem få behålla sin ruffighet? Det krävs en funderare men just nu lutar det åt att behålla dem som de är.





Igår damp denna härliga trädgårdspärla ner i min brevlåda, The Invington Diaries av Monty Don. Jag älskade hans trädgårdsprogram som visades på SVT härom året och i denna bok får man följa Monty och Sarah Don och deras trädgård under alla år det har tagit dem att skapa deras fantastiska trädgård. Boken är fylld med underbara bilder samt Monty's året runt anteckningar. En fröjd att läsa så här långt för en trädgårdsdrömmare som mig.





Senare idag tänker jag krypa under en filt, med en god kopp te och ägna mig åt fullständig 80-tals nostalgi genom att se den gamla 80-tals serien Tracys hämnd . Ja, även jag hade min Sidney Sheldon period och läste hans böcker och just denna tv-serie minns jag att jag gillade skarpt. Därför ska det bli kul att se om den. En del tv-serier och filmer från 80-talet klarar tidens tand. Andra inte. Ska bli roligt att se om denna är lika bra mer än 20 år senare.

Vädret till trots har vi med andra ord en mysig påsklovsdag med fnitter, trädgårdsdrömmar och mys. Hoppas att även ni har en bra dag idag.

"Mamma, våren luktar sååå gott."

Årets första tvätt är uthängd på torkvindan och det är en sådan lyckokänsla att se den fladdra i vinden och blåsas torr. Barnen har lekt utomhus i timmar och när jag ligger där och rensar rabatten kommer de cyklande i full fart och tvärstannar brevid mig och äldsta dottern utbrister: "Mamma, våren luktar sååå gott.". Jag kan ju inte annat än hålla med henne. För visst luktar våren fantastiskt gott. Man bli så glad av alla vårdofterna att det spritter i hela kroppen och tanken på hur gott tvätten kommer att lukta då jag tar in den igen gör det lite roligare att tvätta.

På tal om cykel så skulle jag behöva en ny cykel. Min är riktigt gammal och skulle nog klassas både miljöfarlig och som gammal relik. Men jag har hittat en cykel jag vill ha. Den här . En härligt bubbelgumsrosa Kronan cykel. En cykel som är så mycket jag att det inte är sant. Jag skulle kunna vara den sansade mamman och välja den svarta, praktiska istället. Men nej då, den bubbelgumsrosa 70-talisten i mig blir tokförälskad i just denna cykel istället. Andas inte denna cykel vår och glädje så vet jag inte vad som skulle göra det. Jo, det blir helt klart denna som skrivs upp på önskelistan när det blir dags för en ny cykel. En härlig vårkaramell!

Att bara vara

Solen skiner från en klarblå himmel. Det ser ut att bli en härlig vårdag idag. Vi njuter av att ha påsklov. Sovmorgnar och sena kvällar. Vi har ändrat dygnsrytmen något. Precis som det ska vara då man har en veckas ledigt med andra ord. Lovet behövs för att ladda batterierna och laddar om gör vi verkligen. Vi tar dagen som den kommer och bara njuter.

Idag kommer vi nog vara ute en hel del i det härliga solskenet. Kanske blir det en tur i gungan. Men bilden är från i höstas så de gröna löven får vi klaras oss utan idag. Men vad gör det när man ser att det är nya på väg. Ibland är det skönt att bara vara.

Svart och vit

Jag gillar gamla filmklassiker i svart vitt. Det är något speciellt med de där gamla filmerna som tilltalar mig. Kanske är det en blick in i en tid som inte längre existerar. Eller så är det kanske just det där att det är i svart och vitt som går hem. Jag vet inte.

Mina barn tycks ha ärvt samma förtjustning av svart vita filmer som jag, men för dem är det hela mycket mer exotiskt. De har ju aldrig upplevt den svart vita tv:n. För dem är det självklart att alla tv-program visas i färg och att filmerna på bio visas i färg. Så för dem känns det lite konstigt men också lite spännande att det saknas färg. Medan det för mig snarare blir en nostalgitripp.

När jag var liten hade vi en svart vit tv. Alla program visades utan färg och det var likadant för alla. Jag minns den där gamla tv:n. Mot slutet när den närmade sig soptippen hoppade bilden och då fick man gå fram och dunka till med handen ett par gånger tills bilden stannade. Irriterande men också hemvant på något vis. När jag var riktigt liten hade vi tydligen en sådan där tv som man stoppade pengar i ett myntinkast när man skulle titta men det har jag bara fått återberättat eftersom jag själv inte har några minnen av det. Jösses, dagens barn skulle få en chock om de såg min barndoms gamla tv-apparater.

När vi sedan köpte vår första färg-tv var det stort. Stort att efter alla dessa år kunna se allt i färg. Lite ovant i början men efter ett tag hade man nästan glömt bort att det fanns en tid med svart vit tv. Den enda påminnelsen har varit alla gamla svart vita filmer som visas då och då på tv samt vid de tillfällen man har fått se tv-klipp från svt:s arkiv. Det är kanske där förklaringen ligger i varför jag är förtjust i gamla svart vita filmer. Nästan halva min barndom bestod av svart vit tv. Det är en del av min uppväxt helt enkelt.

Sedan är det ju så att alla svart vita filmer inte är bra på samma sätt som alla filmer i färg inte är bra. Men det finns en hel del gamla klassiker som är värda en titt och där det finns en anledning till att de kallas just för klassiker. En av dessa såg jag igår: Arsenik och gamla spetsar med Cary Grant i huvudrollen. En härlig komedi med mycket svart humor och underbart skådespel. Rekommenderas varmt. Dessutom med gamle favoriten Cary Grant i huvudrollen. När jag var liten tyckte jag att han var så stilig och det måste jag ju erkänna att jag fortfarande tycker. Det finns helt enkelt saker som åldras bättre än andra.

Från totalt ointresserad till trädgårdsnörd

Där vi bor har det i alla tider funnits en köksträdgård samt en riktigt stor trädgård. Vårt hus är byggt i slutet av 1600-talet och med andra ord har det varit så i många hundra år. Fram tills då vi flyttade hit vill säga. När vi bosatte oss här hade vi fullt upp med att bygga upp vårt företag samtidigt som vi bildade familj. Det fanns varken kraft eller tid för både en stor köksträdgård och en stor trädgård. Vi var helt enkelt tvugna att välja och vi tog det tuffa beslutet att låta köksträdgården växa igen. Det var inget lätt beslut men det enda vi kunde ta i den situation vi befann oss just då. Med åren har den där övervuxna köksträdgården blivit allt mer av ett dåligt samvete men eftersom varken tid, ork eller intresse har infunnit sig har den fått fortsätta blänga på oss.




Det vill säga tills förra året. Då fick jag, som fram tills dess varit fullständigt ointresserad av allt vad odling heter, för mig att jag ville ta tag i den där köksträdgården. Jag ville skapa mig en egen köksträdgård. Baserad helt på hur jag ville ha den och efter vår familjs behov. Men skulle jag som inte hade ett endaste grönt finger i kroppen klara av det? Jag kunde ju ingenting. Hade jag verkligen tänkt igenom detta? Påhejad av maken, som sa att han gärna skulle hjälpa mig att röja och bygga odlingsbänkar men som i övrigt lämnade mig åt mitt öde eftersom han inte skulle ha tid att engagera sig i en köksträdgård, gav jag mig i kast med mitt projekt.

Arbetet med att röja i den kraftigt övervuxna köksträdgården var tidskrävande men roligt. Steg för steg växte öppen yta fram. Maken snickrade ihop odlingsbänkar åt mig som vi fyllde med jord. Min bokhylla började fyllas med trädgårdsböcker som jag låg och lusläste på kvällarna innan jag somnade. Jag började skriva en lista på vad jag skulle vilja odla detta mitt första år. Eftersom jag fortfarande var osäker på vad det var jag hade gett mig in i bestämde jag mig för att detta första år skulle bli ett test-år. Jag skulle hålla det i liten skala för att se vad jag mäktade med och om det nu var en tokig idé skulle det vara lätt att avveckla igen.





Jag köpte in fröpåsar och små miniväxthus i plast och började så tomater, basilika, chili, oregano och andra spännande fröer. Eftersom jag hade sådan misstro till min egen kapacitet som odlare sådde jag ordentligt med tomater eftersom jag var övertygad om att minst hälften av plantorna skulle dö under min vård. Döm om min förvåning då varenda planta överlevde och då jag månader stod där med 98 grönskande tomatplantor. Jösses, hur skulle jag få plats med alla. Lösningen blev att även den vanliga delen av trädgården fick ge plats åt pallkragar med tomatplantor, rabatterna och stora zinkbaljor fylldes alla med tomater och basilika. Barnens gamla sandlåda som inte användes längre fylldes med jordgubbs- och smultronplantor. I odlingsbänkarna i köksträdgården frodasdes i somras schalottenlök, dill, rädisor, morötter, rödbetor, plocksallad, salladslök och ruccola. Jag var som ett barn på julafton över mina odlingar och barnens stora tidsfördriv under sommaren var att fylla en korg med alla läckerheter inför varje middag. Till och med att stå där med grepen och gräva upp min egen potatis i hällregn var som ett lyckorus. Jag kunde. Jag klarade det. Och det var roligt och gav mersmak.

Träden med plommon, päron och äpplen gav återigen frukt efter att ha fått plats och ljus. För att inte tala om bigaråträden. Där tillbringade vi många ljuvliga sommarkvällar med att ståendes på stegar mumsa i oss allt vad vi kunde. Plommon åt vi så att vi höll på att spricka, resten gjorde vi marmelad av. Matkällaren fylldes med äpplen som vi kunde äta av fram till jul.

Jag gjorde säkert varenda nybörjarfel som finns. Några lärde jag mig mycket av och nya fel lär jag säkert göra denna säsong. För ja, jag fick blodad tand. Den långa vintern gick till att planera inför detta år och fortsätta att läsa på. Nu vet jag att jag kan, att vårt matkonto sjönk drastiskt men framförallt längtar hela familjen efter de ljuvliga smakerna av egna obesprutade grönsaker och frukt. Det finns inte mycket som slår en solvarm tomat som plockats direkt från plantan och direkt in i munnen.

Denna säsong ska köksträdgården utökas med fler odlingsbäddar, ett hallonland och fler grönsaker. Dessutom har käre maken lovat fixa permanent bevattning åt mig. Tänk att något jag var totalt ointresserad av tidigare nu har blivit ett stort intresse och ger mig sådan lust och tillfredsställelse.

En härlig söndag

Familjen hade en härlig söndag igår. Större delen av dagen tillbringades i trädgården där vi röjde upp efter den långa vintern. Maken körde med jordfräsen i det som ska bli hallonland och jag krattade och rensade i och kring rabatterna. Barnen sprang runt och lekte och bara njöt av det härliga vårvädret. Visst lite kyligare igår än tidigare dagar, men fortfarande härligt.

Sedan gick barnen in för att förbereda en överraskning och jag och maken fortsatte med att vandra runt i trädgård och köksträdgård och planera inför kommande säsong och framtida säsonger. Vissa planer kommer kunna genomföras snart och andra planer är fortfarande på drömstadiet. Men visst är det underbart att få drömma och planera?

När vi kom in hade barnen bakat underbart god fika. Det blev rulltårta och vaniljhorn. Mums, vad gott! Barnen har ärvt min glädje för att baka. Kanske beror det på att de har varit med och bakat sedan de kunde sitta upp i en barnstol. Men mamman har helt klart något att lära av sina barn för hur mycket jag än har bakat i mitt liv har jag faktiskt aldrig bakat en endaste rulltårta. Men barnen hade svängt ihop världens läckraste rulltårta igår så de har definitivt ett och annat att lära mig.

Efter allt trädgårdsarbete och all frisk luft kändes det skönt att vila musklerna och titta på en bra film tillsammans. Och bra var den. Det blev filmen Knowing med Nicholas Cage i huvudrollen. Mycket spännande och klurig till slutet. Kan varmt rekommenderas om man är sugen på att se en spännande film.

Kan ju tala om att vi somnade som stockar på kvällen efter vår härliga söndag i trädgården.

Vuxenansvar

Jag har som så många andra denna vecka följt debatten kring nätmobbing av unga. En viktig debatt som borde ha kommit upp till ytan för länge sedan. Nu är den uppe vid ytan tack vare oerhört tragiska omständigheter. Omständigheter som dessutom visar att debatten måste hållas vid liv. Att den inte får bli ett mediadrev som försvinner in i glömska efter en vecka i strålkastarljuset.

Mobbing, oavsett om den sker öga mot öga eller om den sker via en datorskärm eller en mobiltelefon, är något vi i vuxenvärlden aldrig kan ignorera eller avfärda som busstreck. För något jag har saknat i den här veckans infekterade debatt, med pajkastning åt höger och vänster gällande vem som bär ansvar, är vuxna som rakryggat står upp och erkänner att vi i vuxenvärlden har ett ansvar kring det här som vi inte har tagit på oss. För det är barn det handlar om. Barn som inte vet eller inte bryr sig om hur man beter sig mot andra människor. Barn som saknar empati för vad deras handlingar gör mot en annan människa. Barn som inte förstår att internet inte är en låtsasvärld där man får lov att säga och göra vad man vill skyddad bakom en datorskärm. Barn som inte förstår att det du skriver på internet kan sparas för all framtid och att du kan komma att ställas till svars för dina ord precis när som helst.

Det är här vuxenansvaret kommer in. Det är vi föräldrar som har det yttersta ansvaret för våra barn. Ett ansvar vi aldrig kan lägga över på någon annan. Vi kan aldrig skylla på skola, samhället, kompisar eller vad det nu må vara. Våra barn är vårt ansvar och det är vårt ansvar att guida och leda dem in i vuxenvärlden med de värderingar och kunskaper som vårt samhälle kräver att de ska ha då de når vuxen ålder. Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte, det är den tuffaste utmaning du har i ditt liv och därför också en anledning till att du aldrig kan avsäga dig ansvaret för ditt barn.

Många barn tillbringar idag mycket tid i förskola, skola och olika fritidsaktiviteter där de lär sig saker hela tiden. Viktiga saker som är avgörande för deras liv och framtid. Men de viktigaste sakerna de har att lära här i livet kommer inte vare sig från förskola, skola eller fritidsaktiviteter. De kommer från hemmet och från föräldrarna. Jag pratar om empati, om hur vi beter oss mot varandra, om att ge och ta, kritiskt tänkande, mod och hur vi beter oss i grupp. Från hemmet behöver barnet ha med sig kärlek, trygghet och en stark självkänsla och en lika stark medkänsla. Det är vårt ansvar som föräldrar och vuxna att ge våra barn detta. Detta ansvar kan vi inte lägga över på andra.

Samma ansvar har vi då det gäller barn och datorer/mobiltelefoner. Vi som föräldrar måste ta ansvar för vid vilken ålder vi placerar våra barn vid datorn och när vi släpper ut dem att fritt surfa nätet eller ger dem en mobiltelefon. Men framförallt vilka kunskaper de har vid det tillfället. Jag tror inte på att varken förbjuda datorer för barn eller att övervaka vad barnen gör vid datorn. Däremot tror jag på information och förberedelse. Lär dina barn fördelarna och riskerna med internet. Lär dem att internet är en del av den vanliga världen och att där beter man sig på samma vis som man gör öga mot öga med en annan människa. Lär dina barn att utsätts de för kränkning av något slag vare sig det är via intenet, mobiltelefon eller öga mot öga så är det inget som är ok. Att de måste berätta det för någon som de litar på, allra helst en vuxen. Och att vuxenvärlden har ett ansvar att agera och det snabbt.

En kränkning via intenet eller mobil gör lika ont som om den uttalas öga mot öga och det är inget som vi kan acceptera, varken bland barn eller vuxna. Vi vuxna måste sluta med att lägga över ansvaret på alla andra och leta syndabockar. Vi kan inte polisanmäla små barn till höger och vänster för saker som händer på en förskola eller en skolgård. Vi måste stå upp för våra barn och erkänna att det är vi som bär ansvaret för att våra barn lär sig vad som är rätt och fel. Likaså ska vi stötta våra barn då de begår fel och misstag. De ska veta att de är älskade. Men vi måste också kunna erkänna för oss själva att mitt barn kanske inte är ofelbart och att barnet måste lära sig att ta ansvar för sina handlingar. Hur vi än vänder och vrider på det så bottnar det i ett vuxenansvar - ett ansvar som det är dags att vuxenvärlden tar på sig.

Strömavbrott

För oss som bor på landet är strömavbrott inget nytt. Det händer lite då och då. Före stormen Gudrun hände det lite oftare men efter stormen har det inträffat sällan eftersom en del ledningar grävdes ner och andra fick sig en renovering. Idag började dagen dock med strömavbrott. Ett strömavbrott som varade i nästan 4 timmar.

Hur man hanterar det här med strömavbrott är väldigt inviduellt. Man skulle kunna bli irriterad över att det plötsligt blir alldeles mörkt och dagens planer förändras drastiskt. Här står man inför faktum att man inte längre har någon ström och det betyder att all form av matlagning, tvätt, dusch, dammsugning, radio, tv, dator, lampor (oj, vad det blir mörkt i matkällaren utan ljus) inte är att tänka på. För oss som har egen brunn försvinner dessutom allt vatten och då inser man med ens hur oerhört mycket vatten vi använder under en endaste dag. Bara till att dricka, matlagning, tvätt, vattna blommor och dusch går det ju åt hur mycket som helst. För att inte tala om toaletten. Den funktionen försvinner också vid ett strömavbrott här på landet. Som lök på laxen försvinner också värmen i huset och då man bor i ett gammalt stenhus från slutet av 1600-talet kan jag lova att det går fort.

Allt detta skulle kunna göra att man blev irriterad och beklagande. Det finns säkert de som skulle lite synd om sig själva och inte veta vad de skulle ta sig till utan all elektronik under 4 timmar. Nu hoppas jag att människor istället för att välja det alternativet väljer att se det hela som en gåva (från elbolaget, vädret eller vem det nu är som vi ska tacka), en gåva och en påminnelse om hur bra vi har det i detta land. För hur tacksamma vi ska vara att vi merparten av året faktiskt har ström som ger oss alla ett väldigt bekvämt liv. Även då vi gnäller över en saftig elräkning. För visst får vi ganska mycket för de där pengarna?

Ibland tror jag att det är bra att vi får oss en ofrivillig stund av strömlöshet. En stund då vi lägger all elektronik och alla måsten åt sidan och förhoppningsvis istället ägnar tiden åt varandra eller något som jag inte hade tagit mig tid att göra annars. Ett stopp i vardagen som vi kanske borde göra lite oftare, oavsett om vi har strömavbrott eller inte.

Hos oss blev det en lugn och skön morgon med mys och läsning. Påskkorten hann vi också med att skriva innan strömmen återvände. Nu är dock strömmen tillbaka igen och huset flödar i ljus och radion ljuder över hemmet.

I kväll är det "Earth Hour" och världen släcker ner för miljöns skull. Om vi kommer att delta eller inte vet jag inte. Det känns som vi har haft vår egen 4-timmars "Earth Hour" här redan och då släckte vi ju verkligen ner allt. Så om ni ser några lampor lysa hemma hos oss ikväll så tro inte att vi inte bryr oss om miljön. Det gör vi och vi gör vårt bästa på alla sätt vi kan. Men i kväll kommer vi kanske fira det faktum att vi är lyckligt lottade att bo där vi gör och att vi återigen har fått vatten, värme och ström i vårt hus.

(Bild från http://www.oresundskraft.se/ )

Besöksräknare eller inte?

De bloggläsare som har hängt med sedan starten av denna blogg för ungefär en och en halv månad sedan vet att jag inte har haft någon besöksräknare. När jag startade bloggen berodde frånvaron av besöksräknare helt enkelt på att jag inte visste hur man skaffade en sådan. Sedan erbjöd sig rara vännen Karin att hjälpa mig att installera en, men då var jag plötsligt tveksam om jag verkligen ville ha en besöksräknare. Nojig som jag är var jag rädd att jag skulle bli för fokuserad kring siffrorna istället för att skriva. Att jag skulle förändra mitt sätt att skriva eller ämnesval beroende på vad besökssiffrorna visade. Maken tyckte jag var galen som inte ville ha en besöksräknare och tyckte jag skulle ha bättre förtroende för mitt skrivande och den jag är.

När jag och Karin träffades på vår dag på stan härom dagen lyckades hon övertyga mig om att det kanske inte är så dumt med en besöksräknare iallafall. Att det kan vara rätt kul att se hur många läsare man har på en dag. Efter en dags funderande var jag övertygad och igår eftermiddag via telefon och mitt i stackars Karins middag hjälpte hon mig att installera denna omdiskuterade besöksräknare. Tusen tack för all hjälp Karin, jag hade aldrig klarat det utan dig.

Så nu mina kära vänner blir ni alla räknade och jag måste ju erkänna att det är lite kittlande att se hur antalet sakta men säkert växer. Inte för att antalet i sig har betydelse för jag skulle fortsätta att skriva om det så bara var en enda person som läste eller ingen alls och varenda en av er som kikar in här på min blogg värmer mitt hjärta. Jag blir lycklig och förundrad över att det finns människor som tydligen gillar det jag skriver (eller inte) eller att det åtminstone gör dem så pass intresserade att de är villiga att komma tillbaka. Och är du en av de som bara tittar in och känner att detta inte är sidan för dig så är jag glad över att du tittade in och du är välkommen tillbaka.

Och alla ni som kikar in men aldrig lämnar någon kommentar - det är helt ok. Jag ska erkänna att innan jag startade den här bloggen så lämnade jag aldrig några kommentarer på de bloggar jag var inne och läste. Det finns bloggar jag följt i flera år men där jag aldrig lämnat en kommentar. Jo, det är dagens sanning. Flera olika anledningar, man ville hinna med att kika in på så många bloggar som möjligt på sin runda, kändes dumt att lämna en kommentar efter lång tid, jag tyckte att jag inte hade "rätt" att kommentera eftersom jag ju egentligen inte kände personen i fråga, ville inte att mina åsikter skulle bli registrerade på nätet. Ja, listan av olika anledningar kan bli hur lång som helst. Men den viktigaste anledningen, och vilket gick upp för mig först när jag startade denna blogg, jag hade ingen aning om vilken glädje det är för den som har bloggen att få kommentarer. Men nu förstår jag och det är verkligen en sådan glädje att läsa alla era små kommentarer. Det värmer hjärtat att veta att det finns någon därute som läser det jag skriver och på något vis reagerar på det. För mig är en tvåvägskommunikation något positivt. Ett möte. Men det är precis lika ok att inte lämna någon kommentar om man inte vill. För jag har själv varit en av de tysta. Men jag vill att ni ska veta att ni betyder precis lika mycket och jag är glad över att ni tittar in här i min lilla vrå av världen. Ni är betydelsefulla.

Ps. För den som undrar, jo numera kommenterar jag på de bloggar jag läser. Jag har ju lite att ta igen, men det är aldrig är sent, en kommentar värmer oavsett om den dyker upp efter flera års tystnad.

(Bild från www.dwr.com )

Välkommen vackra vår

Det är något visst med våren. Det är förväntningarnas tid och det spritter till i hela kroppen när snön försvinner och temperaturen stiger på termometern. Idag har vi ljuvliga 13 grader plus i skuggan och även om jag just nu sitter här framför datorn har jag tillbringat dagen ute i trädgården. Det är härligt att se alla blommor och knoppar som tittar fram nu.





Trädgårdsredskapen dammas av efter en lång vinter och planerna för trädgården är både många och högtflygande. Hinner jag med hälften av allt jag planerar får jag nog vara nöjd.





Men allt det vackra som växer runt omkring i trädgården ger en kraft och det kliar i hela kroppen efter att få gräva i jorden och sätta igång.





Min lilla rosa radio från Claes Ohlsson är helt klart årets bästa trädgårdsinköp så här långt. Den har jag med mig ut i trädgården där jag ligger med rumpan i vädret och planterar i rabatterna. Så hör ni någon som sjunger högt och falskt medan hon planterar är det bara lilla jag.






Den här högen med dåligt samvete har legat sedan i somras. De hann jag aldrig med att plantera förra året men idag åkte de alla ner i jorden och förhoppningsvis kommer de att sprida mycket färg och glädje i mina rabatter nästa vår.

Nej, nu överger jag datorn för att göra som katterna, sätta mig i solen och bara njuta av den ljuvliga vårsolen som värmer så skönt. Jag hoppas att ni alla har en lika solig och fin dag.

En dag i solen

I går hade jag verkligen en dag i solen. Jag och vännen Karin tillbringade några härliga timmar på stan med shopping, fika på café och en massa tjejsnack. Precis vad som behövs för att ladda batterierna. När vi påbörjade vår träff på stan var det ganska kyligt och molnigt. När vi tog avsked för att köra hem var och en till sitt hade temperaturen krupit upp till fantastiska 15 grader plus och solen strålade från en klarblå himmel. Det verkligen skrek vår om hela dagen.

När jag sedan kom hem väntade ett härligt paket från Lena på Aratorp med de två fina böckerna av Mons Kallentoft som jag vann på hennes blogg. Tusen tack för dem Lena! Tanken är att de ska bli min påskläsning. Ser jag verkligen fram emot.

Dessutom fick jag igår en Happy 101 award av rara Boviksmarinan . Tusen tack för den! Det är alltid roligt att få bekräftelse och uppskattning. Det värmer hjärtat. Tack!

Kvällen avslutades med favoriträtten nummer 1 här hemma: Pasta con Polpettine och mys i tv-soffan. Jag hade verkligen en dag i solen igår.

(Bild från www.bbcgoodfood.com )

Rötter och vingar - vår gåva till våra barn.

De flesta av oss minns nog vår tonårstid mycket väl. Oavsett hur länge sedan det är den inträffade. Det är en viktig tid i en människas liv. Det är mycket som händer just i tonåren. Och då menar jag inte bara kroppsligt. För visst är det så att våra kroppar utvecklas mot en vuxen kropp och hormonerna rusar runt som värsta karusellen i kroppen. Ovanpå allt det fysiska händer det dessutom en hel del på insidan också. Både i knoppen och i själen. Det är så mycket tankar och känslor och för en tonåring är det inte alltid lätt att hantera dem alla. Man står med ena foten i barndomen och med den andra i vuxenvärlden och vet inte åt vilket håll man ska vända sig. Ena stunden vill man slå sig fri och stå på egna ben, klara sig själv, för att i nästa stund krypa upp i en famn och bara känna sig liten igen.

Att gå igenom tonårstiden igen, men denna gång som förälder till en tonåring, är verkligen en utmaning. En av de största. Som förälder minns man återigen sin egen tonårstid, både det som var bra och det som var dåligt. Den gamla tonåringen inom i en tänker på allt det roliga som man upplevde, det spännande, och vill att den egna tonåringen ska få uppleva samma härliga. Den beskyddande föräldern minns det som var mindre bra och instinkten reagerar direkt med att vilja beskydda. Fullt förståeliga reaktioner båda två men sanningen är väl snarare ett mellanting. För det är ju så att samhället har hunnit förändras mycket sedan den tiden då jag själv var tonåring. Tänk bara, det fanns inga mobiltelefoner, inget internet och vi hade två svenska tv-kanaler. Rena stenåldern i jämförelse med idag. En helt annan tid och också helt andra utmaningar både som tonåring och förälder till en tonåring.

I dagens mediasamhälle som snurrar allt fortare och fortare är det en utmaning att guida sina barn in i vuxenvärlden. Eftersom jag själv är kvinna och har två döttrar kan jag bara relatera hur det är att vara tjej/kvinna och växa upp i gårdagens och dagens samhälle. Det har nog alltid varit en tuff tid att växa upp som tonåring oavsett under vilken tidsepok det har skett, men jag tror att det idag är svårare än någonsin. Det är mycket att tänka på, mycket att förhålla sig till och vara medveten om.

Vi har idag tillgång till mängder av underbar teknik som kan underlätta vårt samhälle och dagliga liv på många sätt. Men med all denna teknik följer också ett ansvar. Ett ansvar för hur vi hanterar all denna information som både tas emot och skickas iväg. Vi har ett mediasamhälle där vi från ett större antal tv-kanaler än någonsin, radio, internet, tidningar och liknande hela tiden utsätts för reklam och åsikter om hur vi bör se ut, hur våra hem ska se ut, vad vi bör arbeta med och var vi bör tillbringa vår semester. Det hela snurrar dessutom på i ett rasande tempo och förändras hela tiden. Tekniken har också möjliggjort att kunna retuschera bilder och vilket också görs. Alla skavanker plockas bort och vi matas med det perfekta och det saluförs som det normala. Att växa upp som tonåring i denna datoriserade värld kräver en hel del. Både av tonåringen och föräldrar.

I vår familj har det handlat mycket om att ge våra barn både rötter och vingar. Rötter att veta varifrån de kommer och att de alltid kommer vara älskade. Rötter i form av en bra plattform att stå på fylld av kärlek, en god självkänsla, ett gott hjärta med empati för andra, trygghet och glädje. Vingar i form av mål och drömmar, självförtroende, mod, kritiskt tänkande, inre styrka och vetskapen om att allt är möjligt. Vi har försökt lära våra barn att livet inte har några begränsningar. The sky is the limit och begränsningar är något du själv skapar. Du kan bli precis vad du vill.

Vi kan aldrig skydda våra barn mot livets sorger och vi bör inte göra det heller. Vi måste alla få begå våra egna misstag och vi får alla vår beskärda del av sorg. Det som däremot är vår skyldighet som föräldrar är att rusta våra barn på allra bästa sätt för att möta framtiden och klara sig som vuxen. Ge dem rötter och vingar och ha modet att låta dem få prova sina vingar när tiden kommer och låta dem veta att vi alltid kommer att finnas där för dem. Helt enkelt för att vi älskar dem.

Tävling

Visst är det en mysig känsla att krypa upp i soffan och titta på en riktigt bra kärleksfilm? En film som får dig att skratta, gråta och som stannar kvar. En sådan kärleksfilm är P.S. I love you. En av mina favoriter då det gäller kärleksfilmer och det är ju så med favoritsaker, man vill gärna dela med sig. Man vill att andra också ska få en möjlighet att upptäcka det härliga och speciella. Därför tänker jag ha en utlottning om ett ex av filmen P.S. I love you samt chokladen Lindt Petits Desserts Mousse au Chocolat Noisette, även den en av mina absoluta favoriter. Kärleksfilm och choklad är ju verkligen "a match made in heaven".

Allt du behöver göra för att ha en chans att vinna mitt lilla paket är att skriva en kommentar till detta inlägg eller skicka mig ett mail på adressen: minplatsisolen@hotmail.se senast den 31/3. Lycka till!

En pendlares vardag

Under flertalet år tillhörde jag en stor grupp av Sveriges befolkning. Inte bara i Sverige är detta en stor grupp, utan i många länder världen över är detta en stor grupp av befolkningen. Jag pratar om gruppen pendlare. Människor som pendlar till och från sina arbeten, skolor eller andra sysselsättningar med hjälp av bil, tåg, buss, tunnelbana eller andra färdmedel.

Under mina år som pendlare färdades jag alla vardagar med först bil, sedan tåg och slutligen buss. För mig som gillar att studera andra människor och deras beteende var dessa år rena guldgruvan. Jag kan nog med säkerhet säga att jag hann reflektera en hel del över en pendlares vardag, vett och etikett då det gäller att färdas med olika trasportmedel och framförallt de tysta regler som gäller. Regler som finns men som aldrig uttalas.

Vi svenskar är ett lustigt folk. Det är nämligen inte så att vi alltid säger rakt ut vad vi tycker och tänker. Istället är vi väldigt förtjusta i att använda oss utav kroppsspråk eller olika symboler för att uttrycka vad vi vill. En genväg till att låta omgivningen förstå utan att vi egentligen behöver yttra ett endaste ord.

Ta det här med hur vi placerar oss då vi stigit på en buss, ett tåg etc. En snabb översikt i en buss eller ett tåg en vardagsmorgon och man ser ett tydligt mönster av att människor som stiger på sätter sig på ett säte där de får sitta ifred. De människor som går och sätter sig bredvid en okänd människa då det finns andra helt fria säten är lätträknade och möts med viss skepsis av övriga passagerare.

Så fort alla rader har minst en passagerare anses det ok att sätta sig bredvid en okänd människa. Men då gäller den osynliga reglen att du då sätter dig där det inte ligger en väska eller jacka på sätet. För om vi svenskar placeras en väska eller jacka på sätet bredvid oss betyder det ofta att vi vill sitta ifred. Vi vill inte ha en medpassagerare i sätet intill. Det finns dock de passagerare som tar undan sin väska eller jacka och på det viset visar att det är ok att du sätter dig bredvid dem. Sedan har vi de som inte gör det förrän någon uttryckligen ber om att väskan eller jackan ska plockas bort. En del passagerare gör det utan allt för mycket knot, men ganska ofta åtföljs handlingen av ett suckande och stönande som visar att denna person inte uppskattar att få en medpassagerar så pass nära sig.

Detta är tysta regler som en pendlare lär sig snabbt. Antingen den lätta vägen eller den hårda. Men alla faller för eller senare in det regelverk som gäller och nåde den som bryter mot några av reglerna. Som den som pratar för högt i en tågvagn en tidig måndag morgon. Då utbyts ilskna blickar mellan övriga passagerare. Plötsligt bildas en enad front mot denna utböling som vågar trotsa regelverket. Det tysta regelverket som inte finns nedtecknat i några som helst lagböcker.

Jag finner detta oerhört intressant och undrar om detta är typiskt svenskt. Vid mina utlandsvistelser har jag nämligen inte upplevt detta lika starkt. Men i Sverige är det väldigt tydligt. Intressant men också förbryllande. För min erfarenhet säger att vi har absolut inga problem med att trängas ihop med andra människor då vi går på konserter, bio, teater, sportevenemang och liknande. Då uppstår istället ofta en ganska hjärtlig stämning och det småpratas och skojas där folk sitter eller står ihoptryckta. Hur kommer det sig? Varför är det ok då men inte på bussen eller tåget? Har vi ett större behov av enskildhet i vår gråa vardag än vad vi har på vår fritid?

Ja, det är mycket man hinner tänka och fundera kring under de där timmarna som en pendlare tillbringar på väg. På väg någonstans tillsammans med så många andra. Vi som delar en gemensam upplevelse och vardag. Vi som nickar lite igenkännande åt varandra på morgonen där på perrongen. Vi som känner till de tysta reglerna.

(Bild från http://sv.wikipedia.org/wiki/Buss )

Vinnaren är...

Det var roligt att så många av er ville vara med i min utlottning av Per Morbergs fina kokbok. Tävlingen är nu avgjord och på lotten som dottern drog ur skålen här vid frukostbordet stod namnet Boviksmarinan. Ett stort grattis till dig och kokboken kommer på posten. Vinnaren är meddelad via e-post. Tack för er medverkan och återigen grattis till vinnaren.

En New Moon eftermiddag

Familjens kvinnor har haft en New Moon eftermiddag. Maken har inte känt sig manad att se filmerna Twilight och New Moon men övriga delar av familjen är stora fantaster. Så efter att ha tillbringat några timmar ute i det ljuvliga solskenet kröp vi upp i soffan och ägnade några timmar åt vampyrer, varulvar och kärlek. Vi hann aldrig med att se filmen då den gick på biograferna och därför var det med förväntan vi nu bänkade oss framför tv:n. Vi gillade första filmen mycket och då är det alltid med viss bävan man ser en uppföljare. Kommer den vara lika bra eller blir det en besvikelse? För vår del var det bara positivt. Vi var alla nöjda. Även om äldsta dottern tyckte att det var en del från boken som inte var med eller annorlunda, men det är ju tyvärr så det ofta blir när en bok ska filmatiseras. Hur som helst var det ett mysigt sätt att tillbringa några söndagstimmar på. Nu ser vi alla fram emot nästa film som kommer på biograferna i sommar.

Jag kan förstå att böckerna av Stephenie Meyer samt filmerna har blivit stora och varför tonåringar världen över fascineras. Inte bara tonåringar (även om det är de som är den tilltänkta målgruppen) utan även vuxna. Både böcker och filmer innehåller en fängslande och omöjlig kärlekshistoria som griper tag i läsaren/åskådaren, en spännande värld med vampyrer och varulvar levandes jämsides med människor, frågor kring det goda mot det onda, rätt mot fel, om att vara tonåring och växa upp, kärlekens kraft och om att följa sitt hjärta. Frågor som berör alla oavsett vilket land du bor i eller vilken bakgrund du har. Som tonåring kanske man befinner sig mitt uppe i alla dessa svallande känslor och svåra frågor och vi vuxna vi minns hur det var att gå igenom denna period. Men framförallt är det en enastående och gripande kärlekshistoria som berör. Väl värd att både läsas och ses.

Vårkänslor

Vårkänslorna spirar här idag. Fattas bara annat när termometern visar tvåsiffrigt och det äntligen känns som vintern har fått ge med sig. Härligt! Jag njuter av vackra vårblommor och i kväll ska vi njuta av denna smarriga tårta. Receptet hittar ni här på Rosa Marängers fina blogg. Jag älskar att baka men just tårtor har varit svårt för mig. Har inte lyckats med tårtor innehållande sockerkaka. Därför var denna Havreflarnstårta ett perfekt alternativ för mig. Hoppas ni alla får en solig och fin vårhelg.

Denna dag - ett liv.

Ja, jag väljer att använda mig av farbror Melkers ord idag. Denna dag - ett liv. Ni vet hur det är, vissa dagar börjar sämre än andra. Tack och lov är det inte ofta de inträffar, men när de väl gör det är det som om de hämtar igen vad de har missat alla de andra dagarna på året. Min dag började så. På sämsta tänkbara sätt och för varje timme blev det bara värre. Fram till den där punkten då man bara sätter sig ner och grinar högt föratt man är så less på det hela. Med mascaran rinnande ner för kinderna hulkar man att nu vill man inte mer. Nu vill man gå och lägga sig igen och dra täcket över huvudet och vakna upp på nästa veckodag. En riktig skitdag med andra ord.

Men även skitdagar har sina solglimtar och dessutom en förmåga till att hämta upp sig och i slutändan bli en riktigt bra dag. Det var vad som hände mig idag. När jag satt och deppade framför datorn och skrev en endaste liten mening på facebook om att jag hade en skitdag så ringer plötsligt telefonen. Det var finaste vännen Karin som sett min lilla mening på facebook och oroligt undrade hur det var med mig. Efter att ha fått beklagat sig en stund och sedan de där befriande skratten över alla tokigheter kändes livet genast mycket ljusare, lättare och bättre. Ibland behöver man bara få prata av sig och någon som lyssnar. Tack för att du lyssnade Karin och för att du oroade dig. Det värmer hjärtat. Vänskap är verkligen en skatt som är ovärderlig. Vänskap gör dig till den rikaste människan i världen. Vårda dina vänskapsband ömt.

Denna gråmulna och svängiga dag mitt emellan vinter och vår fick jag en intensiv längtan efter soliga och varma sommardagar. Bilder från den fina sommaren 2009 fick mig att minnas tillbaka och längta. Längta efter de vackra solrosorna, det ljuvliga Gotland och det underbara med små kattungar. Denna dag - ett liv.

Filmkväll med bröllopstema

I kväll blev det mysig filmkväll med Brudens bäste man. En kärlekskomedi med bröllopstema. Förutsägbar men söt och precis vad vi klarade av en onsdagkväll. Helt ok med andra ord.

Däremot får jag väl göra avbön och erkänna att jag inte har sett Grey's Anatomy. Antagligen en av de få kvinnor som inte har gjort det. Då serien började sändas hade vi inte den tv-kanalen. När vi sedan fick den tv-kanalen kändes det konstigt att hoppa rakt in i en serie och därför har det aldrig blivit av att jag har tittat. Men jag har ju förstått att den är väldigt omtyckt. Vem vet, det blir kanske GA på dvd-box någon gång i framtiden.

Vilken känd person skulle du bjuda på middag?

Jag älskar att läsa böcker och läser mycket och ofta. Men då det kommer till läsning är jag verkligen en periodare. En periodare i den mening att jag för en obestämd tidsperiod fastnar i en viss genre. Under en viss period läser jag kanske bara deckare,för att sedan övergå till att bara läsa historiska romaner tills nästa fas för mig vidare in på kärleksromaner. Och på det viset fortsätter det genom olika genres. Just nu är jag inne i perioden biografier. Bok efter bok averkas kring de mest fascinerande och komplexa personer. Just nu läser jag Dolly Parton en smart blondin av Stephen Miller. Lite svårstartad men förhoppningsvis växer den under färden.

Allt detta läsande kring nu levande eller döda kända personer fick mig igår kväll att tänka kring vilka kända personer jag skulle bjuda på middag. Jag gjorde upplägget enkelt för mig själv och bestämde mig för att jag fick välja max 8 för omvärlden kända personer, nu levande eller döda. Jag satte mig ner och gjorde en lista och jag kan lova, listan blev hur lång som helst. Det finns ju hur många intressanta personer som helst som man gärna hade delat en måltid med och haft intressanta diskussioner med. Efter mycket strykande lyckades jag efter viss möda få ner antalet till 8 stycken och detta är min lista:

Agatha Christie - Världens bästa deckarförfattare! I say no more.

Winston Churchill - En intressant man som verkade i en intressant tid i världshistorien.

Queen Victoria - En kvinna med makt och ett kreativt sinne i männens värld.

Tage Danielsson - Denne underbare man med ett sådant sinne för både komik och allvar.

Astrid Lindgren - En vacker själ med en enastående berrättarröst som påverkat så många.

Gene Kelly - En fantastisk dansare och skådespelare.

J.K. Rowling - En fantastisk författare som skapat en av de mest fascinerande världar.

Barack Obama - Världens mäktigaste man som bär en hel världs förväntningar på sina axlar.

Tänk vilken middag detta skulle kunna bli. Vilka konversationer som skulle kunna uppstå. Helt klart årets middagshändelse i mina ögon.

Om du fick drömma, vilken eller vilka nu levande eller döda kända personer skulle du vilja bjuda på middag?

(Bild 1 från http://www.bbcgoodfood.com/, bild 2 från www.ne.se/gene-kelly samt bild 3 från www.ne.se/j-k-rowling )

Livet i solen

På min önskelista finns just nu bland annat Livet i Solen av Peter Englander. Boken är ännu inte utgiven men förväntas komma nu under mars månad. Den hamnar direkt på min önskelista. Jag är väldigt förtjust i hans tidigare bok Medelhavsträdgård på svenska och hoppas på att hans nya bok går i samma stil. Fantastiska bilder och mycket trädgårdsdrömmeri med andra ord.

Cellprov

Jag kan tänka mig att rubriken allena kan få vissa kvinnor att rysa. Cellprov. Vilket tudelat ord. Ett ord som kan ge värsta rysningen och känsla av obehag. Men också ett ord som borde ge känsla av tacksamhet. Tacksamhet för att vi bor i ett land där vi kvinnor var 3:e år kallas till cellprovstagning. En provtagning som görs för vår egen skull. För att möjliggöra att eventuella cellförändringar i livmodern upptäcks i god tid. I så pass god tid att de kan åtgärdas innan cancer utvecklas.

Jag tog mitt cellprov idag. Jag antar att jag inte på något vis är speciellt unik i min tudelade känsla inför denna provtagning. Samtidigt som jag vet att det är oerhört viktigt att jag gör detta prov så är det med viss obehagskänsla man klättrar upp i den där gyn-stolen. För att knyta an till mitt förgående inlägg kring vikten av rätt bemötande inom vården kan jag konstatera att det i denna situation är viktigare än någonsin att bemötas av vänlighet och trygghet. Att fläka ut hela sitt underrede inför en främmande människa kräver en viss trygghet.

Det är obehagligt men vi gör det för vår egen hälsas skull. Enligt barnmorskan är vi kvinnor som fött barn bättre på att gå på cellprovstagning. Värre är det tydligen med de kvinnor som inte fött barn. Enligt barnmorskan struntar de oftare i att gå och ta sitt cellprov. Tråkigt. Tänk vad mycket tråkigheter och i vissa fall liv som kunde besparas om alla kvinnor gick iväg och tog sitt cellprov när de får sin kallelse. Visst kostade det mig 120:- att få det gjort men i mina ögon är det en billig livförsäkring. Så min uppmaning till er denna soliga tisdagmorgon är: kvinnor - gå och ta ert cellprov, män - uppmana era kvinnor att gå och ta sitt cellprov när kallelsen kommer. Det är ett prov som räddar liv.

Jag har världens bästa sjukgymnast

Jag har världens bästa sjukgymnast. Inte bara för att hon hjälper min arm att bli bra igen, vilket helt klart är ett plus, utan för att hon alltid är lika trevlig och glad då vi möts. Hon är förstående och framförallt uppmuntrande. Allt detta gör i sin tur att jag känner mig positiv och trygg och det gör säkert sitt lilla till för att påskynda läkeprocessen. Nu kan ju detta tyckas vara självklarheter. Men enligt min erfarenhet av sjukvården är det inte alltid det.

De flesta av oss som uppsöker sjukvården gör oftast det eftersom något inte är som det ska. Vissa är duktiga och går så fort de upptäcker att allt inte står rätt till. Andra är som jag och väntar så länge det bara går innan de uppsöker sjukvården. Intalar sig själva att inget är fel eller att det snart går över. Oavsett vilket, när man väl uppsöker sjukvården gör man det för att man känner oro eller smärta. Man är inte på topp. I vissa fall kan man till och med vara på sin lägsta punkt. Det bemötande man i det läget får tror jag är ganska avgörande för patientens fortsatta sjukvård. Möts man av skepsis eller någon som inte tycks lyssna på en blir det hela inte bättre. Tvärtom kan det göra att man dröjer ännu längre nästa gång innan man uppsöker vård. Just för att slippa känslan av att ingen lyssnar på det man faktiskt säger. Man vill inte vara till besvär.

Möts man däremot av någon som verkar vara genuint intresserad av att ta reda på vad som är felet och hur det ska åtgärdas, någon som lyssnar och är förstående och tar sig tiden att förklara det hela. Då blir utgången också en annan. Som patient blir du bekräftad och din oro tagen på allvar. Är det inget allvarligt känner du dig tacksam och lugnad och känner ingen obehagskänsla nästa gång du behöver uppsöka vården. Är det något som behöver omedelbar vård känner du dig i trygga händer, baserat på det bemötande du fått. Återigen, detta borde vara självklarheter. Tyvärr är det inte alltid så.

Jag är däremot lyckligt lottad som har världens bästa sjukgymnast. Jag känner mig till och med så pass trygg och avslappnad att jag härom veckan somnade mitt under pågående akupunktur behandling. Det trodde jag aldrig skulle kunna inträffa. Men det gjorde det.

Där ligger jag på mage på en sådan där massageliknande brits, full med akupunkturnålar och elektroder, med huvudet vilandes på en liten uppblåst ring och tittar ner på golvet genom hålet i britsen. Ur högtalarna ljuder avslappningsmusik. Innan jag vet ordet av har jag somnat och vaknar senare med ett ryck av att jag har hört mig själv snarka. Högt dessutom. Panikkänsla. Herregud, här ligger jag och drar timmerstockar så att det skallrar i hela huset. Undrar om någon har hört mig? Väggarna är ju inte de allra tjockaste och precis utanför dörren finns alla stolarna för väntande patienter. Sedan nästa panikkänsla. Tänk om jag har dreglat ner på golvet. Så där som man brukar kunna se folk göra då de somnar på tåg eller buss. De som sover djupt och ibland snarkar och som det rinner lite saliv i mungipan på. Tittar ner på golvet och upptäcker till min lättnad att det inte blänker av någon saliv.

Jag vet inte om någon hörde mig snarka den där dagen. Om det var så bjuder jag på det. För tacksamheten över att vara i trygga händer under ett sjukdomsförlopp känns viktigare än om någon hör att jag snarkar så att rutorna skallrar.

Fikastund i solen

Här har det bakats hela förmiddagen. Vi har lyssnat på radion på hög volym, dansat, sjungit och samtidigt bakat kanelbullar så det har stått härliga till. Doften som ligger över hela köket just nu är ljuvlig.

När barnen sedan begav sig ut i det härliga vädret för att leka i sin koja fick de med sig fikakorgen. Det är inte mycket som slår nybakta kanelbullar och jordgubbssaft utomhus i solskenet samtididgt som snön töar och fåglarna kvittrar. Rinnande näsor till trots har vi med andra ord en alldeles underbar söndag. Hoppas ni har detsamma!

Vad är du rädd för?

Vi har dem allihop. Trots det är det lite tabubelagt att prata om det. Jag tänker på fobier, nojor och rädslor av olika slag. Varför är det så svårt att erkänna en svaghet? Kan det inte istället vara en styrka att kunna erkänna att jag ibland är rädd, nojig eller rent av har en svår fobi för något?

För vissa av oss är det kanske så att våra rädslor och nojor inte ställer till några större problem. De kanske inte ens påverkar någon annan än oss själva. För andra handlar det kanske om svåra fobier, nojor och rädslor som kanske påverkar även deras omgivning och begränsar deras liv. Saker som kan vara svåra att prata om. Kanske till och med svåra att erkänna för sig själv.

Själv är jag lyckligt lottad att inte ha någon svår fobi för något. Däremot har jag som säkert de flesta en del rädslor och nojor. Några kan jag skratta åt. Som min rädsla/noja för möss i musfällan under vasken. Vissa ränder går aldrig ur den här stadstjejen trots att jag har bott på landet i många år. Jag fixar helt enkelt inte möss i musfällan. Denna tragiska kvinna reagerar med ett skrik, slår igen vaskdörren och öppnar inte den igen förrän maken har tagit bort den döda musen. Jag vet, det är så att man kan skratta åt det.

Andra rädslor vet jag varför de har uppstått men de är trots det lika starka. Som min rädsla för hissar. Jag har inte alltid varit rädd för att åka hiss men efter att vid ett flertal tillfällen fastnat i hissar har en rädsla utvecklat sig för att åka hiss. Hamnar jag i situationen att välja mellan hiss och en oändlig mängd trappor vinner alltid trapporna. Bra för figuren men orsakar en hel del mutter bland övriga familjemedlemmar. Min stora utmaning mötte jag härom året då vi semestrade i huvudstaden och bodde på ett hotell med endast hiss (förutom brandtrappor). Plötsligt var jag tvungen att ta tag i min rädsla. Jag hade inget val. Jag var tvungen att åka den där hissen upp och ner flera gånger per dag. Men jag är rätt övertygad om att en blekare och mer skräckslagen person har nog aldrig tidigare eller senare åkt denna hiss. Familjen led med mig, peppade mig och var rätt lyckliga över att slippa släpa allt bagage upp för oändliga trappor. Och jag överlevde ju, men väljer fortfarande trappor före hiss.

En noja jag har som är svårare att erkänna, både för mig själv och min omgivning, är att jag måste kolla att dörrarna är låsta och att spis och kaffekokare är avstängda innan jag går och lägger mig. Hjälper inte att någon annan säger att de har låst eller stängt av. Jag måste själv kolla. Jag kan inte rå för det. Antar att det är någon form av kontrollbehov.

Ja, som ni ser, en psykolog skulle ha en "field day" med mig. Men jag vet att jag inte är ensam. Trots att det sällan pratas om det vet jag att det är många som precis som jag har rädslor och nojor. Och det känns ju ganska tryggt. Att veta att man inte är ensam om ett beteende som man kanske inte är så stolt över. Ett beteende som man kanske har svårt att erkänna. Men kära bloggläsare, här har ni er chans, vilka fobier, nojor och rädslor har ni?

(Bild från boken James Cameron´s Titanic)

Det är roligare att vara sjuk tillsammans

Det är inte roligt att vara sjuk och känna sig risig, men det är helt klart roligare att vara sjuk tillsammans. Känns inte lika ensamt och eländigt då.

Efter att ha sett filmerna Singin´in the rain och Kalle och Chokladfabriken samt haft en mysig högläsningsstund ur Harry Potter och den flammande bägaren är det helt klart lite piggare här i huset. Men det lugna viloläget fortsätter och med den tjocka dimman utomhus känns det helt ok att ligga nerbäddade här inomhus och snörvla.

Tänk vad man kan bli glad

Tänk vad man kan bli glad av små överraskningar som piggar upp ens dag. Igår fick jag ett litet paket med posten av snälla Boviksmarinan. Bedårande små snöflingeljus som vi eldade och njöt av här igår kväll. Tusen tack kära du för att du piggade upp min dag.

Det var dessutom inte slut med de roliga överraskningarna från bloggvärlden i och med det. Av söta Fröken Vit i Madickenhuset har jag tilldelats Sunshine award. Vilket underbart sätt att fira sitt 1-månads jubileum för sin blogg. Tusen tack söta du. Vad glad jag blev. Det är roligt att känna sig uppskattad för det man gör och ger inspiration till fortsatt skrivande. Nu ska jag ta mig en funderare på vilka jag ska skicka vidare awarden till. Tack!

Här hemma är det dock sjukstuga idag. Så vi tar en paus i vardagsbestyren med skola och jobb och bäddar ner oss i soffan och njuter av en bra film. Det blir dessutom en kopp te för mig och jordgubbssaft för dottern och tillsammans smaskar vi på saffransskorporna vi bakade igår. När kroppen säger att nu måste jag vila och kurera mig gäller det att lyssna. Hoppas att ni alla får en fantastisk helg med mycket sol.

Bröllopsyra

Just nu läser jag boken Diana av Julie Burchill och i samma veva ser jag en trailer på svt om att på måndag ska det visas ett program om tidernas största bröllop, det mellan Diana och Charles. Vilket sammanträffande är min första tanke. Med ens inser jag att det absolut inte är något sammanträffande. Boken lånade jag på biblioteket. Boken är från 2003. Alltså ingen nyutgiven bok, men trots det framplacerad på biblioteket som om den vore det. Diana och Charles bröllop var 1981, alltså ett snart 29 år gammalt bröllop som kommer att visas och diskuteras på svt.

Jag inser att nu är bröllopsyran i Sverige igång och att vi de närmsta månaderna kommer att tala och andas bröllopsyra i var och varannan mening. Sverige kommer i sommar att ha sitt första kungliga bröllop på många, många år och för flera generationer svenskar kommer detta vara det första svenska kungliga bröllop de upplevt. Vare sig det kommer vara live på Stockholms gator eller via tv-apparaterna. Inte konstigt att man i all den svenska yran drar paralleller till den största mediahändelsen i världen 1981 - Diana och Charles bröllop.

Jag minns det där bröllopet. Jag såg det. På tv. Jag var bara en liten skolflicka på den tiden och det var det första tv-bröllop jag någonsin sett. Det första kungliga bröllop. Det var mitt i sommaren och jag hade sommarlov. Det var en onsdag och jag tillbringade till min mammas fasa hela dagen framför tv:n med att se hela tv-sändningen kring bröllopet. Allt var som en enda stor saga och självklart helt magiskt för en liten flicka. Jag sög in allt som en svamp och precis som resten av världen fascinerades jag av den vackra Diana. Jag hade aldrig sett något vackrare än Diana när hon steg ur den där vagnen framför St. Paul's Cathedral. Det var många år senare då den lilla skolflickan hade blivit vuxen då hon och resten av världen insåg att allt inte hade varit vackert i den där sagan. Att livet inte är som i sagorna.

Hur ska eftervärlden någonsin kunna förstå den ikonstatus Diana uppnådde? Frågan är om vi som upplevde den själva ens kan förstå det? I mitt barnrum samsades den tidens pop- och filmstjärnor på väggarna tillsammans med bilder av Diana. När jag och min mamma ett halvår efter bröllopet besökte London köpte jag minnesböcker kring bröllopet och bröllopsresan, sked med brudparets bild och andra minnessaker. Samma minnessaker som i detta nu massproduceras inför sommarens svenska kungabröllop. Vid nästa besök i London året efter köpte jag en minnesmugg som hyllade Prins Williams födelse. Alla dessa Diana-saker har jag kvar än idag. Har inte haft hjärta att göra mig av med dem. De är en del av mitt liv. En idol-fas som alla barn går igenom. Efter något år lade sig fasen och mitt intresse för andra idoler tog över.

Även om min idoldyrkan avtog så fanns Diana ständigt närvarande. För här pratar vi nämligen om världens mest fotograferade kvinna under 80- och 90-talet. Det blev vardag att hennes ansikte syntes i varenda tidning - alltid. Det var verkligen helt galet. Mediadrevet tycktes aldrig avta. De levde i någon sorts symbios med varandra - Diana och media. Och omvärlden ömsom fascinerades och förfasades kring vad som pågick.

Oavsett vad man hade för åsikt om Diana och kungligheter tror jag inte att det finns någon som inte berördes av det oerhört tragiska slut som sagan om Diana mötte. Jag minns den där morgonen i augusti då jag ammandes min lilla dotter mottog beskedet att Diana hade varit med i en trafikolycka i Paris, och någon timme efter det kom dödsbeskedet. Det hela var så fasansfullt och overkligt. Denna kvinna som ansågs vara världens vackraste och som var en självklar del av vår vardag var borta. Sagoprinsessan som hade blivit folkets drottning var död och kvar lämnade hon två små pojkar. Den kollektiva sorg som i ett slag drabbade världen har aldrig sett sitt like. Hur ska eftervärlden någonsin kunna förstå den inverkan Diana hade på folks liv?

Än idag, snart 13 år efter hennes död, fascinerar Diana och jag kan förstå att hon nu återigen hamnar i fokus i och med det stundande bröllopet mellan Victoria och Daniel. För nu när Sverige äntligen ska få uppleva ett nytt kungligt bröllop dras självklart paralleller till det största av alla bröllop. Själv tror jag att det är precis vad vi svenskar behöver just nu i all ekonomisk kris och obalans i världen. Att få glädjas och dras med i bröllopsyra över att två människor som älskar varandra ska gifta sig. Två människor som dessutom har valt varandra och älskar varandra innerligt. Kanske kommer det i sommar sitta en liten skolflicka någonstans i Sverige och fascineras av det vackra sagobröllopet på samma vis som jag gjorde 29 år tidigare. Däremot hoppas och tror jag att denna vackra saga kommer att få ett lyckligare slut.

(Bilder hämtade ur Diana - En minnesbok 1961-1997)

Tjejdag på stan

En ledig dag från skolan kan vara hur underbart som helst och precis vad som behövs en gråmulen vårvinterdag. Idag var en sådan dag och vi tackade och tog emot. Vi tjejer njöt av att ha sovmorgon och äta frukost i lugn och ro. Sedan beslöt vi oss för att ha en riktigt mysig tjejdag på stan. Vi tog bilen till en för oss "ny" shoppingstad och njöt av att vandra runt och titta i för oss helt nya små butiker. Några små inköp gjordes och underbart god fika hittade vi på ett jättemysigt café. En härlig tjejdag på stan med många goda skratt och intressanta samtal. Och tid till att lyssna, se, njuta och bara vara. Vara tillsammans. Ett välkommet avbrott i vardagen med jobb, skola, läxor och alla måsten. Fina minnen att spara i hjärtat.

Tack för all er värme

Tack för all er värme och alla era fina kommentarer till mitt förra inlägg. De berörde mig alla djupt och gjorde mig glad. Tack för att ni tog er tid att skriva en kommentar och för att ni besöker min blogg. Det betyder mycket.

I morgon är det en månad sedan jag startade den här bloggen. Rena babyåldern i bloggvärlden. Men det har varit en fantastiskt spännande månad på många sätt och vis. Mycket att klura på vad det gäller teknik, men det har egentligen varit det lilla. Teknik lär man sig efter att ha gjort fel några gånger och genom att våga prova sig fram. Samt goda vänner som är villiga att hjälpa då man har kört fast. Nej, det svåraste i allt det här har varit att finna sig själv och sin plats i bloggvärlden.

När jag startade min blogg för snart en månad sedan kan man säga att den uppstod ur en frustration av att ligga hemma sjuk och inte kunna göra något annat än vila. I all den frustration uppstod tanken på en egen blogg. Och när jag väl får en tanke i huvudet går det ofta snabbt från tanke till handling. Plötsligt satt jag här med en egen blogg. Min man frågade mig vad jag hade för mål och syfte med min blogg. Hjälp, måste man ha det också? Just då hade jag faktiskt inget mål eller syfte. Jag ska ärligt erkänna att jag handlade på impuls.

Idag, snart en månad senare, kan jag med glädje säga att efter en trevande start känner jag att min blogg har börjat få den skepnad som den ska ha. Och efterhand har också ett mål och syfte utkristalliserat sig. Jag vet nu vad jag vill med min blogg. Jag vill röra, störa och beröra.

Jag är en ord-människa. För mig har alltid det skrivna ordet varit viktigt och det är det som är i fokus i min blogg. Orden. Jag tror på ordens makt att beröra andra människor och skapa möten. Min blogg är min lilla, lilla del av världen där jag delar med mig av mina tankar och funderingar. Men jag tror inte på en vägs kommunikation. Tvärtom blir jag så glad då ni kommenterar och jag får en möjlighet att svara på era inlägg. Ett möte uppstår. Ibland kommer vi att vara överens och ibland inte och det är precis som det ska vara. Oavsett vilket kommer ni alltid vara lika välkomna hit till min blogg. Min lilla del av världen.

Ps. Bilden ovan föreställer årets första vackra bukett med forsythia som min man gav mig igår. Nu är våren här.

Döden är skit

Döden är skit. Den är dessutom så j-a slutgiltlig. Oåterkallelig. Det går varken att stanna tiden eller spola tillbaka. Livet är här och nu, vare sig vi vill det eller inte. Det kvittar att vi vet att vi alla kommer att dö förr eller senare, på något vis känner vi oss alltid lika oförberedda då döden drabbar vårt liv och vår vardag. Sorg är inget man kan förbereda sig på. Sorgen slår precis som kärleken till som den värsta naturkraft. Den har ingen av- och på-knapp som man kan trycka på. Inte heller finns det något skydd mot sorg. Det drabbar oss alla. Sorg och smärta ingår på något vis i avtalet kring kärlek. Genom att släppa in kärleken i ditt liv släpper du också automatiskt in smärtan och sorgen. För det finns inget som smärtar värre än att bli sårad av någon man älskar, eller ännu värre, att förlora den man älskar. Men så är spelets regler och vi känner alla till dem. Trots det har vi ofta svårt att prata om döden, sorg och smärta. Detta som drabbar oss alla har många människor svårt att prata om och konfrontera. Allt för många sticker huvudet i sanden och hoppas på att om det inte pratas om det så finns det inte. Jag önskar att fler vågade konfrontera sin rädsla för döden. För det är ju trots allt så att vi kommer inte undan döden och att gå hela sitt liv och vara rädd för något som är oundvikligt tar mycket kraft. Kraft som kunde läggas på att leva istället.

När jag var liten var jag rädd för döden. Riktigt rädd. Ibland kunde jag ligga på kvällarna och gråta mig till sömns för att jag var rädd att jag inte skulle vakna upp på morgonen. Det var en jobbig period. Men också en period som barn måste gå igenom. Det är viktigt att konfrontera sina rädslor, att prata om dem. Det vågade jag inte som barn. På den tiden pratade man inte mycket kring döden överhuvudtaget.

Då min morfar dog blev det mitt första riktiga möte med döden. Det var svårt. Svårare än vad jag hade kunnat tro. Och jag var fortfarande rädd för döden. När min lillebror dog blev jag tvungen att konfronteras med min rädsla på nytt och denna gång var det ännu jobbigare. Denna gång drabbade döden ett barn. Barn ska inte dö. Men barn dör och det är något som det pratas än mindre om. Det hemska med att barn faktiskt dör.

Ju äldre du blir desto mer av död och sorg drabbas du av och än viktigare blir det att konfrontera den där rädslan. För mig kom den stora konfrontationen med döden då min ena dotter föddes. Det höll på att gå riktigt illa och blev dramatiskt. Tack och lov slutade allt väl men jag insåg att min rädsla för döden måste sluta här och nu. Jag kunde inte fortsätta lägga så mycket av min kraft på att vara rädd. Jag ville leva fullt ut! Döden blev istället den ständiga påminnelse jag behövde för att leva här och nu och till 100%. Att vara tacksam för varje gryning och se möjligheterna med varje dag.

Rädslan för döden började försvinna allt mer och när min äldsta dotter för några år sedan kom med sina funderingar kring döden kunde jag ta mig till hennes synsätt på livet och döden. Hon sa: "Mamma, när jag var mindre var jag rädd för döden. Det är jag inte längre. Nu ser jag det mer som att döden är en spännande resa som man inte vet var den slutar. Jag tror att vi lever flera liv och nästa gång vill jag vara en häst på en bondgård. Eller en delfin.". Vilket underbart sätt att se på livet och döden. Det köpte jag rakt av.

Detta synsätt har hjälpt mig vid de sorger och förluster som har drabbat mig sedan dess. För även om min rädsla för döden har släppt drabbas jag fortfarande lika outhärdligt av den svåra sorgen. Den blir inte lättare att bära med åren. Däremot förändras den. Den anpassas efter livet. Livet som fortsätter.

Idag på Internationella kvinnodagen hyllar vi kvinnor världen över. Jag vill passa på att hylla alla de kvinnor som har betytt och betyder mycket för mig i mitt liv. Ni vet alla vilka ni är. Men framförallt vill jag hylla de kvinnor som har betytt så oerhört mycket för mig men som idag inte längre finns kvar bland oss. Ni lever för alltid inom mig och jag hör era röster! För alltid!

Tävling

Det är roligt att göra andra människor glada. Därför är det dags för ännu en tävling. I dessa bokreatider och med tanke på att jag är galen i kokböcker känns det ganska passande att tävlingens pris är Morberg - Scenen, livet och konsten att laga mat av Per Morberg. En fantastisk bok som har blivit en av mina absoluta favoriter bland kokböcker. Även barnen är förtjusta i den eftersom den har ett sannslöst gott recept på chokladbollar. Allt vi så här långt har lagat ur boken har fått tummen upp i vår familj och det är en bok jag varmt rekommenderar.

En lycklig vinnare kommer att få denna bok hem i brevlådan. Allt du behöver göra är att lämna en kommentar i kommentatorsfältet eller skicka mig ett mail på: minplatsisolen@hotmail.se senast 21/3 för att vara med i utlottningen. Lycka till!

Filmfavorit

Det finns filmer som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. I vår familj är Notting Hill en av dessa. Vi är alla barnsligt förtjusta i denna brittiska feelgoodfilm med Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollerna. En kärlekskomedi med så mycket värme, glädje och kärlek. Dessutom är skådelspelarna i birollerna av högsta klass som så ofta då det gäller brittisk film. Likaså är filmen fylld med en mängd bra musik och som en extra bonus för oss alla som älskar London, fantastiska filmsekvenser från Notting Hill och andra delar av London. Därför kommer familjen i kväll bänka sig framför tv:n och se filmen då den visas på TV3. Och trots att vi har sett den flera gånger förut kommer vi att skratta, sucka och känna samma varma känsla som alltid. En klar filmfavorit!

Fredagsmys - en folkrörelse?

Jag fascineras av hur ord och begrepp uppstår. Hur något startar i liten skala och som en svallvåg sprider sig och innan man vet ordet av har det blivit ett allmänvedertaget begrepp eller rent av en folkrörelse. Fenomenet "fredagsmys" är en av dessa företeelser som fascinerar mig.

Första gången jag överhuvudtaget stötte på begreppet fredagsmys var hösten 2001 då en av mina kollegor i personalrummet berättade att hon valde att avstå fikan på förmiddagen på fredagar för att i deras familj hade de fredagsmys på kvällen då de åt något extra gott tillsammans. Efter något år började detta "fredagsmys" dyka upp lite här och var i umgängeskretsen, i kassakön och i diskussioner på föräldramöten. Var och varannan övergav lördagen som den stora "mysdagen" och istället låg allt fokus på fredagen och det stora fredagsmyset. Klar överrepresentation av fredagsmys fann man hos barnfamiljer där fredagsmys verkade vara lika självklart som att jultomten kommer med julklappar.

Idag tror jag att det är svårt att hitta en unge eller barnfamilj som inte känner till begreppet fredagsmys. Det har inte bara blivit ett begrepp och en företeelse - det har blivit en folkrörelse. En folkrörelse som sköljer över landet och som rensar hyllorna på alla Tacos-tillbehör innan helgen ens har börjat. Antingen rider du vågen eller inte. Det finns inget mellanläge.

En outtalad fredagsmys-regel tycks vara att då det ska mysas då slår vi på stora trumman. Här i kalla mörka Norden gör vi inget halvhjärtat. Är det mys så är det och det innefattar god (?) mat, läsk, godis och film eller någon av storproduktionerna på tv fram tills dess vi alla somnar mätta och jästa i soffan eller om vi har orkat ta oss dit, i sängen. Hur blev det så? Hur kommer det sig att fredagsmyset har blivit en av veckans stora höjdpunkter?

Jag tillhör generationen som växte upp med lördagsgodis. Godis åt man en gång i veckan och då alltid på lördagen. Det var veckans största händelse för ett barn. Det var tiden före hela väggar med lösgodis i affärerna. Det var på den tiden då man gick till kiosken och "kladdade" för sina slantar. Man stod där på tå för att kunna se in genom luckan och funderade och pekade vilka av alla dessa härliga godisbitar som skulle stoppas ner i påsen. Då betalde man per godisbit och påsen var inte större än en miniräknare. Men för 5:- fick man hela påsen full till bristningsgränsen. Vilken lycka! Idag har vi hela väggar fulla med lösgodis i affärerna som bara skiker åt oss: "Kom och ta mig!" och godispåsarna är lika stora som påsarna vi har för kompostavfall här hemma. Idag täcker inte godis för 5:- ens botten på en sådan påse.

När jag var liten stängde affärerna till lunch och öppnade inte förrän på måndag morgon igen. Vi hade en jourbutik för det nödvändigaste men som fick slå igen efter några år eftersom allt var så dyrt så ingen handlade där. Helgen var då de flesta var lediga. Då man tog det lugnt och åt lördagsgodis. År 2010 är det inte längre så. Idag har vi ett samhälle som lever och är aktivt dygnet runt. På både gott och ont. Allt finns tillgängligt alltid och den naturliga vilotiden finns inte där för alla människor. Det finns så många måsten och så mycket vi bara måste hinna med i ekorrhjulet. Vi stressar runt med våra dåliga samveten och vår känsla av otillräcklighet. Mitt i allt det där kommer plötsligt räddaren i nöden: fredagsmyset. En gemensam räddning som vi alla kan klamra oss fast vid, ung som gammal. När fredagen kommer då ska vi alla fira att helgen är här. Då får barnen bestämma vad vi ska äta och vi myser tillsammans framför tv:n och känner att nu har helgen startat. Skit samma att det blir tacos varje fredag året om. Det känns tryggt. Något som är konstant i vår föränderliga värld som bara tycks snurra fortare och fortare. Tryggheten och lugnet sprider sig över det svenska folkhemmet på fredagskvällarna. Det är en trygg känsla att veta att man inte är ensam här i världen. För hur mycket vi än kämpar för att vara orginella så kommer vi aldrig ifrån det faktum att människan är ett flockdjur. Ett flockdjur som gillar fredgasmys.

PS. För er som undrar, jovisst är även vi fast i fredagsmys-träsket. Ska strax åka iväg och köpa hem tillbehören till tacos som vi ska äta i kväll framför tv:n.

(Bild från www.bbcgoodfood.com)