En hönsmammas bekännelser

Att vara förälder är inte alltid lätt. Det är det underbaraste som finns här i världen och på samma gång kan det vara det svåraste som finns. Missförstå mig nu inte, vi har världens underbaraste barn och har verkligen varit bortskämda med en lätt "resa" så här långt i livet. De har enbart skänkt oss enorm glädje och stolthet. Världens bästa barn!

Nej, ska jag vara ärlig så handlar det svåra i att vara förälder egentligen inte så mycket om barnen utan det handlar om mig själv. Om att släppa taget. Om att låta barnen få pröva de där vingarna som har känts så viktigt att ge dem.

Jag var ett väldigt socialt barn när jag var liten. Det var mycket sova över hos kompisar och kompisar som över hemma hos mig, det var veckor hos mor- och farföräldrar på sommaren och då jag var 11 år åkte jag land och rike runt på egen hand för att hälsa på en kompis i Värmland. Senare följde även två språkresor då jag var borta en månad i taget. Idag när jag själv är förälder undrar jag hur min mamma vågade släppa iväg mig på det viset. Men hon brukar säga att jag var ett moget barn som klarade av att ta hand om mig och så var det andra tider då.

När ens barn växer upp tas man ganska snabbt ur villfarelsen att ens barn skulle vara som man själv bara för att de delar ens gener. Våra barn har helt klart ärvt sin pappas hemkärlek. Precis som sin pappa har de alltid trivts bäst hemma. De har aldrig haft någon önskan om att sova borta hos kompisar eller släktingar (men har gärna haft kompisar sovandes här hemma). Har inte heller velat resa på egen hand. Nej, de är väldigt hemmakära. Och det har varit ok. Men som förälder vet man att det kommer komma en dag då detta förändras. Precis som det ska vara. Och precis som med de flesta förändringar med barnen är man aldrig riktigt beredd. Så när dottern härom dagen kom och sa att hon skulle sova över hemma hos en kompis och att de skulle tälta blev mamman verkligen tagen på sängen. Glad över att dottern tagit ett steg vidare i sin frigörelse men samtidigt skrek varghonan inom mig. För jag ska villigt erkänna att denna varghona sover bäst då hela flocken finns samlade under samma tak. Då hon vet att alla befinner sig i säkerhet. Och jag är inte bara en varghona, jag är dessutom en riktig hönsmamma. Jojomen, en förstaklassens hönsmamma. Och hönsmamman började genast se alla hemskheter för sitt inre som kunde inträffa.

Men tack och lov har jag vett nog att hålla min oro för mig själv. För jag är ju pinsamt medveten om att detta är något jag måste arbeta med och lära mig. Hittills har frigörelsen kommit i små steg i taget och mamman har på något vis hängt med. Nu i tonåren går det mycket fortare, precis som det ska vara. Och tack och lov har jag min egen uppväxt och framförallt min egen tonårstid i färskt minne och minns hur härligt (men också jobbigt) det var att växa upp och klara sig på egen hand. Alla härliga minnen. Och alla steg på vägen till att hitta sig själv.

Med ens inser jag att så här kommer det vara resten av livet. Oron för sina barns lycka och säkerhet kommer nog aldrig försvinna. Den kommer alltid finnas där. Förälder är du resten av ditt liv. Och som min mamma sa till mig en gång: "Lotta, bara för att du har blivit vuxen har jag inte slutat oroa mig. Det gör man aldrig.". Hon är klok min mamma. Så medan jag har genomlidit en natt med väldigt lite sömn och vridit och vändt runt i lakanen har förhoppningsvis dottern haft en helt härligt fnittrig natt i tält med kompisen. Och tänk vad ett gulligt godnatt sms från dottern kan värma ett modershjärta. Min stora flicka på väg ut i livet och mot livets alla äventyr. Precis som det ska vara.