onsdag 26 augusti 2015

Sensommar hos Mandelmanns







Efter vår vandring i Den engelska trädgården
och lunch i solskenet
kände Anna och jag inte oss inte riktigt färdiga.
Det var en strålande vacker söndag
och vi beslöt oss för att vi behövde mer trädgård, inspiration och samtal över en fika.
Därför styrde vi kosan mot Mandelmanns
som bara ligger några minuters bilväg bort.









Vår föreställning om att turistströmmen nog avstannat
så här i slutet av augusti kom helt på skam.
Det var många som ville njuta
av trädgård och god mat denna soliga söndag.
Hela trädgården sjöd av liv och skratt.









Ett besök hos Mandelmanns är som en 
euforisk explosion av
lycka och intryck.
Det finns något som fångar ens uppmärksamhet precis överallt.
Skönhet och odlarglädje var ögonen än vilar
och det tar ett tag att bearbeta
alla intryck.











Där, mitt bland allt det vackra slog vi oss ner
med vår äpplekaka och tekanna.
Med fjärilarna fladdrande omkring oss fortsatte våra samtal
om livet.











Vi var överens om att livet är gott.
Att det gäller att njuta av de dagar vi har.
Här och nu.

Och när jag for hem efter en inspirerande dag
fylld med vänskap, trädgård och god mat
kände jag tacksamhet.
Samt en beslutsamhet att införskaffa det där
persikoträdet till min egen trädgård
som jag har funderat på så länge.
Denna sommar fick vår trädgård stå tillbaka
för canceroperation,
men nästa säsong...
då är jag tillbaka igen.
Jag längtar.

Tack Anna för en härlig inspirationsdag.


Sköt om er.

Kram


måndag 24 augusti 2015

Engelska Trädgården på Österlen







Det är söndag i augusti
och biltrafiken är fortfarande intensiv på vägarna på Österlen.
Jag och Anna har bestämt träff på Svabesholm.
Det var så längesedan vi sågs och nu har vi äntligen
fått till den där efterlängtade träffen.
Och vad passar väl bättre än 
på Svabesholm.
Kombinationen trädgård, England och ett ljuvligt
sensommarväder på Österlen
känns oslagbar.








Och viken lycka det är att vandra runt i denna vackra trädgård.
Njuta av den fantastiska blomsterprakten.
Bli inspirerad.








Lunch i solskenet på caféets innergård
och samtal om allt mellan himmel och jord.
Livet.
Det goda och det svåra.
Och jag känner mig så tacksam 
över all vänskap
som bloggen har fört med sig
genom åren.
Möten med människor som aldrig hade inträffat
om det inte vore för bloggen.
Hur det ständigt gör mitt liv rikare.







Vilken fin söndag det blev
där i Den engelska trädgården.
Anette och Maria har gjort ett makalöst imponerande arbete
och skapat en otroligt vacker trädgård.
Inspirerande.








Jag ska villigt erkänna att jag hade lust
att fylla hela bilen med dahlior.
Så otroligt vackra.
Men nej, det får vänta.
Kanske nästa år.

Tack Anna för en fin söndag.
En av de där fina sensommardagarna som stannar kvar.


Kram

onsdag 19 augusti 2015

En andra chans







Vi är tillbaka i vardagen igen.
Skola, jobb, väckarklocka och badrumskaos på morgonen.
Livet vi har skapat tillsammans,
 en symbios av måsten och eget val.


Jag tycker om vardag.
Och jag tycker att vardagen ofta får ta emot oförtjänt mycket skit.
Att den skulle vara mer färglös än helg och ledighet.
Att den hela tiden slår ur underläge mot de hyllade helgdagarna.
Jag har aldrig riktigt förstått det där.
Livet består av dagar.
Oavsett när de infaller eller vilken beteckning de har.
Kruxet är att ingen av oss vet hur många vi har.
Som jag ser det så gäller det att njuta av varenda en.
Vissa dagar är det lättare än andra.
Utan tvivel.


En dag ska vi dö, 
men övriga dagar är till för att levas.
Vardag som helg.
Och jag vet inte hur det är med dig, 
men fanken heller om jag tänker överlåta en enda av de dagar jag har kvar
till tristess eller någon längtan 
bort från vardag.
Nej, jag tänker omfamna varenda dag
som jag har kvar.


Cancern gav mig en andra chans.
En andra chans till liv.
Mitt liv. 
Och jag tar tacksamt emot den chansen.
Varenda dag.
För idag är till för att levas.
På allra bästa sätt.
Det är jag skyldig alla de som inte fick
en andra chans.
Framförallt är jag skyldig mig själv det.


Ta hand om varandra
och tack för att ni finns.


Kram


torsdag 13 augusti 2015

Fånga sommarens sötma







Fötterna sjunker ner i den mjuka, varma sanden
och jag hör döttrarnas skratt och tjut när de kastar sig ut bland vågorna.
Frihetskänslan som kan infinna sig
en helt vanlig dag i augusti.
Sommar, en orörd dag och ett hav att kasta sig ut i.
Rikedom av allra bästa sort.


Skolstart väntar runt hörnet.
Och som  för så många andra blir det dessa dagar
mycket fokus kring
skolmaterial, gymnastikkläder och skolväska här hemma.
En påminnelse om att de orörda dagarna går mot sitt slut för denna gång.
Att nya äventyr väntar vid horisonten.
Var sak har sin tid.
Precis som sig bör.


Men ännu har vi några orörda dagar kvar.
Härliga sommardagar
då vi försöker fånga sommarens sötma.
Kapsla in och spara i kropp och själ
till vinterns mörka dagar.


Så vi kastar oss ut i vågorna
och vandrar sedan hem med fräkniga ansikten,
blött hår och sandiga fötter.
Fyllda med sommarens sötma.
Livet är gott.


Ta hand om varandra.

Kram



torsdag 6 augusti 2015

Jag unnar mig mer av livet







Jag borrar ner näsan och låter dofterna uppfylla mig.
Låter varenda cell ta del av det magiska.
För några månader sedan hade jag förmodligen bara gått förbi.
Skyndat vidare.
Men efter en sommar med operation och cancerdiagnos
är det något som har förändrats.
Jag unnar mig mer av livet.
Det goda livet.
De små sakerna.
Som att stå några minuter längre i duschen och njuta av det varma vattnet.
Fler måltider utomhus.
Stå still i ett regn och känna dropparna mot mitt ansikte.
Simma några längder extra bara för att jag älskar att
höra ljudet av vattnet och för att jag kan.
Strunta i städning och istället lägga mig och läsa boken som är så bra.
Mer fikastunder.
Fler oplanerade dagar.
Mer dans och fulsång i köket.
Förundran över den vackra stjärnhimlen.
Borra ner näsan i blomsterhavet och lämna butiken med ett fång
vackra blommor.
Små saker.
Det är i det lilla som livet blir så stort.
Jag känner tacksamhet över att jag denna sommar
har fått lära mig vikten av
att unna mig mer av livet.
Att ta för mig
av livets goda.


Sköt om er.


Kram





tisdag 4 augusti 2015

Stark. Vacker. Levande.







Jag står högst upp på kullen och blickar ut över vattnet.
Det är en fantastiskt fin sommardag
och utsikten tar andan ur mig.
Jag känner mig stark.
Vacker.
Jag känner mig levande.
Mer än någonsin.


Vi har pratat om denna dag under så många år.
Om att vi ska åka till Ven och cykla.
Att jag är den enda i familjen som aldrig har besökt Ven.
Vi bor så nära och trots det så har jag aldrig varit där.
Men ni vet hur det är,
vissa saker bara skjuts upp.
En dag.
Någon dag.
Vi har ju all tid i världen.


Är det något min nya livskamrat cancer har lärt mig
så är det just att jag inte har oändligt med tid.
Att det inte finns tid att skjuta upp saker och ting.
Livet är här och nu.
Och just detta är nog det vackraste
cancern har gett mig och min familj.
Nuet.
Det vackra nuet.


Och just här,
på denna vackra lilla ö,
känner jag mig vackrare, starkare och lyckligare än någonsin.
Jag har tappat hälften av mitt hår
och ser, om vi ska vara ärliga, inte riktigt klok ut.
Jag går upp i vikt och min kropp orkar inget.
Vissa dagar är min största bedrift att ha orkat ta mig upp ur sängen.
Inget idealläge för en cykelutflykt kan tyckas.
Men vi tar livet som det kommer numera.
När övriga familjemedlemmar hoppar upp på sina hyrda cyklar gör jag detsamma.
Fast för mig blir det en elcykel.
Som möjliggör att jag orkar hänga med i tempot.


Det blir en underbar dag.
Och när jag står där uppe på toppen av kullen och blickar ut över vattnet,
omgiven av de jag tycker så ofantligt mycket om,
känner jag mig tacksam.
Jag må ha tappat hälften av mitt hår, lagt på mig ett gäng kilon
och inte ha mycket ork i kroppen.
Men jag lever.
Och jag är omgiven av så mycket kärlek.
Jag känner mig stark.
Vacker.
Jag känner mig levande.


Ta hand om er.


Kram

måndag 20 juli 2015

På väg genom det skånska landskapet









Det är semestertider och det skånska landskapet
fylls med förväntansfulla turister.
Jag tycker om den här tiden.
Jag tycker om att höra en mängd olika dialekter och språk
i min lokala matbutik .
Solbrända familjer med vått hår efter en dag på stranden
som köper glass.
Bilar som stannar längs vår landsväg
med villrådiga turister som har kört vilse i den skånska grönskan
och som kör vidare med tacksamma leenden 
med en efterlängtad vägbeskrivning.
Och mitt i allt detta semestermyller är det mysigt
att då och då ge sig ut på en egen
roadtrip.
Att tuista i sin egen omgivning.
Just detta bestämde jag och yngsta tonårsdottern oss för härom dagen.
In i bilen, skruva upp radion och iväg,
sjungandes för full hals.

Det blev stopp vid inredningsbutiker.
För inspiration och glädje.








Den obligatoriska och gudomligt goda mackan med kräftstjärtar
på Olof Viktor.
Och utan att skämmas smällde vi i oss varsin kaka också
där i solskenet på innergården.








Växthuset hos "Vacker vardag" mellan Simris och Brantevik
är så ofantligt fint och får mig att längta än mer
efter det hus som planeras för min egen
trädgård.
Ett litet hus av lycka.








Apotekarns Trädgård är alltid värt ett besök.
Lite Medelhavskänsla i den skånska sommaren.
En oas för både kropp och själ.






Att susa fram på de skånska vägarna
sjungandes för full hals tillsammans med yngsta dottern,
vilket härligt sätt att tillbringa en sommardag.
Lyckan av att vara tillsammans
och vara omgiven av ett så vackert landskap.
Känna sig lyckligt lottad.
Känna livet i sig.


Jag hoppas att ni har det gott
och njuter av sommaren.
Och tack för all omtanke.
Ta hand om er.

Kram

söndag 12 juli 2015

Att fira livet







Jag hinner knappt sätta mig ner på stolen innan första smällen kommer.
Det är cancer.
Tumören var elakartad.
Och innan jag hinner ta in vidden av ordet cancer kommer nästa smäll.
Min cancerform är inte någon av de vanligaste sorterna.
De som har bäst prognos.
Nej, jag har en av de ovanliga formerna.
Den som drabbar 1-2 personer om året i Sverige.
Jag är unik.
Jag försöker rikta all min uppmärksamhet mot läkaren,
ta in alla ord.
Men inom mig vrålar jag högt att jag inte vill vara unik.
Jag vill vara som alla andra.
Framförallt vill jag inte ha cancer.
Och när jag tror att det inte finns något som kan göra det hela värre,
då kommer nästa slag.
Det kan vara ärftligt.
Jag och mina döttrar måste gentestas
och bär döttrarna på genen kommer de uppmanas att operera bort
hela sköldkörteln.
Just där och då faller jag.
Hårt.
Tårarna rinner längs mina kinder och alla mina frågor till läkaren
handlar om barnen.
Vad kommer hända?
Det är tur att maken sitter bredvid mig och har sinnesnärvaro nog att ställa de
frågor som rör mig och min cancerdiagnos.
Det som jag behöver veta.
Och jag kommer på mig själv att tycka synd om min läkare.
Som behöver sitta där vid andra sidan bordet och ge oss den ena
smällen efter den andra.
Som fick den taskiga uppgiften att vara budbärare.
Men mitt i allt kaos finns det också glädje och hopp.
Tumören är borta från min kropp
och det finns inga tecken på att den ska spridit sig.
Det är ovanligt att denna cancer upptäcks i så pass tidigt skede
som min gjordes vilket inger hopp för min prognos.
Detta innebär att jag i sjukvårdens ögon anses botad från min cancer.
Jag är cancerfri.
Jag har många år framför mig med kontroller och tester för att
säkerställa att cancern inte återvänder.
Det känns skönt att veta att de inte släpper taget om mig.
Att de finns där.

Jag och maken står länge, länge i trapphuset på sjukhuset och håller om varandra.
Jag gråter så att jag skakar och han håller om mig.
Så som bara han kan.
Vi bestämmer oss för att fira.
Livet.
Att jag är cancerfri.
Vi köper med oss tårta hem.
På kvällen äter vi tårta tillsammans med döttrarna.
Och firar livet.


Kram

onsdag 1 juli 2015

Roadtrip






Vi njuter av sommarlovslediga dagar.
Sovmorgnar, ljusa sommarnätter, jordgubbar
och lyckan att gå barfota i gräset.
Och efter att alltför många dagar och tankar på sistone har kretsat
kring tumör, sjukhusbesök och operation,
bestämde jag och tonårsdöttrarna
oss för en roadtrip.
Till Göteborg.


Precis vad vi behövde.
Strålande solsken, shopping, ljuvlig lunch
och syndigt god fika.
Och skratt.
Så vansinnigt många sköna skratt.
Vilken lycka det är att få dela de här
guldstunderna tillsammans.
Att tonåringarna fortfarande vill ge sig ut
på äventyr tillsammans med sin mamma.
Gå arm i arm och skratta så att det gör ont i magen.
Det lilla i vardagen som blir så stort.








Och kameran fick följa med.
Den som mestadels har fått stå och samla damm de senaste månaderna.
Men nu fick den följa med.
Helt kravlöst.
Och tänk, plötsligt så fanns den bara där.
Glädjen och lusten.
Att fotografera.
Utan mening eller mål.
Bara för skojs skull.







Vi hade en härlig sommardag i Göteborg.
En välbehövlig roadtrip.
En dag fylld med skratt och livslust.
Må många fler följa.


Jag hoppas att ni har det gott i solen
och tack för ert fantastiska stöd
och all kärlek.
Ni är underbara.
En kraft utan dess like
Tack.


Kram

söndag 7 juni 2015

En överlevare







Det sista jag minns är
hur narkosläkaren torkar mina tårar
som rinner ner längs mitt ansikte
och hur jag hela tiden inombords
upprepar att jag älskar min familj.
Sen blir det svart.


När jag vaknar är allt diffust.
Röster, människor och rummet.
Jag befinner mig i ett stadie mellan vaken och sovande.
Allt är som i en dimma.
Allt utom känslan av att
jag lever.
Den är starkare än något annat.
Jag är en överlevare.


De senaste dagarna har mer än någonsin 
handlat om starka känslor.
Om kärlek, mod och livslust.
Om rädsla och tacksamhet.
Om att känna sig stark och svag.
Allt på en och samma gång.


Jag är hemma igen.
Operationen gick bra.
Tumören och min sköldkörtel är borta.
Däremot har jag tack och lov fått behålla min röst.
En ny vän är ett ärr över min hals.
Ett ärr jag kommer bära med stolthet.
En påminnelse om att jag är en överlevare.


Jag ler när jag tittar på min ballong
som vajar mot skyn.
Ballongen med texten:
"I love you"
som min familj hade med sig till sjukhuset.
Tänk att en ballong kan betyda så mycket.
Skänka sådan kraft.


Ni är alla ytterligare en kraft.
Tack snälla ni för all kärlek och omtanke.
Alla ord och kramar.
Den där stora varma famnen.
Ni anar inte vilken kraft det är och hur mycket
det betyder.
Tack.


Om 6 veckor får jag veta.
Om det är cancer.
Men oavsett vilket så är tumören borta ur min kropp.
Jag ska försöka vila i det.
Jag är en överlevare.
Och idag dansade jag barfota i köket.
Livet är gott.


Ta hand om er.
Kram


tisdag 2 juni 2015

Vi ses snart!







Imorgon är det dags.
För min operation.
Jag har packat min väska.
Och samtidigt som det är skönt att det äntligen
händer något,
samtidigt är jag rädd.
Rädd men hoppfull.
Detta är något jag måste göra.
Fösta steget mot tillfrisknande.
Därför måste jag vara modig och stark.
Krama om mina älskade
och känna mig trygg i att vi ses snart igen.
Imorgon tar jag ett viktigt steg mot att bli frisk.
Vi ses snart!

Kram

lördag 23 maj 2015

Vackra maj







Hänryckningens tid.
Aldrig har det väl passat bättre än denna vackra
grönskande maj.
Det är något visst med maj.
Det är som om naturen och livet självt trampar gaspedalen
i botten.
Tutar och kör med håret fladdrande i vinden.
Och som jag njuter av allt det vackra.
Av fågelkvitter och ljusa försommarkvällar.
Doften av hägg och syrén som berusar.
Det gröna mjuka gräset
och att sakta gunga i hängmattan under en förtrollande himmel
av äpple- och päronblom.
Livet är gott.

Tack för den varma öppna famnen
och alla fina ord.
Det känns gott att vara tillbaka.
Och den där nyfikna och förväntansfulla känslan
över detta nya äventyr,
det är en härlig känsla.
En känsla jag tror jag behöver mer än någonsin
dessa dagar när livet består av
sjukhusbesök, blodprover och röstinspelningar.
En annorlunda maj.
En vacker maj.

Kram





fredag 15 maj 2015

När livet förändras






Livet är förunderligt.
Fyllt med överraskningar.
Och det är kanske just detta som gör livet
så vackert och smärtsamt på en och samma gång.
Hela paletten.


När jag 2014 avslutade "Min plats i solen"
hade jag inga tankar på att återvända.
Jag kände mig färdig.
Jag hade sagt allt jag hade att säga.
Det var dags att gå vidare.
Utforska de nya stigar och äventyr som låg framför mig.


Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Livet har en tendens att gå sin egen väg.
Utan att varken be om lov eller ursäkt.


Så här är jag.
Tillbaka.
Min plats i solen.
Bland solrosfälten med mina barfotafötter.
Något tilltufsad och rädd.
Men också starkare och med mer livslust än någonsin.
En fighter.


De senaste 9 månaderna har varit en kamp.
En kamp med vårdköer, väntan
och ovisshet.
Beskedet om att jag har en tumör
som växer inuti min sköldkörtel.
Livet som rasar samman och dödsångest och rädsla som
bankar på min dörr.
Och alla dessa tårar.
Ett helt livs tårar.


Men också så oändligt mycket skratt.
 Skratt, värme och kärlek.
Alla ni som slutit upp vid min sida.
Som bär när jag inte orkar.
Som tar emot när jag faller.
Familj.
Vänner.
Människor jag aldrig har träffat annat än via orden 
men som trots det sträcker ut en hand fylld med omtanke.
Det är stort och vackert.
Tack.


Efter 4 månader vet läkarna fortfarande inte om min tumör
är godartad eller elakartad.
Därför ska jag opereras om några veckor.
Hela sköldkörteln och tumören plockas ut.
Jag är rädd.
Så ofantligt rädd.
Men jag är en fighter och jag ska klara detta.
Något annat alternativ finns inte.


En dag ska vi dö.
Övriga dagar ska vi leva.
Och ni ska veta att jag tänker leva.
Här och nu.


Kram