lördag 30 januari 2016

Famnen full






När blomsterbutiken skänker bort hyacinter
tar jag tacksamt emot ett fång.
Lika efterfrågad som hyacinten är vid jul,
lika omöjlig är den tydligen att sälja efter årsskiftet.
De flesta blommor tycks fungera året om
men hyacint har på något vis blivit cementerad i månaden december.
Lite trist tycker jag.
För nog är det en otroligt vacker blomma
och en blomma att njuta av året om.
Så jag vandrar lyckligt hem med mitt väldoftande vita hav
med hyacinter i famnen.







Jag fyller vårt hus med vackra små buketter.
Små buketter av lycka
som jag inte kan låta bli att köra ner näsan i när helst jag passerar.
Tänk vad gott blommor kan göra för kropp och själ.
Och lökarna tänker jag plantera ut i trädgården till våren.
Då får vi njuta av ytterligare ett hav av hyacinter nästa vår.







Jag hoppas att ni njuter av en fin helg?
Själv tar vi det lugnt.
Magsjuka härjar i hemmet och det blir av förklarliga skäl
en helg i sakta mak.

Ta hand om er alla ni fantastiska.


Kram

lördag 23 januari 2016

Vackra vinterdagar






Vilken fantastisk vintervecka det har varit.
Gnistrande snö, klarblå himmel, solsken och rimfrost i träden.
Vackra vinterdagar.
Och de där kalla och vackra vinterdagarna sätter igång
fikanerven
(för nog måste vi svenskar vara rustade med en speciell fikanerv?)
i vår familj.
Det är något visst med att sitta tillsammans framför brasan
 med knallröda kinder och fika
efter att ha varit ute i snön.
En av vinterns absoluta höjdpunkter.

Igår bakades det butterkaka här hemma.
Butterkaka med glasyr bonanza.
Är det något jag lärde mig under all den tid
jag tillbringade i England under tonåren,
så är det just att det aldrig kan bli för mycket
glasyr.
The more the merrier.






Det är inte varje vinter som vi skåningar
kan plocka fram sparken.
Men denna vinter fick den åter igen se ljuset och känna snö under medarna.
Varje gång det sker blir jag påmind om
hur roligt det är att köra spark
(än roligare är det att åka)
och vilket smidigt fortskaffningsmedel det är.
Katten är dock inte lika imponerad
och nöjer sig med att sitta bredvid
när jag är ute och far.






Jag har fått klä på mig rejält inför veckans promenader
men ack, vad det har varit värt det.
För vintern har sannerligen visat sig från sin allra bästa sida.
Så otroligt vackert!
Nu väntar dagar med plusgrader och tö.
Det känns helt ok.
För minnet av dessa vackra vinterdagar
kan jag leva på länge, länge.


Ta hand om er
och ha en riktigt fin helg.


Kram


fredag 15 januari 2016

Full fart framåt






Utomhus är det vackraste vinter.
Snö, kyla och solsken.
Precis så otroligt vacker som en svensk vinterdag kan vara.
Jag tycker om att höra knarret under skorna och känna hur kylan
nyper i kinderna.
Och lika härligt som det är att vara utomhus,
lika härligt är det att komma in i värmen igen.
För även om brasan brinner och raggsockorna är på
så är det gröna vårvindar som blåser
här hemma idag.







Efter ett år då trädgård och odling har fått vila
har jag den senaste månaden längtat som en tok
efter att få ge mig i kast med allt vad grönt heter igen.
Idag gick det inte att stå emot längre.
Fram åkte krukor, jord och frön.
Basilika och tomat.
Två av mina absoluta favoriter i köksträdgården.
Och tänk vilken lycka,
att få påta runt i jord igen.
Som jag har längtat.






Nu är det full fart framåt.
Mot helgen.
En helg som kommer innehålla en skön mix
av vacker vinter
och
grön inspiration och planering
för vårens och sommarens projekt
i trädgården.

Jag tycker så mycket om januari
och den energi och nystartskänsla
som nästan går att ta på
så här i början av ett nytt år.
All förväntan.

Så full fart framåt mot helgen!
Ta hand om er
och trevlig helg.


Kram

fredag 8 januari 2016

Med nyfikenhet kastar jag mig ut







Vid tolvslaget står jag där,
inbäddad i makens famn,
med tårarna strömmande ner för kinderna.
Känslor som väller upp inom mig.
Glädje över att lämna 2015 bakom mig.
Att få stänga dörren till allt det mörka och svåra.
Någon dag tidigare har jag fått provsvaren från mitt senaste
cancerprov.
Kroppen är fortfarande cancerfri.


Nu står jag där i makens trygga famn,
med tårar som faller,
och känner lycka och tacksamhet.
Vi tittar på fyrverkerierna som lyser upp natthimlen
och han viskar i mitt öra att 2016 kommer bli ett bra år.
Ett av de bästa.
Ett år fyllt med liv.


Det är den känsla jag väljer att ta med mig in i det nya året.
Det ska bli ett år fyllt med liv.
Och det är med nyfikenhet jag kastar mig ut
och låter mig charmas av 2016.
Med mig från året som gick har jag styrkan av all kärlek
som omslöt vår familj när vi behövde det som allra mest.
Och precis som solrosorna i våra solrosfält
vänder jag ansikte mot solen.
Nu kastar jag mig ut och omfamnar 2016.
Ett år fyllt av liv och kärlek.
Nyfikenhet och kreativitet.
Nu kör vi.


Ta hand om er.


Kram

onsdag 23 december 2015

God Jul och ett stort varmt tack!







Jag vill önska er alla en riktigt god jul
och samtidigt också
tacka er för den fantastiska stora famn
ni har varit för mig detta år.
Ni anar inte hur många lyckotårar jag har fällt
över all värme, vänskap och uppmuntran
ni har förmedlat på alla sätt som finns tillgängliga.
Jag känner sådan tacksamhet över
all kärlek och medmänsklighet
som ni har visat mig och min familj.
En urkraft utan dess like.
Ni är underbara.
Tack.


Bloggen har tyvärr levt ett tunt och eländigt liv.
Inte alls vad jag hade tänkt mig för 2015.
Jag vet att ni förstår,
men jag älskar ju att skriva och fotografera.
Så saknaden har varit svår.
Även om jag vet att jag har valt rätt som lagt min kraft
på återhämtning och att bli frisk
efter min canceroperation.
Men nu blickar jag framåt.
Mot 2016.
Ett nytt spännande år som snart står för dörren.
Ett år som jag hoppas ska bli vackert och fyllt av liv.
Ett bloggår där jag är tillbaka i full bloggstyrka igen.
Och vet ni, jag längtar.
Men först blir det julfirande.


Så ta hand om er
och ha en riktigt god jul.


Kram


söndag 13 december 2015

Julkänsla






För några dagar sedan kom den så äntligen.
Julkänslan.
Den har varit lite svårfångad i år.
Gröna gräsmattor och blommande rabatter har inte direkt inspirerat.
Vad som behövdes var julmusik och tonåringars skratt
som sipprade ut från köket när de byggde chokladhus tidigare i veckan.
Ja, och så den förföriska doften av nygjord
pepparkakskola som lade sig som ett ljuvligt täcke över vårt hem.
I ett huj var den där.
Julkänslan.
Efterlängtad och välkommen.






Under helgen har vi låtit oss omfamnas av känslan.
Vi har bakat lussekatter och pepparkakor.
Julgransjakt har också hunnits med.
Men allra mest har vi bara varit tillsammans.
Lagat mat, fikat, sett film och myst.
Och lyssnat på regnet som smattrat mot rutorna.
Livet är gott.






Jag hoppas att ni har fått njuta av en fin luciadag
och tredje advent.
Ta hand om varandra.

Kram

måndag 7 december 2015

Att vara superhärlig räcker gott och väl.







Det var inte meningen att det skulle bli tyst.
Men det blev det.
Hälsan satte stopp
och jag kröp in i den där varma famnen
som är familj och vänner.
Tankade kärlek och kraft.
Lussebullar, filmkvällar, tända ljus, skratt och tårar.
Tog hand om mig själv.
Lät mig bli omhändertagen och ompysslad.
Släppte alla måsten.
Jag behövde det.
Ibland behöver vi vända blick och fokus inåt en stund
för att sedan kunna verka utåt.
Den där eviga balansen...


Så det blev tyst här på bloggen
och alla julförberedelser kom av sig.
Men som jag och en sjuksköterska diskuterade idag på sjukhuset;
det blir jul iallafall.
Det är ju bara det att vi vill så mycket.
För att det är roligt.
Och så är vi tidsoptimister och tror att vi är superhjältar.
Superhärliga är vi
men inga superhjältar.
Det behöver vi inte vara heller.
Att vara superhärlig räcker gott och väl.

Ta hand om er alla superhärliga
och glöm inte att det blir jul iallafall.
Förhoppningsvis en bra sådan utan slutkörda superhjältar.
Tack för all värme.

Kram


söndag 29 november 2015

Första advent







Utomhus är det regn, åska och en annalkande storm på gång.
Då känns det skönt att vara inomhus
och njuta av tända ljus
och värme.
Jag tycker så mycket om den här tiden på året.
Tiden då den där sköna julkänslan kommer krypande
och lägger sig som varm bomull kring hjärtat.


Den intensiva småbarnstiden
med lucianattlinnen, pysselkvällar på dagis och insamlingar
till lärare är förbi.
Tiden fram till jul som förr var intensiv och stressig
blir med tonåringar i huset
  nu en tid att njuta av.
Sovmorgon, brunch, härliga samtal och att njuta av
första advent
i sitt eget tempo.
En skön start på vägen mot jul.
Ikväll myser vi med glögg och "Love Actually"
medan stormen river utomhus.
Ja, om vi får behålla strömmen vill säga...


Ta hand om er
och en riktigt fin första advent
önskar jag er.


Kram

fredag 20 november 2015

Dream on dreamer






"You may say I'm a dreamer but I'm not the only one."


Klassiska ord av John Lennon.
Ord jag kunde identifiera mig med redan som liten.
Jag har alltid varit en drömmare.
Kanske för att jag växte upp som ensambarn.
Eller så var jag kanske bara ett väldigt fantasifullt barn.
Jag vet inte.
Men jag var definitivt en dagdrömmare.
Och jag har alltid varit tacksam över den egenskapen.
För det innebar att det aldrig fanns några begränsningar.
Inget var omöjligt.
Något jag är mina föräldrar djupt tacksam över.
De gav mig tryggheten
och tron på att allt är möjligt.
De visade mig att om du är villig att arbeta hårt för en dröm
kan den bli verklighet.


Jag tror att vi människor behöver drömmar.
Stora som små.
Livet förändras hela tiden
och med det våra drömmar.
En del förblir just bara drömmar
och själva glädjen är att ha närt dem.
Att de har fört oss framåt.
Andra drömmar blir verklighet
och visar sig vara fantastiska eller inte alls vad vi hade förväntat oss.
Det viktiga är kanske inte om drömmarna slår in eller ej,
det viktiga tror jag är att vi
vågar drömma.
Att vi känner framtidstro och hopp.
Att vi vågar tro på oss själva och våra medmänniskor.


Det senaste året har jag inte vågat drömma.
Livet har handlat om en dag i taget.
Idag tillåter jag mig själv att våga drömma.
Känna framtidstro och hopp.
Jag har lovat mig själv att ta tag i de drömmar som känns viktiga
för mig.
Andra drömmar tillåter jag mig drömma bara för att
de skänker mitt liv glädje.
För att de för mig framåt.
För att ingenting är omöjligt.


Ta hand om varandra och ha en fin helg.


Kram

måndag 16 november 2015

Tillsammans







Efter en lördag präglad av sorg
kändes det fint att
söndagen följde med en brunch 
tillsammans med våra vänner Suz och Per.








Höganäs Saluhall var fylld med människor
som njöt av gemenskap, god mat och värmande skratt.
På det sätt som vi i vårt öppna samhälle vill leva.
Tillsammans och utan rädsla.
Det kändes fint.






En fantastiskt fin söndag
i goda vänners sällskap.
Samtal om livet och skratt
i en inspirerande miljö.
Och maten....
hjälp, så gott det var!
Ett dygn senare och jag känner mig fortfarande mätt.







Och även om jag här mest bjuder på bilder
av sötsaker
så åt vi även en hel del nyttigheter.
Fast om vi ska vara ärliga så är kanske inte brunch
känt för hälsomat direkt.
Men visst är det hälsosamt att då och då
unna sig av livets goda.
Tillsammans med goda vänner.


Ta hand om er
och ha en riktigt fin måndag.


Kram

lördag 14 november 2015

onsdag 11 november 2015

Jag började nästan lipa mitt i bassängen







En bild från köksträdgården i slutet av oktober.
Då var det solsken, täta lövkronor och mycket frukt.
Nu är det november.
med regn, dimma och blåst.
Med november kom också stormen som över en natt
svepte bort alla löv från träden.
Kvar hänger fortfarande en massa äpplen.
De ser lite ensamma ut.
Lite övergivna.


Jag hade bestämt att gårdagen skulle bli min löpstart
och nog testades min beslutsamhet direkt.
Hällregn och halv storm.
Det var vad som erbjöds igår.
Som gjort för en dålig ursäkt.
Trots det begav jag mig ut
och även om jag gick fler meter än jag sprang
så sprang jag.
Dessutom längre än vad jag hade förväntat.
Jag var galet stolt över mig själv
när jag kom hem genomblöt och vindpiskad.
Jag hade tagit det första steget.

När jag vaknade i morse påminde min kropp mig om gårdagen.
Träningsvärk.
Dock inte så illa som jag hade förväntat.
Inte värre än att jag kunde ta mig till simhallen idag.
Innan ni skakar på huvudet och undrar om jag har
blivit fullständigt galen;
nej, jag har inte blivit träningstokig.
Efter att ha varit sjuk i 10 år och läkarna inte har kunnat förklara
min kropps kollaps utan de har gissat på utbrändhet, astma, borrelia och jag vet inte allt,
till slutligen beskedet om elakartad cancer i sköldkörteln
och operation.
Att efter den resan plötsligt känna sig friskare än någonsin
och med en kropp som första gången på 10 år
svarar på träning,
ja då känns det inspirerande och roligt att
utmana kroppen igen.
Som att den någonstans kommer ihåg hur den mådde innan
allt det jobbiga startade.
Lyckokänslan över att för första gången på 10 år
känna sig lätt och stark
fick mig nästan att börja lipa mitt i bassängen idag.
Något jag trodde var förlorat för alltid kom tillbaka.
I det stora hela inget stort,
men i min lilla värld
något så ofantligt stort.


Så även om november är regnig, blåsig och mörk just nu
är det för mig på många sätt
en helt fantastiskt fin november.

Tack för all uppmuntran och hejarop.
Ni anar inte vad det värmer och inspirerar.
Tack.


Kram

måndag 9 november 2015

Att utmana sig själv







Jag gillar utmaningar.
När jag tänker efter inser jag att det alltid har varit så.
Jag är en tävlingsmänniska.
Inte i förhållande till andra människor,
utan den där tävlingsinstinkten har alltid varit riktad inåt.
Jag tycker om att utmana mig själv,
mina rädslor, förutfattade meningar och begränsningar.
Jag gillar själva grejen och känslan av
"Jag kan"
och den där truliga envisheten
jag besitter
 kan helt klart vara en tillgång ibland.


Utan tvivel lär jag behöva min envishet nu.
En hel massa jäklar anamma också.
Jag ska nämligen ge mig i kast med en av mina största utmaningar
någonsin.
Löpning.


När jag spelade volleyboll var just löpträning
det värsta jag visste.
Jag tyckte helt enkelt inte att det var roligt.
Bara jobbigt.
Och den där inställningen har jag burit med mig.
Löpning är inte min grej.

Tills nu.

Nu har jag bestämt mig för att utmana mig själv.
Big time.
Jag har beslutat att ge mig och löpning en ny chans.
Utmana gamla inställningar och trist bagage om att jag inte kan
och att det inte är min grej.
Ge mig själv en chans att känna
tillfredsställelsen av att jag kan och jag vill.
Att det är jag som bestämmer om saker och ting ska förändras.


Idag kom jag hem med nyinköpta löparskor.
Imorgon ska jag ge mig ut på min första löprunda
på jag vet inte hur många år.
Skräckblandad förtjusning.
Oväntat och inspirerande på samma gång.
Förtjänsten tillskriver jag helt
Kalle Zackari Wahlström.
För några veckor sedan fastnade jag av en slump framför hans
"Träna med Kalle"
på SVT
och blev fast.
Sakta kröp den sig på,
beslutsamheten att ta tag i min egen träning
och framförallt då mitt spöke
löpning.


Här är jag nu.
Med nyinköpta skor och stor beslutsamhet.
Imorgon snörar jag på mig skorna
och antar min utmaning.


Ta hand om er.

Kram

fredag 6 november 2015

Längtan







Jag stannar kvar i det vackra i hösten.
Låter mig omslutas av alla färger, löv och vattenpölar.
Tänder stearinljus på kvällarna och läser.
Hösten är min bokslukartid.
Jag behöver nog mörkret och att livet saktar in här på landsbygden
efter en intensiv vår och sommar.
Tid för återhämtning.
Tid för längtan.
För jag vet att snart sätter trädgårdslängtan in.
I år ser jag fram emot den där längtan mer än någonsin.
Att få ge mig hän igen.
Planera odling och projekt.
Inte fokusera på cancer.
Istället få fokusera på drömmar.
På liv.


Jag märker att en viss jullängtan börjar smyga sig på också.
Inte så att jag kastar mig över 
julblommorna som har dykt upp i butikerna.
Men jag doftar och fingrar lite på dem.
Tänker att snart är det dags.
Och att jag ser fram emot det.
Längtar lite.
Och så önskar jag mig snö i julklapp.
Hör du det tomten?
Snöänglar, pulkaåkning, snöbollskrig och snölyktor i trädgården.
Varm choklad framför brasan med rosigt röda kinder
efter en dag i snön.
Den bästa julklapp som finns.


Det finns en längtan som just nu gör mig extra glad.
Som får mina ögon att glittra och hela mitt inre att bubbla.
För någon vecka sedan dök den upp.
Oanmäld men ack så efterlängtad.
Min längtan att berätta.
Skriva och fotografera.
Denna längtan som är en sådan stor del av
vem jag är.
Det senaste året har handlat om överlevnad.
Delar av mitt liv har fått sitta på vänt.
Pausknappen intryckt medan jag har fått bli en krigare.
En kärlek- och livskrigare.
Att då känna längtan att berätta smyga sig på,
bli starkare och kräva allt mer uppmärksamhet...
ja, den lyckan kan jag knappt beskriva.
Det är som att hitta tillbaka till sig själv.
En bekräftelse på att jag är på rätt väg.
Att våga hoppas och tro på att allt ska bli bra.

Denna dimmiga och regniga fredag i november
tänker jag omfamna all min längtan.
Den är en del av den jag är.


Ta hand om er och ha en riktigt fin helg.
Och tack för alla ord.
All värme.


Kram

söndag 1 november 2015

November






En bild från trädgården i morse.

Jag tror att naturen försöker säga mig något.
Kanske att det är dags att ta in trädgårdsmöblerna nu.
För en vecka sedan stod jag faktiskt på samma ställe
och hade bestämt mig för att ta in möblerna i förrådet.
Det var tanken.
Tills löven började falla.
Som det mest fantastiska färgsprakande fyrverkeri
föll löv överallt runt omkring mig.
Där stod jag och dansade runt i lövregnet
och kom helt av mig i höststädandet.
Det var så vackert att jag beslöt mig för att de fick stå kvar.
För skönhets skull.

Då var det oktober.
Nu är det november.
Och jag fattar vinken.
Det är dags nu.
Imorgon flyttar jag in trädgårdsmöblerna i förrådet.
Välkommen november.
Jag hoppas du blir lika vacker som oktober.


Ta hand om varandra.

Kram

torsdag 22 oktober 2015

Höstförälskelse







Att vakna upp till denna utsikt
och stå där mitt i allt det vackra och dra ner den friska höstluften
i lungorna,
känns som en ynnest.
Jag har funnit min plats i tillvaron.
Det tog tid för mig att inse det
och det är kanske så livet är.
Vi letar efter sammanhang
och vår plats i livet.
Både mentalt och fysiskt.
Den resan kräver sin tid.
På sätt och vis pågår den ständigt.
Men just denna dag i oktober känner jag att jag har funnit min plats.
Mitt i allt detta vackra.







Jag har alltid varit förälskad i oktober
och med tanke på att min födelsedag inträffar i oktober
kan det med rätta hävdas att oktober just därför fick ett visst försprång
gentemot övriga månader.
Men även sedan min barndoms förtjusning över att fira födelsedagen
klingat av något i takt med att ljusen på tårtan
börjar bli många att blåsa ut,
står sig min kärlek till oktober fast.
Jag är galet förälskad i oktober.
Det går helt enkelt inte att stå emot oktobers intensiva flirt.
Färgexplosionen som sker i naturen
och den klara höstluften.
De dansande älvorna på morgonen.
Dagar med solsken som värmer ansiktet vid fikastunden på trappan
för att nästa dag erbjuda hopp i vattenpölar med gummistövlar.
Jag tokgillar det oförutsägbara i oktober.
Lugnet och stormen som samsas under samma månadsnamn.
Det vackra och vilda.
Äventyret och det trygga.








Denna oktober tänker jag dessutom fira min födelsedag ordentligt.
Varför slutade jag att göra det?
Vi som älskar firande av alla de slag här hemma
och jag som älskar firande allra mest.
Jag som ser till att alla andra firas med pompa och ståt.
Varför slutade jag fira mig själv?
Tänk att det ska behövas en cancerdiagnos
för att få mig att inse att varenda ett av alla de där ljusen på tårtan
är värda att firas.
Att livet är värt att firas.
Även när man är lite kantstött.
Eller kanske än mer då.


Jag virvlar ut i oktober.
Höstförälskad.


Ta hand om er.

Kram